Det går framåt. Lilleman pussas och kramas inte frivilligt, men han smyger sig tätt intill, kindgnuggar och vill ibland somna på sin mamma. Sitta knä, bli buren och finnas väldigt nära är viktigt. Och så fejkkramas han otroligt gulligt. Klapp klapp på ryggen. ;-)
Som de flesta adoptivföräldrar jublade vi när lilleman började ta sig ton, både genom att trotsa och att våga höja volymen på sig själv. Vi försöker prata bort slåendet genom att i lugna stunder gå igenom vad man får och inte får göra när man blir arg. Vi rollspelar med mjukisdjuren och jag har hört lilleman läxa upp sin nalle. Man får minsann inte slåss och knuffas. Det går bättre, men våra dagliga möten med det oundvikliga sjukvårdandet är jobbiga nu. Han måste vara still och det är ju jobbigt. Det testas och testas och suras och lackas ur. I morse, då såklart både min och hans blodsockernivå var låga urartade det och jag fick en örfil. Maken menade på att det ju nu är en ny fas. Jo jag tackar. Sista två veckorna har varit extra besvärliga. Mother mary är inte så stolt över sig själv när hon sjunker till en treårings nivå och kastar en näve växelmynt tvärs över vardagsrummet. Men vi är duktiga på att förklara eventuell ilska och alla säger förlåt. Inget ouppklarat här inte!
Det är dock så att han behöver ladda ur med jämna mellanrum. Han provocerar fram en fight eller hittar på något som han hakar upp sig på. Det är väldigt tydligt och när jag bollade med terapeuten sa hon att, javisst är det så. Gråten och sorgen måste komma ut!
Vi har pratat mycket om att en viss liten dam i bekantskapskretsen fick pyjamas och välling när vi var där på besök. Det ville lilleman också ha! Pyjamasen åkte av efter en kvart men med lite vatten i nappflaskan var han nöjd. Dock nämnde jag att han i landet också druckit välling och då börjar han gråta som ett spädbarn. Dessa gråtningar kommer då och då och han säger det till och med själv: nu bäbis!!! Och så faller han ihop, vill bli hållen och kramad och extra gullad med. Vi letade fram bilderna från landet när vi precis fått varandra och välling fortfarande var gott.
Han är samarbetsvillig, tålmodig, samvetsgrann och så himla söt och genuint trevlig! Glad som en lärka, bryter ihop av skratt tills han tappar andan och bekymrar sig för allt möjligt. Har koll på alla vi träffar, vad de gör och vilken bil de har. Vill hela tiden veta vad hans växande bekantskapskrets har för sig och vi går igenom allt från grannar och kollegor till släkt och vänner. Han har min kiss- och bajshumor. Han vågade gå iväg 20 meter från oss häromdagen. Han satt klistrad i mitt knä för att en fågel bajsat på soptunnan. Skulle kunna fortsätta i en evighet... jag kan fortfarande inte fatta att jag kan kalla honom "min".
De jobbiga sakerna är när han blir arg. Han blir ju så himla arg. Ibland har vi inte förberett tillräckligt, ibland är han bara dryga tre år. Ibland är han jätteadopterad och jag är ständigt på helspänn. För även om han kaxigt kliver iväg från mig så kan han få panik av något och bli jätterädd. Ibland kan jag gå och hämta något i köket, för det mesta måste han följa med och vi får lämna matbordet båda två.
Men argheten. Ja, den är riktigt högljudd och han blir modigare och modigare när han känner sig felaktigt behandlad eller bara är tjurig. Tidigare har jag mest duckat för (de inte så starka) slagen och små puttningarna. I morse föste jag faktiskt bort hans händer eftersom det var av största vikt att han satt stilla. Det jag vill göra är ju att resa mig och gå, men det går ju inte. Skräcken lyser om honom när jag någon gång försöker, han blir desperat och jag stannar såklart kvar. Beteendet är inte så ovanligt, men det kostar enormt med energi för mig. Lilleman verkar närmast "rensad" när en fight är avklarad och färdigutredd.
I morgon ska jag testa en ny grej och helt tandläkarvidrigt ha en liten ask med russin (typ fem stycken) bredvid sängen. I med dem innan morgonrutinen så hoppas jag att humöret är bättre... Borde kanske ha en chokladkaka till mig själv också?
...och så blir man ju helt tårögd när han kommer gåendes över gräsmattan och hojtar "lillemans mamma!!!". Ja, det är jag det!!!
