Toagråt

Vi har rätt små toaletter på mitt jobb. Jag kan (upptäckte jag nyss) sätta mig på toalocket, vrida 90 grader, sätta upp benen ovanför hygienhinken och luta ryggen mot andra väggen, precis lagom bredvid toapappret.
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)

♥ mother mary

Störd

Under en period som barnlös och väntande samlade jag klumpiga kommentarer. Har slappnat av lite på sistone, men idag så kände jag det inre vrålet pocka på.
"Ja, jag kunde ju inte heller få barn. (Sagt inför tre adoptivföräldrar.) Jag gjorde ditten och datten. Vi fick inte adoptera för att vi bodde för trångt och vi ville inte flytta från vår fina lägenhet. (Ursäkta???) Fast allt löste sig, för jag blev gravid mitt under utredningen och fick fem barn. Ni vet man satte väckarklockan och låg med kudde under rumpan. Min syster hon lyckades inte. Hon har inga barn."

Någonstans i mitten av detta avslöjande börjar jag känna att jag vill vråla: jag skiter i din historia! Ogint, jag vet. Men att sitta framför adoptivföräldrar och berätta om sina fem barn, nä, jag vet inte, dit räckte inte mitt tålamod. Hennes kollega börjar sen tjata om hur lätt hon har att hålla vikten. Vi pratade om att BMI skulle ligga under en viss siffra inför adoption. Då brister det för mig och den fantastiska ursäkt som lilleman utgör utnyttjas.

Jag är inte missunsam. Jag har bara inte läkt barnlöshetssåret än. Jag vill inte ha fler barn (tror jag), men efter att sen så länge jag kan minnas ha velat vara gravid så tar det lite tid att smälta det. Nu kan jag inte tänka mig att vara gravid och föda, känner mig snarare nöjd över att få slippa. MEN sorgen över att jag inte fick göra det sitter hårt. Svårt för mig att förstå. Hittar inte riktigt bland mina tankar. Det är mycket känslor huller om buller. Det är nog därför jag reagerar så häftigt på situationer som den ovan. Jag vet att jag skulle älskat att få lilleman lite tidigare, men jag känner starkt att han kom i precis rätt ålder: verbal, rörlig och underbar.

Flera personer har sagt att han liknar mig. Vad ska jag göra med den informationen? Någon som har ett förslag? Han är från ett land långt borta, har en annan hudfärg och en annan ögonfärg. Otvivelaktigt adopterad. Jag är blek, brunhårig och har inte blå ögon. Jag mumlade något om att det ju är en ofta sagt efterhandskonstruktion att man liknar varandra. Personen sa att nä, det är det inte, jag har ju precis träffat dig. Suck. Skulle någon nära mig säga att vi liknar varandra skulle jag bli glad, då vet jag (eller hoppas iaf) att de menar på ett sätt som är mer än utseende. För vem ska annars bli glad? Han för att han liknar vita mig, eller jag för att jag fick ett barn som liknar mig för att det ska vara nåt att sträva efter?

♥ mother mary

"Du kommer snart att bli gravid..."

Men vad är det med folk? Hög som låg, nära vän, granne eller bekant. Alla tycker de att det är ok att komma med denna floskel. Senast för en stund sen av min favoritkollega och jag orkade inte säga något. Bytte bara ämne och andades.

Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.

Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.

Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.

Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!

♥ miss mary

Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de  med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint.