Fastestatus

Hur går det då med fastan? Väldigt bra tror jag. Utom när det inte gör det. Som idag. Svärmor och svärfar är på besök och har massa frågor om undersökningar som görs. Jag gör mitt bästa för att förklara och inser lite för sent att jag gått över min egen gräns. Bra att jag insåg det i alla fall. Sen laddar svärmor om och börjar ifrågasätta mig/oss för att vi inte är öppna med lillemans SN. Jag tog ett djupt andetag och kände mig duktig. Sa att vi inte vill prata om det, det är för jobbigt, vi vill inte ha frågor, tips och släktingars tankar. Vi vill bli respekterade för det.

Varför är detta då en viktig fråga för henne?
- Jo, vad ska hon säga när folk frågar hur lilleman mår? Vi var ju faktiskt öppna med att vi var öppna för en adoption av ett barn med behov. (Ja, fast det gör väl inte att vi är skyldiga att redovisa hur det blev?)
- Folk vill ju veta. (Fast vi vill inte berätta. Fatta det.)
- Men ni är ju så öppna med alla sjukhusbesök och undersökningar. (Igen, vi vill inte prata om det särskilda behovet. Läs inte bloggen då, fråga oss inte om hans läkarbesök. Fråga generellt och nöj er med det!)
- Vilka vet? (Våra respektive föräldrar. Och två till. En har ett handikappat barn och kunde säga precis rätt saker den gångna veckan. Egentligen är ju svaret på den frågan: skit i det du!)
- Fast de skulle ju inte komma med tips och frågor om ni sa att ni inte ville det. (Ok, du menar att vår åsikt skulle respekteras. Som den görs nu? Really?)
- Jag läste förresten i morse att..... (My point exactly! Vad är det som gör att du tror att fem minuters googlande gör dig till expert? Och sa jag inte just att jag inte ville veta vad du googlat fram?)

Sen har vi de fina vänner som frågar av rätt anledning. Eller inte frågar alls. De som man vill berätta för, men inte orkar. Vi vill inte att lillemans SN ska bli det vi pratar om. Vi lever, andas och pratar ju redan själva om det hela tiden.
Sen har vi de vännerna/släktingar som inte kan dölja sin nyfikenhet. De går bort direkt och det är inte ens svårt att styra samtalet dit man vill. Här ångrar jag att vi i vår barnlöshetsdesperation pratade så öppet om det. Men gjort är gjort.

Dagen har annars varit underbar! Från det ljuvligaste leende i morse, till lek, bak, dans och mys med världens finaste lille kille! En sån dag jag längtade efter under alla år! Och nu är det min vardag. Mother mary njuter av stunden!

♥ mother mary

Vallgraven

Mother mary, drottningen, levde med sin make kungen och sin lille prins på slottet. Hon började känna sig lite medtagen och det visade sig vara PAD. Nåväl, det går över med lite terapi, inga problem. Sen berättade läkarna att prinsen var sjukare än de trodde. Mother mary började vackla, hon kände sig väldigt svag och tänkte mörka tankar.

En kort tid senare så fick kungaparet reda på att prinsen löpte stor risk för ytterligare svårigheter. Plötsligt kändes prinsens utökade SN och drottningen PAD inte så farligt. Mother mary tog ett djupt andetag och gick som i dvala upp på slottsmuren för att försöka få lite luft. Hur hon än försökte gick det inte att andas utan hon svimmade och föll ner i vallgraven. Vallgraven var mörk och full av dy. Först flöt hon och fäktade omkring sig. Sen sjönk hon. På vägen ner kunde hon känna vakternas lanser snudda vid henne. Slottsfolket försökte få tag i henne med pinnar och fiskarna försökte hindra henne från att sjunka genom att kroka fast henne i sina metkrokar. De fick inte tag i henne. Hon sjönk ända ner till den slammiga botten.

Medan mother mary kände att luften tog slut kände hon ett lugn. Jag stannar här, tänkte hon. Jag flyr till det mörkaste djupet. Jag ger upp. Sen kom hon att tänka på kungen och prinsen. Nej, nej, nej, jag kan inte lämna dem. Hon sprattlade till och flöt upp till ytan.

♥ mother mary

PS Tack alla ni som petade på mig med era lansar, pinnar och metspön. Jag är så tacksam för att ni finns. Rensning av vallgraven pågår, och har pågått i flera år. Vet inte om den någonsin blir turkos och glittrande. Tror faktiskt att den behöver vara lite mörk och dyig på sina ställen. DS
------------------------
Tillägg: jag mår bra.

Special Need, SN

Börjar med en note to self: när du läser detta nästa gång om några veckor kommer du att slås av hur bra du mår då jämfört med tidpunkten för detta inlägg.

När vi skulle adoptera och välja land och välja och välja och välja och välja, då valde vi som bekant mellan de två länder dit vi fick skicka omedelbums. Det ena var ett SN-land, det andra inte. Vi valde att gå vidare och funderade över vilka olika sorters speciella behov hos ett barn som skulle kunna tänkas funka för oss. Eftersom vi deppade och grubblade lite för länge så dök lilleman upp av en slump och efter några samtal till specialister så var han vår. Inget jättesynligt handikapp, men är man van vid barn så märks det kanske på att motoriken är lite sen och att han kan vara lite vinglig. Fast det kan ju bero på mycket.

När vi väl var hemma så startade Utredningen med stort U. Nu har vi varit på ytterligare undersökningar och det visar sig att det faktiskt inte är så som vi/läkare trodde utifrån underlagen från landet. Självklart fattar jag att de mörkat. Jävla skitland*. Tyvärr med inte så goda resultat för lilleman som har lidit och kommer att lida än mer. Vi höll ihop oss hela dagen på sjukhuset och var de starka och lugna föräldrar vi behövde vara. Jag var sminkad, vilket gjorde det avsevärt lättare att hålla masken.

Dagen idag har varit tuff, men jag tillät mig att stiga upp, vara ful, ledsen och dåligt klädd utan att skuldbelägga mig för det också. Tog det väldigt lugnt med lilleman och gjorde smarta val. Solglasögon när vi hämtade posten hindrar eventuella nyfikna grannar att glo. Att inte gå och gruva sig för saker som jag annars gruvar mig för (är jag trevlig? borde jag inte...? ska jag kanske...?) sparade energi. Passade på att gråta när lilleman grät och inte märkte nåt samt ytterligare några gånger. Var utomhus och grät bakom mina solglasögon och grät när mamma ringde.

Jag kan inte se något ljus just nu. Vill inte se det. Grottar ner mig och tillåter mig att sörja över en annorlunda framtid, ett annorlunda liv för lilleman (och oss) än det jag tänkt. Oroar mig, återhämtar mig, försöker att inte planera upp de kommande åren i panik. Väntar på samtal från läkare. Tittar på lilleman och försöker tänka att han inte är sjukare idag än vad han var i förrgår, då vi inte visste hur illa det var. Lilleman, som charmar de flesta och får sin mamma att le och skratta bara genom att finnas till. Han är inte, och ska inte heller bli, sitt SN.

♥ mother mary

*drar hela landet och dess befolkning över en kam, men menar egentligen bara de som är inblandade i att vara taskig mot barnhemsbarnen :-(