Sektsläktingen

Lilleman, den klipske, undrar var släktingen är. Varför vill hen inte träffa oss? Ehh, det är mig hen är sur på. Vad har du gjort mamma? Har du bråkat? Ni måste bli sams!

♥ mother mary

Skickat

Kraftigt nedbantat och utan mafiahot, dramatiska utspel och illa dolt agg. Endast med sorg, kärlek och lite "stake". Ett kort mail utan hälsningsfras lyckades jag skicka igårkväll. Försöker låta bli att kolla mailen, och det är faktiskt inte speciellt svårt. Väntar mig inget svar. Ingen ångestklump i magen. Kan ju verka som att det är lugnt, men jag tänker på det hela tiden och käkarna är så stela att jag har svårt att gapa vid maten. I samtal med vänner och bekanta måste jag behärska mig för att inte ta upp vad som hänt. Det ligger där och maler. Och maler. Men det har ju bara gått två veckor.

Jag har fina dagar med lilleman. Jag uppskattar mer.Vi njuter. Han är i en speciell fas. Inte vet jag vilken fas, finns ju ingen litteratur, men hans behov av mig är nu enormt och hans olika små trygghetsknep syns väldigt tydligt. Finner mig allt oftare intrasslad i förklaringar och kom just på att jag nog tappat lite fastetänk över semestern. Jag har ju inga problem med att inte ha förklaringar till hans betenden egentligen. Trauman och allt annat, det är ju klart att det händer massa grejer och att sorg, anknytning mm inte är klart på långa vägar än.

En kommentar från idag: "men nu är han ju anknyten ju." Glömsk om min fasta kastade jag mig in i förklaringar och middagsgästerna började skruva på sig. Men vad fasiken, det är viktigt ju! ;-)

♥ mother mary

Svar

Ikväll har jag formulerat ett brev. Ett otroligt svajigt sådant. Har svårt att hålla god ton och avslutar till och med med ett  öppet hot i bästa maffiastil. Maken bad mig spara mailet och läsa det i morgon igen. Jag vet att det är det bästa. Jag borde antagligen bara skicka en rad ur det där mailet. Raden där det i lätt, men kärleksfull ton står att jag inte förstår, men att jag finns där om hen väljer att komma tillbaka. Och att jag har ögonen på sekten.

Mina tre saker som jag skulle göra innan jag lägger ner är inte klara. En är att maila. En är att ringa den stödförening för sekter som finns. En var att ringa hens ex. Exet har jag ringt. Först frågade jag om exet kände sig bekväm med att inte säga något till hen om samtalet. Sen berättade jag och frågade om exet märkt något. Jovars, massa saker, men inget alarmerande. Fast det förstås, höll exet med om, att säga upp bekantskapen med dig är ju aningens alarmerande. Vi sa att vi skulle hålla kontakten.

Idag ringde exet igen. Hade luskat runt lite och känt sig för. Nä, hen verkar ha det rätt bra nu. Avslappnat och så. Inga direkta varningsklockor. Exet hade hört sig för om lilleman och då hade hen berättat att hen valt att inte kontakt med mig. Ja, jo, nu när exet tänkte efter, exet själv har ju minsann en nära släkting som exet inte har kontakt med. Så kan det ju vara. Man liksom har inte så mycket gemensamt och glider isär. Och sen kunde exet också komma på en kompis med problem som liksom var lite svår att handskas med. Men gör man verkligen slut på ett sånt elakt sätt, undrade jag. Menar du att sektpåverkan är relativt liten och att hen faktiskt ogillar mig? Efter samtalet tänkte jag att att exet kanske har rätt. Man måste ju få göra slut med folk. Sekt eller inte. Bara att tugga i sig liksom

När jag så tog fram mailet från hen och läste det igen så gick det dock ändå inte att blunda för sanningen. Hen skulle aldig bete sig så  här. Jag vet det. Eller, vad vet jag egentligen? Inget. Skulle så gärna klistra in mailet här, men det är för hemskt. Och för utlämnande.

Lilleman somnade tätt intill ikväll. Det är en period full av nya bekantskaper och äventyr och han tankar närhet med stor frenesi. Mamma får inte försvinna. Och jag ligger kvar långt efter att han somnat och bara känner. Känner små ben på min mage, en svettig panna mot min arm. Långsamt börjar det sippra in. Han är min. Hoppas, hoppas, hoppas, jag (vi) lyckas hjälpa honom att bli en trygg person och att han ska få fortsätta att vara den nyfikna och spralliga och kloka kille han är. Oändligt söte lilleman.