♥ mother mary
Visar inlägg med etikett anknytning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anknytning. Visa alla inlägg
måndag 9 juni 2014
torsdag 17 april 2014
Påsk
Och där var fastan förbi! Jag som just kommit igång på allvar med min egen fasta. Jag fortsätter nog ett tag till. Råkar ju säga för mycket ibland och då känns det verkligen i magen. Det blir liksom ännu tydligare när jag annars varit lite mer musslig.
Det har varit tröga veckor och dagar. Orken är inte på topp rent psykiskt och med i snitt två sjukhusbesök i veckan och massa nya rutiner så har jag märkt hur jag nästan tappat intresset för det mesta. Jag läser bra blogginlägg och vill kommentera, för att i nästa stund tappa sugen. På sin höjd har jag kommenterat nåt på fejan. När vi är på läkarbesök är det alltid minst två andra där, allt från sköterskor och läkare till st-läkare och experter. Häromdagen var det fem personer förutom oss. Besöken tar tid. Vi tar prov. Skriver kom-i-håg-listor och jäktar. Varje besök på sjukhuset verkar ge ytterligare två besök. Idag slog vi rekord med nästan fem kommande besök, undersökningar, sövningar och eventuella operationer. Säg till oss om xxx händer. Jaha, varför det? undrar frågvis mother mary. Öh, ja, det är ju bra att vi vet. Men varför, envisas mother mary. And on it goes...
Lilleman håller modet upp (utom vid provtagning) och är för det mesta en riktig liten solstråle. Tur är väl det. Vi tankar energi så ofta vi kan i form av mellis, sol, lek. Det är där jag lägger min energi nu. Till att packa fika och dra till lekparken. Favorit-öppna-förskolan eller veckohandling. Lugn och lek med lilleman. Avslappnad träff med en annan mamma i solen. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, allt är fortfarande nytt och spännande. Att få se världen genom hans ögon måste vara i fokus nu.
Försöker njuta av alla stunder då jag kan. PAD kommer ge med sig, men det hade såklart varit lättare om vi inte haft zillioner sjukhusbesök och oro. Och sen så blir man ju trött av att sitta på helspänn och försöka lyssna mellan raderna, ställa rätt frågor, lugna lilleman och sig själv.
Kroppskontakt är viktigt nu. På nätterna är det ofta via fötterna som lilleman skapar kontakt. En liten fot över halsen och den andra på bröstet. Flyttar jag dem varsamt så kommer de strax tillbaka och "trampar" på olika kroppsdelar, oviktigt vilka, bara det är bar hud!
Trots det tunga så finns det mycket bra. Vi skrattar och leker, busar och knyter an. Läser och bygger lego och sjunger. Njuter av honom, den där halvhöga, söta lilla personen som vi på nåt sätt har fått till oss. Han som säger till sin mamma att hon borde ta på sig en jacka (jag sa att det var kallt och att jag ville gå in, haha), han som testar sin egen vilja, han som är så gullig att man smälter. Som ibland vågar sig flera meter från mig och som knyter egna band med människor han tycker om. Vissa behöver han bara träffa en gång (och då inte ens verka särskilt förtjust) för att sedan inte prata om annat de närmsta två veckorna. ;-) Vissa träffar han många gånger men gillar dem fortfarande inte. Tittar artigt på dem, men svarar sällan och ryggar tillbaka när de ska ta på honom. Det är kategorin människor som inte låter honom vara. Dem pratar han aldrig om. Han låtsas tom glömma vad de heter. Humor har han, min pojke!
Glad påsk!
♥ mother mary
Det har varit tröga veckor och dagar. Orken är inte på topp rent psykiskt och med i snitt två sjukhusbesök i veckan och massa nya rutiner så har jag märkt hur jag nästan tappat intresset för det mesta. Jag läser bra blogginlägg och vill kommentera, för att i nästa stund tappa sugen. På sin höjd har jag kommenterat nåt på fejan. När vi är på läkarbesök är det alltid minst två andra där, allt från sköterskor och läkare till st-läkare och experter. Häromdagen var det fem personer förutom oss. Besöken tar tid. Vi tar prov. Skriver kom-i-håg-listor och jäktar. Varje besök på sjukhuset verkar ge ytterligare två besök. Idag slog vi rekord med nästan fem kommande besök, undersökningar, sövningar och eventuella operationer. Säg till oss om xxx händer. Jaha, varför det? undrar frågvis mother mary. Öh, ja, det är ju bra att vi vet. Men varför, envisas mother mary. And on it goes...
