Hej, jag heter mother mary och jag har ångest. Det är dags att erkänna det nu. Det är tydligen en sjukdom och eftersom jag hade ångest långt innan jag visste vad det var (ont i magen är det, hojtade miss mary till psykologen som ville skriva ut ångestdämpande, jag har ingen ångest, jag är INTE psykiskt sjuk) och det faktiskt inte upphört ännu, så gör jag en AA-grej. Med åren kan jag garva åt den envisa bruden som session efter session hävdade att hon minsann inte hade ångest. Depression, ja, det hade jag minsann läst om och jag visste (haha!) ju att jag inte var normal så allt det där köpte jag. Men ångest? Nä du.
Nu är jag ändå så gammal att jag vet att det går över. De där attackerna som dyker upp vid pms, överbelastning, stress och oro. Men när man väl står mitt i det och försöker andas, försöker att komma ihåg alla knep och tankar och sätt man lärt sig, då är man inte så kaxig. Då blir man (ok då, jag) mest panikslagen, vill ta enklaste vägen ut och förbannar psyket som inte ställer upp.
Att vara snäll mot sig själv och inte så kritisk är lättare sagt än gjort när ångesten är nära eller pågår. Då går det inte att tysta den elaka sidan av mig själv. Bra är väl antagligen att jag ser det tydligt, att jag står ut, att jag faktiskt vet att det går över (även om det under själva attacken inte känns så) och att det under åren som gått blivit så mycket mer sällsynt.
Det som triggar det nu är ju självklart pms, att jag ska börja jobba igen om en vecka och att jag är orolig för hur det ska gå. Lillemans SN-hantering har haltat lite och funkar inte alls med maken. Vi har en akuttid nästa vecka, men maken är allt annat än lugn över detta och jag är inte heller helt lugn. Nä, just det.
Det är antagligen heeeeeelt normalt att det ska kännas jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Visst är det? Vad ska jag ha med till kontoret för att inte gå sönder och grina hela dagarna? Hur ofta får man ringa hem utan att vara en galen morsa? Om det känns så här för mig, hur känns det inte då för lilleman? Lugnande kommentarer emottages tacksamt.
♥ mother mary
Har tyvärr ingen erfarenhet av varken ångest eller adoption men vet hur det är att ha barn och gå till jobbet. Vet också hur det är när barnen inte är helt friska. Vet också hur det är att ha en liten som man inte vill lämna. Båda delar kan ju skapa mindre ångest även hos en som inte haft det. Att ha barn är för mig som "Välkommen till det dåliga samvetet. Det börjar nu och slutar aldrig". Känns ju aldrig som att man gör tillräckligt eller är tillräckligt mycket med dem eller lyckas behålla lugnet i alla skeden. Det enda jag vet är att jag fått lära mig att jag inte är en gud utan bara en "lousy old mom" som gör sitt bästa (oftast) och att de faktiskt älskar mig i alla fall. Och att de kanske är så vardagen ser ut och att det är just det som gör det till vardag. Lite upp och lite ner och ibland mycket upp (för så är det ju när man är med barn) och ibland mycket ner. Men det kanske är charmen med vardagen. En mix av allt samtidigt. Och sedan hantera ett jobb dessutom.
SvaraRaderaHoppas att det blir lite mer uppåt för dig snart! (Andra dagen vid lunch brukar jobbångesten lagt sig för mig).
Kära borgmästare! Sitter här och ler när jag läser din kommentar! Precis vad jag behövde höra. Jag ska läsa den igen för att hålla mig på mattan och inte virvla iväg! Tack snälla! Kramar!
RaderaJag kommer nog få äta upp mina ord...
SvaraRaderaMen är det inte så att miss Mary mår bra av att jobba? Hon känner att hon duger, är duktig, gör ett bra jobb, har koll, är uppskattad? Det tror jag. Visst kanske inte alla dagar, men de allra flesta.
Att mother Mary inte vill lämna lilleman, det förstår jag.
