Dr dr prof. mary

Det är jobbigt att ta sig tid. För vissa mer än för andra. Jag har svårt att sätta mig ner och blogga, klura ut vilken hobby jag borde börja med samt att göra visa administrativa hemmagöromål. Istället kastar jag mig in i böcker, virkar eller glor på tv. Samt läser bloggar.

Idag ruttnade jag lite och gjorde en lista till mig och maken. Han har inte gjort nåt än, jag har ringt två samtal, dammsugit, googlat fram saker samt tjatat på honom. Självklart har jag PMS.

Lite sur över vad en (trevlig, lite för snygg, pratglad) mamma på Ikea sa om adoption. Försöker att inte vara det, vet ju att det inte är illa menat. Medan jag går där bland garderoberna och försöker formulera mig för maken säger han (som vanligt) något klokt. "Tänk på alla raketforskare! De får ju dagligen stå ut med alla våra andras korkade kommentarer." Hmm. Ok. Faktiskt bra, för jag är ju en känslig själ och det blir lite tröttsamt i längden att bli ledsen. Nu ska jag inta en smått överseende och road min när folk kommer med sina teorier. Jag har minsann dubbla doktorstitlar och en hedersprofessur i barnlöshet och adoption. De andra stackarna vet ju inte bättre...

Nelle, kul att du hittat hit! Dina kommentar syns bara bakom kulisserna av någon anledning så jag svarar så här. :-) Hur går det för dig?

Anna-Karin, tack för tipset om filmerna! Är ju klockrent! Ska tipsa den trevliga sköterskan, finns ju säkert fler som vill veta.

♥ mother mary

Skört

Skört blir det efter några timmar på öppna förskolan. Märker hur vi får gå lite tidigare än vi tänkt. Hinner knappt innanför dörren förrän det börjar kännas ynkligt och det nästan blir lite gråt. Tålamodet tryter och vi blir irriterade när vi inte får vara ifred. Lunchen hjälper lite. En ensam stund i soffan med lite fika hjälper ännu mer. Nu är den sköra lite starkare igen...

Lilleman är på strålande humör fast trött. Det är mother mary som inte riktigt pallar. Trots fina mammor och söta barn. Och nya vänner. Blir trött och besviken på sig själv och det har ju aldrig hjälpt... Pepparkakor, ett glas julmust och en chokladbit hjälper mycket bättre.

♥ mother mary

mother mary has left the building

I alla fall en gång. Vilken grej. En veckas planering, funderande och massa tankar. Sen så vågade jag mig ut, helt själv, för första gången sen lilleman. En kollega hade frågat om jag ville komma på en liten grej efter jobbet. Hon förstod om jag inte kunde, men de saknade mig så. Jag började grina bara av att få mailet. De tänkte på mig!!!

Som den bästa agenten planerade jag min outing. Exakta tågtider, koll på lillemans schema, avstämning med maken. Jag sprang till stationen efter fikat och var tillbaka precis efter kvällsmat, lagom till bad. Att få prata med andra vuxna och känna sig värdefull toppades bara av två saker: mms från maken featuring lilleman samt en jublande lilleman som i hallen skrek av förtjusning när den förrymda mamman återkom.

Tålamodet tryter. Jag får skuldkänslor. Sömnen har börjat bli lite lidande av närhetssökande minimissil med attackfötter. Känslor av orättvisa lurar här och där. Offerkoftan har varit på en sväng. Jag omvärderar, peppar mig själv och försöker att blidka och vara förstående mot den där sjuka perfektionisten som alltid ska ha rätt, ha koll på allt och låter vissa saker bli lidande för det. Ja, hon är sjukt jobbig ibland och borde slappna av. Hon skulle må bra av att släppa lite måsten, våga njuta och framförallt inte låta den där svarta filten ta för mycket plats. Känn lugnet miss mary, förihelvete! Relalalaxa liksom. Chilla. Softa.

♥ mother mary

PS För att lilleman ska lära sig svenska (eller?) har vi lyssnat och dansat och sjungit följande: Mamma är lik sin mamma, Stan är full av vatten, Tuffa tider, YMCA samt Bakom mina solglasögon. Toppat med minions-versionen av I swear. Han kan nu alla, vilket visar sig i att han börjar sjunga valfri låt när han känner att det är läge. :-D YMCA passar tillexempel i badet. Tuffa tider funkar när man rider på pappas axlar och I swear när man åker pulka i hög hastighet. DS

High-five

Nu har vi just eftermiddagsfikat och jag fick en tillsägelse av mannen att ta tag i saker och inte "gnälla". Vad gnäller jag över? Att jag saknar mina vänner. Jag vet, helt ego. Men jag vill ju träffa dem med lilleman, umgås, hänga och prata. Det går inte än. Mannen påpekade dock att lilleman inte dött av att han åkt och handlat några gånger så jag kunde gott ta och ringa en vän och ta en promenad. Hmm, såklart han har rätt. Jag kravlade mig upp till kontoret och satte mig vid datorn. Det var länge sen jag skrev på ett riktigt tangentbord. Nu kom lilleman upp och sitter i mitt knä... vi kikade på några foton, upprepade vad alla heter och vipps är han på väg på nya äventyr med pappa i vardagsrummet.