Lilleman håller modet upp (utom vid provtagning) och är för det mesta en riktig liten solstråle. Tur är väl det. Vi tankar energi så ofta vi kan i form av mellis, sol, lek. Det är där jag lägger min energi nu. Till att packa fika och dra till lekparken. Favorit-öppna-förskolan eller veckohandling. Lugn och lek med lilleman. Avslappnad träff med en annan mamma i solen. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, allt är fortfarande nytt och spännande. Att få se världen genom hans ögon måste vara i fokus nu.
Försöker njuta av alla stunder då jag kan. PAD kommer ge med sig, men det hade såklart varit lättare om vi inte haft zillioner sjukhusbesök och oro. Och sen så blir man ju trött av att sitta på helspänn och försöka lyssna mellan raderna, ställa rätt frågor, lugna lilleman och sig själv.
Kroppskontakt är viktigt nu. På nätterna är det ofta via fötterna som lilleman skapar kontakt. En liten fot över halsen och den andra på bröstet. Flyttar jag dem varsamt så kommer de strax tillbaka och "trampar" på olika kroppsdelar, oviktigt vilka, bara det är bar hud!
Trots det tunga så finns det mycket bra. Vi skrattar och leker, busar och knyter an. Läser och bygger lego och sjunger. Njuter av honom, den där halvhöga, söta lilla personen som vi på nåt sätt har fått till oss. Han som säger till sin mamma att hon borde ta på sig en jacka (jag sa att det var kallt och att jag ville gå in, haha), han som testar sin egen vilja, han som är så gullig att man smälter. Som ibland vågar sig flera meter från mig och som knyter egna band med människor han tycker om. Vissa behöver han bara träffa en gång (och då inte ens verka särskilt förtjust) för att sedan inte prata om annat de närmsta två veckorna. ;-) Vissa träffar han många gånger men gillar dem fortfarande inte. Tittar artigt på dem, men svarar sällan och ryggar tillbaka när de ska ta på honom. Det är kategorin människor som inte låter honom vara. Dem pratar han aldrig om. Han låtsas tom glömma vad de heter. Humor har han, min pojke!
Glad påsk!
♥ mother mary
tisdag 25 februari 2014
Andas
Då har det gått en vecka sen insikten om PAD. Det har varit väldigt skönt att få "det" bekräftat av terapeuten att jag inte är knäpp och allmänt färdig för psyket. Det har känts skönt att kunna tänka att det är "normalt" när jag bara vill gråta i vissa situationer (som för den normale självklart inte borde generera ett gråtanfall). Däremot vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mina tårar eftersom jag har ett stort behov av förklara mig och detta inte låter sig förklaras.
Har inte sagt det till så många utöver bloggen. Ikväll umgicks jag med en vän som jag skulle vilja sagt det till. Men det fanns inte en sekund ledig för att berätta något så jag gjorde det inte och därför är jag än mer gråtfärdig än innan jag åkte dit. En märklig känsla att bara vilja sitta kvar i bilen i garaget och vara ifred med min gråt. Inte för att någon stör mig i huset, men just nu orkar jag inte grina framför maken.
Lilleman knyter an fint. Tror jag i alla fall. Han trycker sig mot mina/våra ben i okända sällskap, vill vara nära, hålla handen och bli bekräftad. Han kan vara oväntad modig ibland, och sjukt rädd ibland. Idag stegade han fram till en relativt ny bekantskap nästan själv, men började gråta när vi lyfte upp honom på makens axlar. Jag förstår inte allt, men är så lyhörd som jag kan vara, Vi är tydliga med rutiner och regler och det har blivit en stomme att luta sig mot. Endast i undatagsfall avviker kvällarna från varandra. Kvällsmat, städa, ta fram frukostbricka, borsta tänderna, potta, sjunga, sova. Även på morgonen försöker vi vara så konsekventa som möjligt. I början var han skitsur varje morgon, efter ett tag insåg han att det kan vara kul att säga hej eller godmorgon. På senaste tid är han närmast nollställd när han vaknar och min teori är att han sörjer, för han är inte i fas. Överhuvudtaget. Stackars liten, det gör mig ont att inte kunna göra honom glad, samtidigt som jag känner att han måste få vara på vilken humör han vill och veta att alla känslor är ok.
