Måndagsmirakel!!!

Klockan 11 har jag redan hunnit gråta två gånger på kontoret och smyger runt och undviker kollegor. Vill inte höra "har ni hört nåt?" eller "varför är du här?".

Vår handläggare hade lovat att skicka landsrepresentanten till landets kontor igen och jag har krampaktigt väntat på samtal hela morgonen. Halv ett ringer min man och småpratar lite. Sen undrar han om vi har något speciellt inplanerat den 2 september. Det är nämligen jag som brukar ha koll på sånt. Lite irriterad undrar jag hurså. "Jo, jag undrar om du vill åka en sväng till landet då?"

Ja, och så bröt jag ihop igen. Fast denna gång av glädje, lättnad och misstro. "De" (både här och i landet om jag ska vara ärlig) insåg väl sina misstag och har gjort sitt allrabästa för att reda upp det. Ett mirakel. Och den 2 september är dessutom Oas födelsedag. Hurra och tack för allt hopp som kommit min väg!

♥ miss mary

miss mary wants time

Ja, det är märligt att tiden kan gå väldigt fort trots att jag tycker att jag bara väntar och väntar. Till exempel så känns tidsrymden mellan två pms-perioder väldigt kort. Det tar mycket längre tid att vänta på ägglossning.

• De fina intygen från kursen ligger och väntar på att bli kopierade. Jag väntar på att bli smal. 
• Stolarna väntar på att få sina nya kläder (randigt tyg väntar!). Jag väntar på nästa försök med de frysta.
• Trädgården väntar på vårstädning. (Här trädde svärfar in, han är en ängel. Små fina lökar överallt, krattat och kärleksfullt arrangerat.) Jag väntar på att mirakel ska ske.
• Livet väntar inte. Jag försöker att inte förlora hoppet ur sikte.

♥ miss mary