Sunny side up

Vad gör man en kväll när man inte kan sova och
- jobbet snurrar runt som en orkan i hjärnan
- hjärncellerna som är lediga från ovanstående snurrar i tornadostyrka kring olika sn (surfar och surfar och surfar)
- en tjej på kören tyckte det var en bra idé att ta med sin spädis på körövningen
- man känner att mensen är på gång (hoppet är det sista som dör uppenbarligen)?

Jo, man ser till att frigöra lite hjärna genom att slappna av, kommer då prompt att tänka på att guddotterns mamma sa något om ett virkat ägg och så stiger man upp, sätter sig i soffan och virkar ett ägg. Självklart med the sunny side up! Toppar nattens aktivitet med lite julgodis och ett blogginlägg.

♥ miss mary

Många små pirriga steg...

...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.

Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?

Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)

♥ miss mary

miss mary is tense

Det är mycket den här veckan. Uruselt humör. Grinar mig till söms och gör ingenting. Men... min kära vän som flyttat låååååååååååååångt bort frågade om det inte var den här veckan som vi väntade på medgivande. Jo, det är det ju. Sen kom jag att tänka på (via ett sms med bilder) att det ju är idag som min kompis får tvillingar. Hmm. Lite vanlig depp på det så är det ju inte konstigt att jag är spänd.

Skallergrisen håller på att få sällskap av en kyckling. Satt en stund i morse för att orka gå hemifrån. Tror den blir söt. Ligger nog på snuttefiltarna ett tag till, har bestämt mig för att inte göra baby-presenter (inga stora i alla fall), jag orkar inte.

Ikväll är det kör igen. Läskigt och spännande. Yes, me got myself a hobby, yes indeed, me did!

♥ miss mary

miss mary and the caffe latte

Jag har bara "syndat" ett fåtal gånger och druckit kaffe sen jag på reflexologens inrådan slutade i våras. Efter det har jag på flera håll sett att det inte är bra med kaffe när man vill göra barn. Helt ok! Men idag är en sån dag där jag grinat på p-platsen, hållit tårarna i schack under fika och möten och dessutom fått huvudvärk. Mitt sinne krävde en latte. Lämpade sig dessutom så att det just bryggdes en pressokanna när behovet kom upp så en liten finlatte blev det. Det kan ju omöjligt göra någon skillnad.

Min kompis som väntar tvillingar ska snart föda/snittas. Jag har bitit mig i tungan under flera samtal för att inte erbjuda mig att komma och hjälpa till. (Det går framåt med självinsikten och kännedomen om den egna styrkan.) Tänkte dock skicka presenter. Virkade en skallra häromdagen och garvar själv varje gång jag ser den (en gris). Har även ett mönster på ursöta snuttefiltar. Och det är här en liten del inom mig pockar på uppmärksamhet. Vad händer med mig när jag gör detta? Orkar jag virka baby-grejer? Frågan har flaxat runt ett tag och det jag måste tänka på är att 1) fokusera på det roliga, dvs virkningen och 2) inte gräva ner mig i att jag virkar åt någon annans bäbis. Kan det rent utav vara terapeutiskt? Antagligen om jag virkar en randig snuttefilt... ;-)

♥ miss mary

miss mary and the hobby

En hobby skulle jag ju fixa. En som tar mig ur huset. Mailade om en gospelkör (sjunger hellre än bra och allra bäst när det är glada sånger) och fick svar asap. Första steget taget.

Min enda kollega som jag berättat om utomkvedshavandeskapet för har haft svårt att få till en andra baby så vi har stöttat varandra lite i det tysta. Nu kom hon in och ville att jag skulle vara bland de första att veta att hon är gravid. Grattade, fällde en tår och tog mig samman.

Idag pratade jag med en annan kollega (som jag under sista veckan tyckt sett lite gravid ut) och hon avslöjade att även hon är gravid. Grattade, andades och tog mig samman.

Min fantastiska fina syster (som inte längtar efter barn som jag) kommer i kontakt med spädisar på olika sätt i sitt jobb. Någon hade tagit ett foto av henne med en pyttepytte i famnen och mitt hjärta snörptes ihop. Bilden var så otrololigt vacker och det fanns så mycket värme och kärlek i den. Jag hoppas så att jag får en liten för hen kommer att älska sin kloka, coola och annorlunda moster! Kopierade bilden, andades och tog mig samman.