När han väl vaknat till så är han duktig på att visa känslor. Han mimar, berättar och lever ut. Blir rädd, ledsen, arg och sur. Ibland är det känsliga lägen och vi missförstår varandra. Vi bråkar (läs: han pucklar på sin mamma, vrålar henne i ansiktet och är jätteolycklig) ibland och blir sams (läs: vi pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas). Även under jobbiga situationer som den ovan så håller han sig nära, nära och nästan klänger på mig. Jag brukar hålla fast honom lite löst och ta undan hans händer när han slår för att visa att det inte är ok. Dock är jag inte helt säker på att han styr allt detta själv, han brukar skämmas jättemycket efteråt. Därför testade jag sista gången att bara sitta på knä och ta emot slagen, Då lugnade det sig fortare. Utbrott med slag är relativt sällsynta nu, men någon gång i veckan händer det fortfarande (mot väldigt ofta i början). Jag försöker varje gång hitta min egen del i dem. Kunde jag gjort något annorlunda? Triggade jag detta på något sätt? Visade jag irritation?
För varje dag går det att märka att han tar ett litet steg framåt i att lita på oss, eller rättare sagt, livet som det är just nu. Han är väldigt klok, men han är ju bara tre trots allt. Vill han inte äta, så behöver han inte. Han får sitta med vid bordet och prata och det blir inga specialrätter. När han inser att vi inte tänker tvinga i honom något blir han ofta nyfiken och äter lite ändå. Eller så låter han blir och äter mer vid nästa måltid. Frågar han oss, svarar vi. Ropar han, kommer vi. Vill han ha oss nära, är vi nära. Vill han bli buren, bär vi alltid inomhus och sparsammare utomhus. Tycker han att något verkar obehagligt, tar vi bort det och berömmer honom för att han vågade förmedla det. Eller så pratar vi om det och försöker låta bli att göra något alltför stort av det.
♥ mother mary
PS Idag såg vi en staty. Rädd, sa lilleman. Jaså, sa mother mary och tog upp honom i famnen. Men se här, det är ju en liten pojke med snopp, precis som du. (Måste du fokusera på snoppen? hojtar min man) Och se här, mamman har bröst och en navel precis som din mamma. Det kanske är mamma och lilleman?
Fem minuter senare berättar lilleman för mig om statyn som visade honom och mig. Jag är säker på att den fortfarande är obehaglig och att han skulle runda den, men nu kan han relatera till den. Så jobbar jag och jag vet inte något annat sätt. Hoppas det funkar.
Har inte sagt det till så många utöver bloggen. Ikväll umgicks jag med en vän som jag skulle vilja sagt det till. Men det fanns inte en sekund ledig för att berätta något så jag gjorde det inte och därför är jag än mer gråtfärdig än innan jag åkte dit. En märklig känsla att bara vilja sitta kvar i bilen i garaget och vara ifred med min gråt. Inte för att någon stör mig i huset, men just nu orkar jag inte grina framför maken.
Lilleman knyter an fint. Tror jag i alla fall. Han trycker sig mot mina/våra ben i okända sällskap, vill vara nära, hålla handen och bli bekräftad. Han kan vara oväntad modig ibland, och sjukt rädd ibland. Idag stegade han fram till en relativt ny bekantskap nästan själv, men började gråta när vi lyfte upp honom på makens axlar. Jag förstår inte allt, men är så lyhörd som jag kan vara, Vi är tydliga med rutiner och regler och det har blivit en stomme att luta sig mot. Endast i undatagsfall avviker kvällarna från varandra. Kvällsmat, städa, ta fram frukostbricka, borsta tänderna, potta, sjunga, sova. Även på morgonen försöker vi vara så konsekventa som möjligt. I början var han skitsur varje morgon, efter ett tag insåg han att det kan vara kul att säga hej eller godmorgon. På senaste tid är han närmast nollställd när han vaknar och min teori är att han sörjer, för han är inte i fas. Överhuvudtaget. Stackars liten, det gör mig ont att inte kunna göra honom glad, samtidigt som jag känner att han måste få vara på vilken humör han vill och veta att alla känslor är ok.
När han väl vaknat till så är han duktig på att visa känslor. Han mimar, berättar och lever ut. Blir rädd, ledsen, arg och sur. Ibland är det känsliga lägen och vi missförstår varandra. Vi bråkar (läs: han pucklar på sin mamma, vrålar henne i ansiktet och är jätteolycklig) ibland och blir sams (läs: vi pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas). Även under jobbiga situationer som den ovan så håller han sig nära, nära och nästan klänger på mig. Jag brukar hålla fast honom lite löst och ta undan hans händer när han slår för att visa att det inte är ok. Dock är jag inte helt säker på att han styr allt detta själv, han brukar skämmas jättemycket efteråt. Därför testade jag sista gången att bara sitta på knä och ta emot slagen, Då lugnade det sig fortare. Utbrott med slag är relativt sällsynta nu, men någon gång i veckan händer det fortfarande (mot väldigt ofta i början). Jag försöker varje gång hitta min egen del i dem. Kunde jag gjort något annorlunda? Triggade jag detta på något sätt? Visade jag irritation?
