Special Need, SN

Börjar med en note to self: när du läser detta nästa gång om några veckor kommer du att slås av hur bra du mår då jämfört med tidpunkten för detta inlägg.

När vi skulle adoptera och välja land och välja och välja och välja och välja, då valde vi som bekant mellan de två länder dit vi fick skicka omedelbums. Det ena var ett SN-land, det andra inte. Vi valde att gå vidare och funderade över vilka olika sorters speciella behov hos ett barn som skulle kunna tänkas funka för oss. Eftersom vi deppade och grubblade lite för länge så dök lilleman upp av en slump och efter några samtal till specialister så var han vår. Inget jättesynligt handikapp, men är man van vid barn så märks det kanske på att motoriken är lite sen och att han kan vara lite vinglig. Fast det kan ju bero på mycket.

När vi väl var hemma så startade Utredningen med stort U. Nu har vi varit på ytterligare undersökningar och det visar sig att det faktiskt inte är så som vi/läkare trodde utifrån underlagen från landet. Självklart fattar jag att de mörkat. Jävla skitland*. Tyvärr med inte så goda resultat för lilleman som har lidit och kommer att lida än mer. Vi höll ihop oss hela dagen på sjukhuset och var de starka och lugna föräldrar vi behövde vara. Jag var sminkad, vilket gjorde det avsevärt lättare att hålla masken.

Dagen idag har varit tuff, men jag tillät mig att stiga upp, vara ful, ledsen och dåligt klädd utan att skuldbelägga mig för det också. Tog det väldigt lugnt med lilleman och gjorde smarta val. Solglasögon när vi hämtade posten hindrar eventuella nyfikna grannar att glo. Att inte gå och gruva sig för saker som jag annars gruvar mig för (är jag trevlig? borde jag inte...? ska jag kanske...?) sparade energi. Passade på att gråta när lilleman grät och inte märkte nåt samt ytterligare några gånger. Var utomhus och grät bakom mina solglasögon och grät när mamma ringde.

Jag kan inte se något ljus just nu. Vill inte se det. Grottar ner mig och tillåter mig att sörja över en annorlunda framtid, ett annorlunda liv för lilleman (och oss) än det jag tänkt. Oroar mig, återhämtar mig, försöker att inte planera upp de kommande åren i panik. Väntar på samtal från läkare. Tittar på lilleman och försöker tänka att han inte är sjukare idag än vad han var i förrgår, då vi inte visste hur illa det var. Lilleman, som charmar de flesta och får sin mamma att le och skratta bara genom att finnas till. Han är inte, och ska inte heller bli, sitt SN.

♥ mother mary

*drar hela landet och dess befolkning över en kam, men menar egentligen bara de som är inblandade i att vara taskig mot barnhemsbarnen :-(