Snart är det dags att gå hem och klä på sig myskläder, laga mat med mannen och krypa upp i soffan. Kanske slutar jag ta mig samman en stund där bland kärlek, kuddar och Bridgeblandning.

♥ miss mary

miss mary hmpf%§*¤#

Ja, det är mycket nu. Idag är dessutom kollega med liten baby här. Och inte bara på besök, nä, 2 månader efter förlossning är vagn, gosefilt, hela konkarongen här för att jobba! Ursäkta. Hallå. Go away. Spädisen i sig utlöser endast min vanliga "åh, jag vill gå och gosa", men jag vet ju att om jag gör det så slår förtvivlan till sen. Jag idkar mao prevention när jag sitter här och surar på mitt kontor.

Bad om ledigt i några dagar i går. Och för att på ett underförstått sätt (utan att säga sanningen) säga att jag inte mår bra, förklarade jag lite halvt i ett mail till mina chefer att jag sett lite för lite sol och lite för mycket sjukhus under min semester och därför behöver några dagar ledigt. Undrar om det var bra? Visade jag mig svag? (Och varför bryr jag mig om det överhuvudtaget, å, denna loop...) 

♥ miss mary

miss mary and metro

I morse läste jag en liten intervju med Emma Hamberg i metro. Hon gjorde en sådan speciell liknelse mellan att skriva böcker och att skaffa barn: "Kanske är det samma sak som med barn - man känner att bebisarna håller på att växa ifrån en - och då gör man en ny bebis."

Ja, det är klart man gör. Innan jag insåg att jag var ofrivilligt barnlös hade jag bara hört om några med problem och talat med en nära bekant som mådde dåligt över det. Nu, när jag är i karusellen, berättar var och varannan person om sina problem med att få barn. Hur kan det då vara så att normen fortfarande är som Emma  beskriver den ovan? Inte nog med att det antagligen inte är helt sant, det gör ju att man som ofrivilligt barnlös känner sig ännu mera misslyckad... 

♥ miss mary

miss mary and the mistake of the day

Ja, man tror ju att om man lägger upp foto på mannen + annans bebis på fejan är det bara jättegulligt. Särskilt om man taggar föräldrarna. Nä, ok. Två grattis. Snabbt bort med fotot igen. Grattisarna kom från folk jag inte träffat på väldigt länge, men ändå... hade det varit min baby had jag väl inte taggat två andra människor?! Suck!

Adoptionskursen går framåt. Grinade inte denna gång. Men tungt. Och väldigt väldigt bra. Underbar kursledare som gör det lilla (stora) extra.

Efter tips (vägledning, terapi, prat med reflexologen) jobbar jag hårt på att inte låta framtidens sorg dra ner mig. När jag ser en baby vill jag bara gråta, men det är rädsla för att jag i framtidens kanske inte ska få en egen. Lösningen är att se känslan, vara lite ledsen och sedan tala om för mig själv att jag inte behöver vara ledsen, för det är inte alls säkert att jag inte ska få en egen. Så det så. Så nu blir jag en crazy-pratar-med-mig-själv-kvinna... tack för det tipset reflexologen! ;-)

Annat som hänt är jag vågat stå upp lite för mig själv mot pucko-kollega. Go Mary!!! 

♥ miss mary

Tillägg:
Så här skrev jag till babyns mamma efter att ha berättat om dagens misstag. Känns bra. Hoppas att hon tycker det är ok.
"En fråga: tycker du det är jobbigt att hänga med mig nu? Jag vet ju att jag biter ihop lite, och det känns egentligen inte så bra att jag gör det, men jag vill verkligen verkligen inte att du ska tro att jag missunnar dig pyret. För det gör jag inte!!!!! Och jag tror inte du tror det. Men jag nojar (nähä) och vill verkligen vara tydlig. Och jag är inte ens svartsjuk. Faktiskt. Kanske lite, men tycker mest bara att livet är orättvist och vill inte att mina eventuella vibbar av sammanbitenhet ska misstolkas."

miss mary in stripes

Ja, en randig schal är på idag. Eller färgglad som några kollegor tyckte. (Du då, din fjant tänkte jag, ge mig en komplimang istället eller skit i att säga något överhuvudtaget.)
Tog mig inte igenom adoptionsutbildningens andra lektion utan att börja grina. Vi pratade ofrivillig barnlöshet och sen skulle vi hitta på argument varför vi ville ha barn. Blev jobbigt.
Alldeles nyss blev hela fikarummet upprört när jag räckte en ren och helt oskarp tårtspade till en besökande bebis. Då höll jag på att börja grina. Skulle JAG vilja ge något farligt till en unge??? Var tvungen att gå efter en stund. Jag ses som en farlig människa för bebisar. Trodde jag aldrig skulle hända. Får andas och skriva lite.