Fast jag tror att mother Mary blir en bättre mamma och miss Mary "göds" lite på jobbet.
Såklart såklart såklart hjärtat kommer brista varje gång lilleman får psykbryt för att du ska lämna honom. Fast precis som att han faktiskt lärt sig att pappa kommer hem från jobbet, så kommer du hem! Tänk dig minen på honom när du kommer! Den glädjen! När han gastar "Mamma!" och slänger sig i din famn.
Gällande ångesten så ser jag det inte som ett "nederlag" att ta hjälp av medicin. Att ta bort de värsta dalarna kanske vore en avlastning. Ett sätt att hålla kvar de sunda tankarna. Min vändning kom när jag erkände för mig själv att jag mådde piss och förtjänade bättre. Om det krävdes medicin så fine!
Du förtjänar att må bra. Kom ihåg det! Om det betyder att du tar medicinsk hjälp eller inte det avgör du/ni. Men du förtjänar att må bra!
Kram på dig vännen!!!
Haha, du har nog rätt. Jag kommer att gilla att vara i hetluften igen. Om jag bara kan komma över skuldkänslorna av att vara där. (Får ta till borgmästarens tips där.) Men med dina tankar att dela upp sig i miss mary och mother mary är ju fiffiga. Jag säger ju det, problemlösning är din grej! ;-)
RaderaMedicinen. Jo, hur visste du att jag skulle se det som ett nederlag? Fasen också. Måste fundera några varv till på det tror jag.
Stor kram, och det enda du måste äta upp är toscakaka!
Ibland känner jag dig bättre än du känner dig själv!
Radera<3
Kram från en ångestsyster. Folk brukar dela med sig av sina "det ordnar sig"-tips men har man ångest har man ångest. Det brukar ändå ordna sig, men ångesten är svår att råda bot på.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig kära ångestsyster! Känns bra att ha kommit ut och tankeväckande att inse att många fler än jag trodde är drabbade. Kram!
RaderaHej kära du, du är så bra du att det inte är klokt och jag är så glad att jag har hittat dej! :) Är så glad över att känna nån som går ut såhär direkt och säger "jag har ångest" - världen behöver fler mänskor som säger som det är! Lycka till med jobbandet och allt det andra, och även om det säkert är och blir jobbigt att gå tillbaks på jobb, och det kommer att komma motgångar med både privatlivet och annat så är jag säker på att ni fixar det när ni är så bra på att se saker som dom är och ta itu med det! Det är det som är vår rädning känner jag: även om det är skitjobbigt ibland och även om jag vet att det kommer att bli ännu mer jobbigt, så lyckas vi ändå ta oss igenom det till en stor del för att vi inte har några skygglappar. Det är jobbigt, men det går liksom att processera.
SvaraRaderaSjälv har jag ju inte tagit mej ut i arbetslivet sen vi fick barn (annat än just nu - det här att sälja bok börjar verkligen bli ett jobb! så jag får väl ta och återkomma om några månader och revidera mina åsikter), men det där som Borgmästaren sade om "tillräckligt bra" är det bästa rådet man kan ge vilken som helst förälder tycker jag. Det finns alltså ett begrepp inom psykologin - good enough mother - som syftar på hur bra mamma man behöver vara för att ens barn ska må bra, och det är exakt bara tillräckligt bra det! man behöver inte vara 100%, man behöver inte räcka till alla sekunder dygnet runt - det räcker att vara "tillräckligt bra". Och det att man ens tänker på saker och ting som sånt här är just ett bevis på att man är tillräckligt bra tycker jag!
P.S. Jag är helt för medicinering när den behövs! önskar jag hade lyckats övertala en närstående att ta sin medicinering när det behövdes - det gick inte alls bra pga bristen på mediciner... Ibland behöver hjärnan helt enkelt lite hjälp, och det är inte ett nederlag - det är bara så det är. Som att ha brist på D-vitamin och behöva få en spruta ibland - det kan man ju inte heller rå åt. Kram!
Och jag är så glad över att ha hittat dig! <3
Radera