För varje dag går det att märka att han tar ett litet steg framåt i att lita på oss, eller rättare sagt, livet som det är just nu. Han är väldigt klok, men han är ju bara tre trots allt. Vill han inte äta, så behöver han inte. Han får sitta med vid bordet och prata och det blir inga specialrätter. När han inser att vi inte tänker tvinga i honom något blir han ofta nyfiken och äter lite ändå. Eller så låter han blir och äter mer vid nästa måltid. Frågar han oss, svarar vi. Ropar han, kommer vi. Vill han ha oss nära, är vi nära. Vill han bli buren, bär vi alltid inomhus och sparsammare utomhus. Tycker han att något verkar obehagligt, tar vi bort det och berömmer honom för att han vågade förmedla det. Eller så pratar vi om det och försöker låta bli att göra något alltför stort av det.
♥ mother mary
PS Idag såg vi en staty. Rädd, sa lilleman. Jaså, sa mother mary och tog upp honom i famnen. Men se här, det är ju en liten pojke med snopp, precis som du. (Måste du fokusera på snoppen? hojtar min man) Och se här, mamman har bröst och en navel precis som din mamma. Det kanske är mamma och lilleman?
Fem minuter senare berättar lilleman för mig om statyn som visade honom och mig. Jag är säker på att den fortfarande är obehaglig och att han skulle runda den, men nu kan han relatera till den. Så jobbar jag och jag vet inte något annat sätt. Hoppas det funkar.
torsdag 21 november 2013
Hormoner
Efter en dag i hormonernas tecken (kan inte känna glädje över mens just nu) så sitter jag nu i soffan. Själv. Hmm. Jag har ju svårt att komma ut, ingen direkt hobby och vännerna (återkommer till dem) finns just nu inte så många tillgängliga. Vi testar helt enkelt en ensamnattning och jag låtsas att jag har jättekul på stan med en vän. Fast det är rätt cosy här i soffan. Och lille underbare lilleman. Han är nästan alltid med på noterna om man bara förklarar för honom vad som ska ske. Han har inte varit redo förrän nu (inte jag heller) att testa och med tanke på att han glatt hojtade god natt och tryggt gick med maken till sovrummet så gjorde jag rätt som lät magkänslan styra över när detta skulle testas. Wow.
Tankar närhet nu. Sover närmare och närmare. Lutar sig mot våra ben. Tar på oss. Myyyyyysigt. Vill bli buren och dansad med. Maken och jag har i alla år antagligen chockat grannarna med våra danser i köket, och nu är vi tre som skakar loss!
En vän hade inte svarat på sms på en vecka, vilket gjort mig orolig. Jag ringde och skickade flera sms utan att få svar.Till slut mailade jag och fick då snabbt ett långt och trevligt svar att hon mått lite dåligt, men som tur var nu mådde bättre tack vare "kompisluncher". Inte ett ord om min inbjudan att ses hela familjen eller mina sms. JAG hade ju kunnat luncha, prata eller pigga upp. Känner mig aningens ratad och förvånad. Är det nåt fel på mig? En skön PMS gör det inte lättare när det blir så här.
Kändes lite bättre när en annan vän ringde och vi genast bokade en träff. Jag kanske inte är helt jobbig att vara med i alla fall. ;-)
♥ mother mary
Tankar närhet nu. Sover närmare och närmare. Lutar sig mot våra ben. Tar på oss. Myyyyyysigt. Vill bli buren och dansad med. Maken och jag har i alla år antagligen chockat grannarna med våra danser i köket, och nu är vi tre som skakar loss!
En vän hade inte svarat på sms på en vecka, vilket gjort mig orolig. Jag ringde och skickade flera sms utan att få svar.Till slut mailade jag och fick då snabbt ett långt och trevligt svar att hon mått lite dåligt, men som tur var nu mådde bättre tack vare "kompisluncher". Inte ett ord om min inbjudan att ses hela familjen eller mina sms. JAG hade ju kunnat luncha, prata eller pigga upp. Känner mig aningens ratad och förvånad. Är det nåt fel på mig? En skön PMS gör det inte lättare när det blir så här.
Kändes lite bättre när en annan vän ringde och vi genast bokade en träff. Jag kanske inte är helt jobbig att vara med i alla fall. ;-)
♥ mother mary
tisdag 15 oktober 2013
Ett sammelsurium och lite anknytning
Dagsformen på psyket hänger (tyvärr) ihop med dagsformen på lilleman. Till största del håller jag nollan, men ibland går det inte. Gråt i bilen. Gråt i köket. Gråt i tvättstugan när lilleman bitit mig i armen så det syns två små perfekta tandrader.
