miss marys väntan&längtansuggleutlottning

Nu är den avgjord enligt konstens alla regler! Fyra små lappar i kopp och så dragning... trumvirvel... det blev kommentar nummer 1 som vann: Cecilia. Grattis! Väntan&längtansugglan kommer på posten till dig och håller dig sällskap i väntan och längtan.

Kram och tack till er alla som delade med er av väntan och längtan!

 ♥ miss mary

Jobbet

För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.

• En kollega kommer och är arg för att jag inte "vill" göra en uppgift längre. Denna kollega fortsätter att vara snäsig, det är jobbigt.
• En kollega mailar om en annan uppgift. Vad innebär den? Hur mycket tid ska hon lägga? Kan hon komma och prata om det? Den uppgiften är ett förtroendeuppdrag som chefen egentligen inte får lyfta från mig på detta sätt. I mitt upprivna läge under mötet hade jag inte ork att bemöta det. Jag har funderat och funderat och inte vetat hur jag ska göra. Så när mailet från kollegan kom brast jag helt enkelt i gråt. Både för att jag inte kunnat bestämma mig och för att jag inte vågat bestämma mig.

Min andra chef (som jag berättat om adoptionen för) frågade snabbt hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Kan du komma tillbaka efter ett halvår så behöver jag inte rekrytera någon annan! Talade varsamt om för chefen att adoption lite speciellt. Det jag inte sa var: Men herregud, tror du jag prioriterar mitt skitjobb framför mitt kommande barn?!
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.

 ♥ miss mary

PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)

Mensvärken från helvetet

Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!

Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?

Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.

♥ miss mary

Utlottning

Bloggen som startade som ventil har fått några läsare vet jag, men eftersom jag inte är och kollar statistik så ofta så är jag lite osäker på hur ofta ventilen läses av andra. Det jag vet är hur mycket mina läsares kommentarer betyder för mig, samt hur mycket andra bloggar ger mig.

Nu har jag sett att jag närmar mig mitt hundrade inlägg, detta är mitt nittionionde inlägg. Enligt vad jag lärt mig så betyder det ett firande av något slag. Alltså tänker jag lotta ut en liten uggla. Inspirerats har jag av min favoritvirkblogg kungen&majkis som virkat vänteugglor.

Så för alla er som väntar och längtar (inte bara efter barn, kan vara vad som helst), här kommer miss marys väntan&längtansuggleutlottning! Jag lottar ut bland er som lämnar en kommentar på detta inlägg. Om du vill får du skriva vad du längtar efter eller väntar på...

Kommentera senast den 20 februari och länka till din blogg alternativt lämna e-mail så jag kan nå dig om du vinner.

♥ miss mary

Fotozilla

Att ta foton på sig själv är kul. Det blir många fina om man har en syster som är proffs. När hon inte är här och fotona ska tas för att man ska godkännas och det finns tusen regler för hur man får se ut/verka/ska posera blir det inte lika kul. Jag gick i total regression (inte så stolt över det) och skrek, grät och hojtade. Mannen fick höra en hel del (inte allt var ogrundat) och stubinen var så kort att det var löjligt.

På lördagen förbarmade sig en vän över fotozilla. Det blev några kort, ett antal klädbyten och en låååång promenad med vännen som är långt gången i karriären och därför kunde komma med många goda råd angående min sits på jobbet. Middag med man och vän blev ett skönt avslut på en jobbig dag.

På söndagen kom två vänner samt svärföräldrar för att delta i fotocirkusen. Fejkat middagsbord mm. Söndagens vänner jobbar med reklam och det var stativ, lampor, objektiv och fackspråk. Avslutade med hämtpizza på fejkmiddagsbordet. "Ja, vi har alltid orkideer, kristallglas och levande ljus, jadå."

Idag har jag gått igenom fotona och kan garva lite. Bröt ihop gjorde jag först när jag upptäckte att söndagsfotograferna lagt med en liten filmsnutt! När den ena fotade hade den andre filmat. Jag skrattade så jag grät, helt underbart att se mitt minspel mellan fotona och hur vi håller på...

Men jag undrar ändå om inte adoptionsfirman kunde underlätta lite mer i processen. Jag är en högst kapabel kvinna och kan inte tro att det inte kan ges instruktioner som får mig som adoptant att känna lite mer trygghet. Gäller även särskilda behoven. Kan det vara så svårt att bygga ut hemsidan lite bättre? Känns nästan som om jag skulle vilja byta jobb, de kan behöva en miss mary tror jag...

♥ miss mary