 ♥ miss mary

miss mary wants breakfast

Är tidigt på jobbet som vanligt. I detta nu borde jag befinna mig på gymmet, men det gick inte. En social helg med vänner och barnvaktande av lilla E gjorde mig inte hel, lugn och avslappnad utan till en disktrasa. WTF?! Jaha, så inte ens det orkar man numera. Dessutom så blev jag irriterad på en kollega och fräste i fredags och det gick överstyr. Hon blev skitledsen och jag var tvungen att verkligen be om förlåtelse. Så det har jag också tänkt på under helgen. Utöver det så råkade jag kika på fejan under den härliga söndagspromenaden och såg att min vän lagt ut att hon fått barn nu och är jättelycklig. Typ 60 gillande och 55 kommentarer. Aj. Ska inte titta där igen. Inte bra att läsa alla kommentarer...
Den här bloggen speglar verkligen hur jag mår. Ytterst deppig läsning. Blä. 

♥ miss mary

miss mary is still happy, but also very sad

Så, efter några dagar med väääldigt nära till tårarna och den oändliga orättvisan i att jag inte fick någon baby, men att det lyckades för min vän, har jag hämtat mig något. Fortfarande otroligt ledsen (överväldigande ledsamhet som bara väller upp) och utan psykofarmaka.
Utan psykofarmakan känner jag mig som när jag var tonåring. Ingen riktig koll, dåligt självförtroende och malande tankar...just nu undrar tex om jag förolämpade en manlig ("jag är så väldigt viktig och min åsikt är den enda rätta, när du säger nåt markerar jag med att inte replikera, inte titta på dig och med att byta ämne") kollega vid lunchen? Han var lite otrevlig till slut faktiskt. Jag gick. De tankarna slipper man med psykofarmaka. Vem sa vad? Vems fel? Vad tycker andra om mig? Hade jag fel? Allt blir så stort och djupt och alldeles för djävligt krångligt.
Men, men... om det ger mig en ökad chans till barn så får jag väl må ännu sämre under tiden än jag skulle gjort med tabletterna. Värst är nog "loopen", samma tanke som snurrar och inte slutar vad jag än gör. Förstår de riktigt galna som kör huvudet i betongen. Undrar om en marmorpelare funkar... ;-) 

♥ miss mary

miss mary is so very very happy!

Nu är hon här! Min kära väns lilla fina baby! ♥ Fick precis ett mms med stolt pappa + mkt söt liten! Försöker att inte börja böla, men det är ju så underbart! Hon är ju lite min också (tycker iaf jag) eftersom vi började vår resa samtidigt (hon blev till när vi gjorde vårt andra ivf-försök och de sitt första).
Undrar när jag rimligtvis kan komma på besök??? Och presenten som ju ligger hemma såklart... 

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ miss mary

miss mary is an early bird

Var tidigt på jobbet idag. Ibland känns det så tungt att bara ta sig hit, inte för att jobbet är tråkigt, men för att det känns som en lång resa som jag inte orkar göra. Det rör som om ca 50 min dörr till dörr så det är såklart inte själva sträckan som är problemet. Åker jag med min man så är jag här i ottan, men behöver inte tänka så förtvivlat mycket på det. Det är det värt!
Min kompis som blev gravid på sitt första ivf-försök, när vi gjorde vårt andra, ska snart föda. Det är jobbigt. Har försökt att inte tänka på det så mycket, men hon är en kär vän och vi umgås ofta. Allt det ändras när babyn kommer. Hon och hennes man kommer inte att ha tid. Och jag kommer att må dåligt för att de har en liten som jag skulle haft. Undrar om jag måste ge henne den ultimata randiga baby-bodyn som jag gömt i en låda åt mitt barn?

♥  miss mary