♥ mother mary

Underifrån

En månads ledighet vid havet gör att fint väder och sol någon annanstans ofelbart blir jämfört med havsledigheten och såklart drar kortaste strået. En uppsagd bekantskap plus en PMS gör inte i vanliga fall någon glad och nu så når humöret oanade dalar. Självömkan i dess härligaste form. Förpestar tillvaron för de flesta jag stöter på, känns det som. Mannen fick sin dag nedsurad. Hans polare höjde på ögonbrynen. Min vän hörde desperationen och kom till undsättning med sällskap, fika, tidning, barn och distraktion. Detta hindrar ju inte att jag nu sitter rödgråten i soffan och är full av självförakt. Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Varför måste jag vara som en giftig röksvamp som sänder ut fula moln i alla riktningar utan egentlig orsak. Och så kommer vi som vanligt till den oerhört spännande kärnfrågan: varför måste jag vara så jädra självkritisk?

Tänk om mannen håller med när jag frågar om jag sabbat hans dag och skämt ut honom framför hans vänner? Tänk om lilleman kommer ihåg sin uppväxt med en labil mamma? Tänk om (och här slår det mig: dessa tankar ska nog inte formuleras i PMS-ångest!)  Slutar därmed denna tankebana. Läs och lär mother mary!

Den där uppsagda bekantskapen då? Den som är som en del av mig själv, så nära är den. Hur funkar hen? Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska maila som svar. Dag ut och dag in maler det mail i huvudet på mig. Ibland tycker jag mig ha funnit en bra form, ibland tänker att det aldrig kommer att gå att svara på ett mail som är så sårande och orättvist som det jag fick ta emot. Jag ser hens statusuppdateringar på facebook. Läser provokationer i dem. Går in och kollar vad andra kommenterar. Kan inte ta bort hen. Måste hålla kvar i de trådar som finns kvar. Det är för ofattbart för att jag ska kunna ta in det. De jag berättat för som känner personen ifråga har varit rätt snabba att säga åt mig att släppa det och fokusera på det andra i mitt liv. Hen är inte omtyckt. Mina närmaste vänner ogillar. Svärmor ogillar. Mannen har en enastående personlighet som gör att han glider runt i de mest skilda världar; men till och med han erkänner att han tycker hen är knäpp. Det är liksom lite uppförsbacke för förståelse. Jag har försvarat hen i hela livet känns det som. Jamsat med, dansat runt, slagit kullerbyttor och försökt anpassa mig. Hen är en underbar människa egentligen! Nu ser jag att det hela tiden varit på väg hitåt. I alla fall de senaste sex åren. De åren som hen lagt mer och mer tid på sin hobby, en förening som jag nu är medveten om är en sekt. Timmar på internet sen mailet om uppsagt kontakt. Timmar av ångest och ilska. Ilska, för nu måste jag reagera inte bara som sårad anhörig, utan också som någon som potentiellt är hens enda livlina ut. Det suger.


Jag måste väl antagligen bara vila i att det är sjukt jobbigt att bli dumpad och samtidigt vara rädd att förlora personen för alltid. Erkänna och acceptera att det är tärande och inte är så konstigt att jag vill lägga mig ner och gråta för att jag inte räcker till.

♥ mother mary

Slut på semestern

Jag försöker landa hemma. Passande nog har jag blivit krasslig), lilleman fått feber och massa prickar (har bildgooglat och tror det är tredagarsfeber eller röda hund), diskmaskinen krånglar och en nära släkting har sagt upp kontakten. Liiiiite för mycket så här på en gång och dagliga gråtatacker felas inte. Dessutom saknar jag mina föräldrar (som vi tillbringade semestern med), sandstranden och vill inte alls vara "ensam" hemma i morgon när maken ska jobba. Om jag ska vara pessimistisk (vilket jag ju är här i soffan) så tillbringar vi säkert dagen på barnakuten för prickar och gynakut för andra trevligheter.

Sommaren har varit underbar! Jag har träffat två bloggvänner som gett energi! Sol och bad i massor! Lilleman har tagit stormsteg och utvecklats enormt! Jag har känt att den friska mother mary kikat fram ordentligt!

Det var bara det där lilla kruxet med den uppsagda kontakten till den nära släktingen. Sista semesterdagen passade hen på att maila och drog undan mattan för mig. Jag är bedövad, full av sorg och känner mig så orättvist behandlad.

♥ mother mary

PS Är det någon som har erfarenhet av sektliknande föreningar så hojta gärna till. :-( DS