Vi var på besök hos vänner. Egentligen går vi inte in hos folk ännu, men vi tog ett snabbt (och oöverlagt) beslut och gick in på en spontanfika. Det ena ledde till det andra, lilleman blev rädd över en bagatell (i våra ögon) och kakan for all världens väg. Jag lyfte bort, pratade lugnt, höll lagom hårt, väjde för slag, kände ett lugn och efter ett tag så kom vi fram till att vi kanske ska tillbaka till fikabordet. När lillen väl kommit ur den första okontaktbara fasen finns det rum för kommunikation och detta utnyttjar vi. Vill inte kränka honom. Vi satte oss igen. Jag "gick på toa" och stortjöt i vännernas vardagsrum för att lätta på trycket. Väninnan är psykolog och tog mig åt sidan och nämde teorier och namn, men det fastnade inte. Det som fastnade var att hon sa att det jag gjorde var bra. Att jag inte var en dålig mamma som misshandlade mitt barn. Utan att jag med mitt lugna sätt gjorde det enda rätta och lugnade och tröstade.
Idag vaknade lillfisen och var snorig. Detta ledde till att han tillät sig lite mer kontakt i sängen på morgonen och att jag fick trösta. Idag blev ändå en dag full av skratt, lek, prat, sång, resonerande och segrar! Inga utbrott! Vi berättar och återberättar vad som händer. Den minsta lilla sak är stor för vår lille. Att maken var borta någon timme, men ringde hem för att prata med lilleman var gigantisk. Att samme make (tillsammans med miss mary) lyckades tyda att lilleman ville ha en specifik sak ur ett specifikt skåp från översta hyllan bara med hjälp av pip och arga "nej" på språket var en historia som också den berättades flera gånger för både mig och maken.
Vi knyter an. Han knyter an. Han tyr sig till oss. Jag njöt när jag i morse fick ligga nära och gosa, trösta och hålla. Vi ser ett tydligt mönster i hans beteende. Kanske är det vanligt, jag vet inte. Här är det i alla fall med ett exempel hur det gick när min vän S kom på besök, ett av de första vi tillät i hemmet (förutom soc. och farmor/farfar):
En tydlig charmknapp på. Skrattgropar, vinkningar och små käcka "hej" och leenden under lugg. Vi får hålla honom tillbaka så att han inte går fram och är social, tar på besöket, kramas (om han ser oss kramas, vill han såklart också kramas). Han pratar, far runt, är lite extra högljudd och flamsig. Det finns inget lugn, utan bara en tilltvingad charmighet och stress. Det ser på inget sätt ornormalt ut om man inte känner honom. Vi ser att han har lagt in överväxeln. När besöket (enligt våra anvisningar) håller sig lugn, inte tar på honom, inte ger för mycket ögonkontakt och inte ger honom för mycket uppmärksamhet, så lugnar sig lilleman efter ca 10-20 minuter. Han backar in i våra famnar, håller någon av oss i handen och börjar att på riktigt se besöket. Kanske börjar han lite lätt att prata med besöket i dialogform. Kanske ignorerar han besöket medan han funderar på fortsatt drag. Han har hela tiden koll på maken och mig. Mycket ögonkontakt med oss. Han kollar hur vi beter oss mot besökaren. I Ss fall så hade vi innan talat om att S skulle komma. När allt lugnat sig presenterade vi henne igen och de hälsade. Jag räknar nämligen kallt med att de där första 10-20 minutrarna inte räknas/koms ihåg/är verkliga. De pratade, lilleman berättar saker för henne (vi översätter) och hon delar med sig till honom. Tränar på hennes namn. Kollar leksaker ihop. Hela tiden med oss i ögonvrån.
När S gått (vi vinkar hejdå, inga kramar) så pratar vi en stund om besöket. Vi letar upp hennes bild på facebook och pratar lite till samt övar på hennes namn. Två dagar senare så dyker namnet upp i en historia.
