fredag 27 mars 2015

Ja e int bitter

Någon gång kanske det inte gör ont längre. Någon gång kanske jag slipper få en klump i magen, tryck över bröstet och längtan till att gråta en skvätt bittra tårar.

Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.

Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"

♥ mother mary

torsdag 19 mars 2015

Att skapa sig en ännu mer spännande tillvaro

Hur gör man det, är det kanske någon som undrar? Jo, så här:

Se till att partner är bortrest och barnet nattat. Börja sen fundera på att det gör ont i bröstet. Och att det inte känns som ångest. Andas en stund och testa att meditera. Googla. Fundera sen på alternativa scenarion som att dö i soffan (lilleman traumatiserad), åka till akuten (vart då?), ringa nån (vem vågar man blotta sin eventuella hypokondri/annalkande död för?) eller att man har turen och vaknar nästa morgon.

Jag valde att skypa med partner i ett annat land. Delad rädsla är dubbel rädsla eller hur var det nu? Avkräv partnern ett samtal klockan 07.00 för att kolla livsstatus.

Vakna förvånad över att du lever och inte känner smärta. Iaktta när smärtan kommer tillbaka och googla nummer till sjukvård. Sjukanmäl till jobbet, lämna lilleman på föris och vänta på akuttiden. Ta EKG. Svimma nästan. Bli undersökt av doktor från lillemans land (lite distraherande) och få en diagnos. Inte hjärtinfarkt. Inte döende. Inte kärlkramp. Bara något syndrom. Som gör ont. Precis där hjärtat är. Spännande!

"Nej. Känns det lite mindre jobbigt nu?"
Doktorns svar. Och då hade jag bara frågat ca fem gånger om det verkligen, verkligen inte var någon fara.

♥ mother mary

onsdag 11 mars 2015

Att vilja men inte kunna

Jag lär mig att leva i nuet. Det är svårt. Framförallt är det svårt att acceptera allt jag inte kan, det jag inte hinner och det jag får ångest av. Jag vill ju skriva mer här, skriva mer brev, göra mer saker och planera fler roligheter. Det finns inget sätt att lösa situationen på utom att strunta i alla måsten (från mig själv och andra), acceptera att det inte går just nu (och kanske inte de nästa 20 åren heller) och göra det bästa av nuet.

I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.

Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...

♥ mother mary