Då ska vi se. Har länge längtat efter att illustrera det jag nu ska försöka uttrycka i skrift. Men här är inlägget som äntligen bevisar att DET ÄR GENOM ATT ADOPTERA SOM MAN BLIR GRAVID.
Eller?
Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.
Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.
De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.
2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.
2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar. Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.
Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.
Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.
Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.
♥ mother mary
PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS
Så bra skrivit! Du är alltid så klok. Om jag skulle blivit gravid av att slappna, speciellt genom semesterresor eller hundköp - så skulle jag varit gravid hur många gånger som helst. Har två hundar och vi har rest på semester (på tu man hand dessutom) minst en gång om året. Önskar att vissa bara kunde hålla sina tankar för sig själv - och absolut inte tro allt de ser på film (är ju så klassiskt där att alla blir gravida samtidigt som de adopterar).
SvaraRaderaKram
Tack! Och snart är det ju dags för ditt lilla busfrö! <3
RaderaTror jag läste nånstans att 80% av dom som försöker bli gravida blir det inom ett år. Resten blir det inom allt från 1-hur länge som helst, dvs det är ju bara rent statistiskt så att en del tar längre tid på sig än andra! och därför just tillhör adopterat gruppen... Det finns säkert kvinnor som lättare blir gravida om dom inte är stressade, men det finns ju hur många miljoner exempel som helst världen över på kvinnor som blir gravida TROTS att dom är stressade! Tänk så många som lever i fattigdom eller krigsländer eller blir våldtagna eller whatever, och ändå blir gravida, så om det verkligen var så att man absolut behövde slappna av för att bli gravid så skulle dom kvinnorna ju definitivt inte bli gravida. Sen hjälper det ju noll att slappna av om ens man har noll spermier som funkar av sig själv, som i vårt fall! vilket folk inte heller alltid tänker på, att det inte alltid är kvinnan som behöver fixas - det kan lika ofta vara hos mannen som problemet finns.
SvaraRaderaFolk är dåliga på statistik har jag kommit fram till. Kanske såna som inte har adopterat, men nog genomgått fertilitetsbehandlingar och sen blir gravida på egen hand många år efteråt får hör att det var pga att dom var på den eller den semesterresan? Trots att det inte alls hade med saken att göra, utan helt enkelt hade med sannolikhet att göra, precis som när man adopterar och efterföljande blir gravid. X antal ägglossningar etc alltså. Människan vill se mönster överallt, också där det inte finns såna. Överväger att skriva några blogginlägg om just det, korrelation och kausalitet, för det retar mej så att folk inte förstår sig på det! Så många missförstånd som kunde undvikas om folk tänkte lite mer rationellt ibland.
Dessutom: folk som inte har ställts inför det faktum att dom måste ta ställning till adoption förstår nog inte riktigt hur det är att vara inne i det, och att man kanske inte ens vid det laget vill bli gravid, för egna barn - det får man ju genom adoption också! och då kan man vara både stressad eller avslappnad eller vad man vill, för nån annan sköter den där bebisproduktionen (och var säkert hur stressad som helst på kuppen, och blir ändå gravid)
Word!!! Kramar!
RaderaJag har precis hittat din underbara blogg och jag måste säga att igenkänningsfaktorn är hög på många av dina inlägg.
SvaraRadera"Nu ska du se att du blir gravid" sa till och med en gynekolog till mig när jag var där på besök. Helt otroligt korkat uttalande, speciellt eftersom jag fem minuter innan talat om precis varför vi inte kan få biobarn. Tyvärr blev jag så överrumplad av att gynekologens uttalande att jag inte fann mig utan sa väl typ "mhmh".
Jag tycker att det är konstigt att det på något vis förutsätts att man som adoptivmamma vill bli gravid, trots att man nu fått sina efterlängtade barn, att man inte skulle vara nöjd med det.
Nästa gång jag hamnar i den situationen ska jag fråga; Tror du att jag vill bli gravid? Och i så fall, varför tror du det? Sen kan jag presentera statistiken��
Tack för en bra blogg!
Anna
(Min man och jag har två busfrön och vi blev familj förra sommaren.)
Hej Anna och grattis till dina två busfrön! Härligt också (eller egentligen inte för bloggen är ju lite deppig) att du känner igen dig i min blogg. Välkommen hit!
RaderaJag har nog blivit kaxigare och kaxigare. Senast igår så reste jag mig helt sonika och lämnade en diskussion biomammor emellan (på jobbet) som rörde ivf, insemination och adoption. Inget de hade en aning om, men däremot gärna stötte och blötte. Lite stolt över att jag faktiskt inte tog den onödiga upplysningsstriden. ;-)
Kram, mm
Välformulerat! Och galet tröttsam myt. Tack och lov har vi sluppit höra det, eftersom E redan fanns när vi adopterade. Men vi borde vara beviset på att bara man slappnar av efter en graviditet så kommer det ett adopterat barn så småningom.
SvaraRaderaHaha! Sjukt skön kommentar! Börja med den! Eller så snor jag den när jag vill vara dryg.
Radera*påståenden om min troliga graviditet nu när jag adopterat* - "Ja, vet du! Jag vet ett par som fick bio barn, så slappnade dom av och så fick dom ett adopterat!!!!"
Tack Cecilia! Den myten ska vi definitivt sprida. Haha! "Glöm nu inte att skydda er så ni inte blir adoptanter! Du veeeeet ju hur det är när man fått ett bio-barn..."
RaderaKram!
Så klokt formulerat om en myt som är lika seglivad som tröttsam!! Själv har jag en son genom IVF, efter årtal av kämpande. En stark insikt under min graviditet var att "liv vill bli till", det vill säga jag tror att det finns en vilja från livet självt att det ska bli barn - att liv ska bli till. Och finns så förutsättningarna genom ett befruktat ägg av god kvalitet och rätt miljö i livmodern så fortsätter livet att växa vidare till en bebis. Och detta alldeles oavsett vad jag som kvinna gör och inte! Jag kan lika lite tänka mig till eller göra mig avslappnad till en bebis, som jag kan få bebisen att försvinna genom att tänka bort den eller att stressa (tänk innan abortlagstiftningen fanns, då hade man ju kunnat tänka bort bebisen! och sluppit en massa osannolika metoder för att få bort fostret, med det synsättet som en del har).
SvaraRaderaJag kände också starkt under graviditeten att jag liksom blev underordnad, det enda som betydde något var att detta liv skulle "använda min kropp" för att bli till, vad jag tyckte och tänkte blev liksom oviktigt, nästan som om livet helt enkelt tog över min kropp. Det ledde mig ännu tydligare till insikten att livet inte är så skört som att det skulle hänga på vad vi kvinnor tänker! Det går helt enkelt inte att tänka sig vare sig till eller ifrån en graviditet!
Hej anonym, grattis till din son! Vad fint du beskriver det, det ÄR invecklat, men ack så fint resultatet blir. Sa igår till min man att tänk vilken lycka vi får för att någon annan var tvungen/tvingades avstå. Någon, vars kropp haft förutsättning att bära ett liv.
Radera