Vi har snart varit hemma i en månad, men detta tillåter vi fortfarande inte:
- att någon annan matar, byter, lyfter eller hjälper honom
- att någon annan kramar, pussar honom (om han inte själv i ett lugnt läge tar initiativet och det är en nära familjemedlem)
- att någon tar hans hand (om han inte själv tar initiativet och det är en vän)
- att vi går in i någon annans hus (hrm, undantag, se ovan)
- besök på platser med mycket folk/turer till stan/fler utflykter per dag (ingen regel utan undantag, men har vi haft en dag med mycket aktivitet så ser vi till att det blir minst en lugn dag efteråt)
- att någon annan kör vagnen
- vi är aldrig borta från honom i mer än 2 timmar (testade idag då maken var borta ett tag)
Vi gör alltid detta:
- äter alla mål tillsammans vid bordet, undantaget är fika, då är vi utomhus för det mesta
- lägger oss tillsammans alla tre
- sjunger
- lyssnar på honom, läser av signaler, försöker tyda hans signaler
- berättar vad vi ska göra så att han vet vad som står på schemat, typ först frukost, sen borsta tänderna, klä på oss, ut och leka
- använder tecken för att underlätta kommunikationen
- leker på hans nivå, dvs mestadels golvet
- låter honom vara delaktig i allt från matlagning till städning
- håller vad vi lovar (även i de mest fåniga situationer: ja, mamma ska hämta mer mat till dig, men först måste mamma nysa färdigt)
- använder bilder, videos mm för att förtydliga
- upprepar, upprepar, upprepar
- pratar och är övertydliga (här får du den röda muggen till ditt vatten)
Han har från första början gett ögonkontakt och efter ett tag visade han att han visste hur man gjorde vid turtagning och dialog. Han kan ge och ta. Han förstår en kompromiss. Han kan säga nej (han säger det bara på språket) och visar tydligt om det är något han inte vill. De gånger det går fel så hittar jag för det mesta orsaken hos mig eller mannen. Vi har felat. Sen är han ju nästan tre år och testar lite egna påhitt såklart. Det finns några fasta gränser, och så fyller vi på med tydliga och logiska regler. Igår hörde jag ett upprört "koooorna" (skorna) när jag sprungit in med skor för att hämta mobilen. Barnet stod snällt kvar i hallen och pekade anklagande på mina skor. Ähem. Sen är det klart att det tog mer än en dag att lära in att skor har man utomhus och i hallen. Men ändå - man blir ju kär.
Får inte tid (tar mig inte tid?) att blogga så ofta som jag skulle vilja och behöva. Ville ju skriva ett långt inlägg om anknytning (får bli senare), men det blev ett sammelsurium. Nåväl, blogginlägget speglar ju mig. Ett sammelsurium.
♥miss mother mary
PS Ack, dessa paranteser. DS
Vi var på besök hos vänner. Egentligen går vi inte in hos folk ännu, men vi tog ett snabbt (och oöverlagt) beslut och gick in på en spontanfika. Det ena ledde till det andra, lilleman blev rädd över en bagatell (i våra ögon) och kakan for all världens väg. Jag lyfte bort, pratade lugnt, höll lagom hårt, väjde för slag, kände ett lugn och efter ett tag så kom vi fram till att vi kanske ska tillbaka till fikabordet. När lillen väl kommit ur den första okontaktbara fasen finns det rum för kommunikation och detta utnyttjar vi. Vill inte kränka honom. Vi satte oss igen. Jag "gick på toa" och stortjöt i vännernas vardagsrum för att lätta på trycket. Väninnan är psykolog och tog mig åt sidan och nämde teorier och namn, men det fastnade inte. Det som fastnade var att hon sa att det jag gjorde var bra. Att jag inte var en dålig mamma som misshandlade mitt barn. Utan att jag med mitt lugna sätt gjorde det enda rätta och lugnade och tröstade.
Idag vaknade lillfisen och var snorig. Detta ledde till att han tillät sig lite mer kontakt i sängen på morgonen och att jag fick trösta. Idag blev ändå en dag full av skratt, lek, prat, sång, resonerande och segrar! Inga utbrott! Vi berättar och återberättar vad som händer. Den minsta lilla sak är stor för vår lille. Att maken var borta någon timme, men ringde hem för att prata med lilleman var gigantisk. Att samme make (tillsammans med miss mary) lyckades tyda att lilleman ville ha en specifik sak ur ett specifikt skåp från översta hyllan bara med hjälp av pip och arga "nej" på språket var en historia som också den berättades flera gånger för både mig och maken.
