Hörselvilla

Nu har vi pratat, maken och jag. Och jag har grinat. Massor. I flera dagar. Allt går liksom på tok när man tror sig vara missförstådd av den man älskar. Han såg inte. Han anade inte. Jag lyckades visst dölja det så bra som jag gjorde förr i tiden hur jag mådde. Han hade nonchalerat alla pilar som ven omkring oss. De fastnade på mig och gled av honom. Han kunde inte tro att jag inte hade min rustning på mig. De elaka riddarna är det ju bara att ignorera, vet du inte det mother mary? Upp med skölden, du vet ju att du har rätt! (Vet jag?) Bara du är bäst mamma åt lilleman. Bara du vet om hans historia. Bara du tar de viktiga besluten. Att någon annan skulle lägga sig i är så befängt att det nog bara är att betraktas som en hörselvilla och därmed inte ens behöver bemötas. Men, sa mother mary, om jag går sönder av självförakt för att jag inte står upp och strider för mig och mitt barns bästa? Om jag känner att jag måste bemöta den allra minsta kritik för att inte forslas tillbaka till ett tillstånd av mobboffer, stillatigande åskådare eller (ve och fasa) medhållare? Ja, sa sir make, jag hör ju inte ens hälften av det du hör, du måste bara veta med dig att du och jag, vi gör det bästa jobbet.

Ska mother mary sluta lyssna? Kommer hon inte missa massa annat då? Precis nu, känner jag att, nej, kanske inte. Jag får ha rustningen på för stråtrövare och elaka riddare, och innanför den måste jag bygga upp lilla miss mary till mother mary, en mamma som VET att hon gör det bästa för sitt (adoptiv-)barn. Som vet att alla andra ju tycker hela tiden, det finns ingen bot mot tyckarsjukan, hon har minsann skov själv då och då. Bara att kravla sig upp ur vallgraven, borsta av sig det förflutna och härska över slottet! Med sir make och prins lilleman!

♥ mother mary

miss mary.

Ja, det blir en punkt där uppe efter miss mary. Känner mig idag extra trött på att vara tung (både till sinnes och i kroppen) och längtar såååå efter att flirta med min man, inte tycka att livet är jobbigt och att vara spontan. Allt det är borta. Eller i alla fall dolt.
När jag inte ens orkar masa mig till ateljén och börja virka något. När tanken "äh, varför då?" dyker upp hela tiden och sabbar.
Men... något som håller i sig är min kärlek till allt randigt. Massa mysiga, fina, klara, härliga, ljuvliga ränder. Som i min självköpta schal som nu är inne på tredje säsongen. Jag myser när jag ser rusket ute och sträcker mig efter min schal. It´s me and my stripes against the world.Nu kom att tänka på The white stripes (yes, randigt!) låt "Seven Nation Army".

Inom loppet av detta inlägg kom ett spirande jävlar-anamma över mig. Fasiken, nu tänker jag skaffa mig en hobby som tar mig ur huset. Så det så!

♥ miss mary

miss mary and the offerkofta

Den satt åt ett tag, men nu är den av. Och dessutom var det ingen offerkofta (bara mitt försök att hitta orsak) - det var melankoli! Ska inte kämpa emot sorgen när den kommer, det blir bara värre, det vet jag ju egentligen.

Senaste insikten är även den om rätt och fel beslut. Jag tar "ett" beslut, inte "rätt" eller "fel" beslut och detta ger sedan utslag, beroende på hur jag handlat känns det då bra eller mindre bra. Poängen är att JAG kan styra!

Jag vet inte om det är rätt tid för att sätta in ett fryst embryo snart, men nu har vi bestämt oss och gör det. Så får vi hoppas på ett resultat som känns rätt! ;-)

♥ miss mary