Vi knyter an. Han knyter an. Han tyr sig till oss. Jag njöt när jag i morse fick ligga nära och gosa, trösta och hålla. Vi ser ett tydligt mönster i hans beteende. Kanske är det vanligt, jag vet inte. Här är det i alla fall med ett exempel hur det gick när min vän S kom på besök, ett av de första vi tillät i hemmet (förutom soc. och farmor/farfar):
En tydlig charmknapp på. Skrattgropar, vinkningar och små käcka "hej" och leenden under lugg. Vi får hålla honom tillbaka så att han inte går fram och är social, tar på besöket, kramas (om han ser oss kramas, vill han såklart också kramas). Han pratar, far runt, är lite extra högljudd och flamsig. Det finns inget lugn, utan bara en tilltvingad charmighet och stress. Det ser på inget sätt ornormalt ut om man inte känner honom. Vi ser att han har lagt in överväxeln. När besöket (enligt våra anvisningar) håller sig lugn, inte tar på honom, inte ger för mycket ögonkontakt och inte ger honom för mycket uppmärksamhet, så lugnar sig lilleman efter ca 10-20 minuter. Han backar in i våra famnar, håller någon av oss i handen och börjar att på riktigt se besöket. Kanske börjar han lite lätt att prata med besöket i dialogform. Kanske ignorerar han besöket medan han funderar på fortsatt drag. Han har hela tiden koll på maken och mig. Mycket ögonkontakt med oss. Han kollar hur vi beter oss mot besökaren. I Ss fall så hade vi innan talat om att S skulle komma. När allt lugnat sig presenterade vi henne igen och de hälsade. Jag räknar nämligen kallt med att de där första 10-20 minutrarna inte räknas/koms ihåg/är verkliga. De pratade, lilleman berättar saker för henne (vi översätter) och hon delar med sig till honom. Tränar på hennes namn. Kollar leksaker ihop. Hela tiden med oss i ögonvrån.
När S gått (vi vinkar hejdå, inga kramar) så pratar vi en stund om besöket. Vi letar upp hennes bild på facebook och pratar lite till samt övar på hennes namn. Två dagar senare så dyker namnet upp i en historia.
Vi har snart varit hemma i en månad, men detta tillåter vi fortfarande inte:
- att någon annan matar, byter, lyfter eller hjälper honom
- att någon annan kramar, pussar honom (om han inte själv i ett lugnt läge tar initiativet och det är en nära familjemedlem)
- att någon tar hans hand (om han inte själv tar initiativet och det är en vän)
- att vi går in i någon annans hus (hrm, undantag, se ovan)
- besök på platser med mycket folk/turer till stan/fler utflykter per dag (ingen regel utan undantag, men har vi haft en dag med mycket aktivitet så ser vi till att det blir minst en lugn dag efteråt)
- att någon annan kör vagnen
- vi är aldrig borta från honom i mer än 2 timmar (testade idag då maken var borta ett tag)
Vi gör alltid detta:
- äter alla mål tillsammans vid bordet, undantaget är fika, då är vi utomhus för det mesta
- lägger oss tillsammans alla tre
- sjunger
- lyssnar på honom, läser av signaler, försöker tyda hans signaler
- berättar vad vi ska göra så att han vet vad som står på schemat, typ först frukost, sen borsta tänderna, klä på oss, ut och leka
- använder tecken för att underlätta kommunikationen
- leker på hans nivå, dvs mestadels golvet
- låter honom vara delaktig i allt från matlagning till städning
- håller vad vi lovar (även i de mest fåniga situationer: ja, mamma ska hämta mer mat till dig, men först måste mamma nysa färdigt)
- använder bilder, videos mm för att förtydliga
- upprepar, upprepar, upprepar
- pratar och är övertydliga (här får du den röda muggen till ditt vatten)
Han har från första början gett ögonkontakt och efter ett tag visade han att han visste hur man gjorde vid turtagning och dialog. Han kan ge och ta. Han förstår en kompromiss. Han kan säga nej (han säger det bara på språket) och visar tydligt om det är något han inte vill. De gånger det går fel så hittar jag för det mesta orsaken hos mig eller mannen. Vi har felat. Sen är han ju nästan tre år och testar lite egna påhitt såklart. Det finns några fasta gränser, och så fyller vi på med tydliga och logiska regler. Igår hörde jag ett upprört "koooorna" (skorna) när jag sprungit in med skor för att hämta mobilen. Barnet stod snällt kvar i hallen och pekade anklagande på mina skor. Ähem. Sen är det klart att det tog mer än en dag att lära in att skor har man utomhus och i hallen. Men ändå - man blir ju kär.
Får inte tid (tar mig inte tid?) att blogga så ofta som jag skulle vilja och behöva. Ville ju skriva ett långt inlägg om anknytning (får bli senare), men det blev ett sammelsurium. Nåväl, blogginlägget speglar ju mig. Ett sammelsurium.
♥
PS Ack, dessa paranteser. DS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)