Varför ringer jag inte min nära vän som bor relativt inom avstånd? Hon som i all välmening sa att jag också självklart skulle vilja sälja min unge på blocket ibland? Jo, för att jag ju tog strid för detta, att det skulle jag minsann inte alls. Och nu är jag så trött, så trött att om jag ringer henne så börjar jag gråta. (får svälja nu) För några dagar sen trodde jag på fullt allvar att jag fått en förlossningsdepression. Alla år av längtan, sorg, kamp och kontroll. Och nu så sitter jag är med en familj. Allt jag någonsin önskat. Jag grät och undrade vad livet hade för mening. Det var mörkt och skamligt och jag bet ihop. Berättade för maken. Kämpade på.

Nu har det gått några dagar och vi börjar få rutin. Lilleman är ljuvlig och ibland jobbig. Som alla treåringar antar jag. Han kämpar som bara den för att lära sig, för att förstå, äter, leker och blir så himla glad för saker vi tar för givna, t ex en banan, gummistövlar, att få hålla i en glasljusstake, äta en bulle i parken och gunga. Mannen och jag somnar inte längre vid nattning utan kravlar oss upp till tv-soffan. Tassar in och kollar ibland så han andas (jag) och röjer undan leksaker så att han inte ska bli överstimulerad (maken). Vi är ett sjukt bra team!

Jag kämpar. Lär mig saker varje dag och växer som människa (aningens klyschigt). När det kändes som jobbigast så tänkte jag att inte kan det väl vara så att jag ska gå under i detta? Nu, när min dröm är uppfylld? När jag läser det jag skrivit undrar jag om mina känslor verkligen var så starka på så kort tid. Ja, det var de. Det har varit fullkomligt omvälvande år och framförallt månader och veckor här på slutet. Inte konstigt att en skörstark mary blir helt tagen. Jag ger mig cred för att jag trots det är full av glädje i stunden med lilleman, har kraft och jäklar anamma och om någon ens andas nåt om min unge så reser jag ragg och försvarar honom. Det är en cool känsla, att få försvara min son! (Har han lite dålig balans? NEJ, det har han inte, men där han kommer ifrån har de shorts och sandaler och inte tre lager underställ, galonbyxor och stövlar. Ähem.)

Maken och jag high-fivade vid fikat att det idag var andra dagen utan ett mega-utbrott med små knytnävar inblandade. Skulle inte gjort det. Men vissa saker får man helt enkelt inte göra. Han är smart och förstår, men det innebär ju inte att han inte blir arg såklart. Jättearg.

♥ miss mother mary

Möte

Idag är det 20 dagar tills vi ska möta den lilla person som sedan ska vara vår så länge vi lever. Det känns helt ofattbart. Det hjälper att se bilder på vissa facebook-flöden där adoptivföräldrar fotar sina barn i varierande ålder och konstellationer, med varandra, ensamma eller i proper familjebild. Snart så får jag också fota lilleman med oss!

Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!

 ♥ miss mary

Jobba hemifrån

För att inte gå sönder har jag nu jobbat hemma två dagar denna vecka. Ett tryck över revbenen och en ångestgråt som skvalpar runt under den käcka ytan. Behövs inte mycket för att jag ska brista ut i ilska eller gråt. Grät mig till sömns i förrgår. Grinade igår. Bölade i bilen. Torkade tårar i tvättstugan (ja, jag tvättar när jag jobbar hemma). Lät dem rinna när jag hängde tvätten. Försvinn dumma tryck...

Min man är klok. Häromdagen suckade jag i bilen och mumlade något om att jag vill må bättre i det här. Hans kommentar var: "Det blir inte bättre förrän vi har en förändring." Nä, och det är just det. Jag kan förändra mina vanor hur mycket jag vill, skaffa hobbies, prata barn bara på vissa tider, gå ner i vikt, träffa vänner osv, men sålänge inget ändras på barnfronten har ju inget hänt!!! Han är så klok. Och så biter vi ihop och går på barnfri fest med massa (jävligt konstiga faktiskt) okända människor.

Det som händer är att vi nu får massa info från organisationerna. Brev, telefonsamtal och mail. Trycket över bröstet ökar för varje sak - ytterligare beslut att ta. Beslut som man inte kan grunda i annat än antagande. Däremot kom ett efterlängtat paket idag: boken "När du kom till oss" av Eriksson/Lindgren. Boken vann jag i en utlottning hos coola Hedda (Heddas dagbok) och jag har självklart fyllt i den med fantasibarn redan... dagens fantasi var en unge från Afrika. Imorgon ska jag nog fantisera om syskon från Ryssland. 

♥ miss mary

Ledsen

För länge sedan, när miss mary inte visste vad hon vet idag gick hon omkring och försökte vara alla till lags, göra alla glada (för det hade hon hört att hon var bra på) och självklart dölja det mörka hon kände inom sig. Hon lyckades mycket väl. Ingen anande något. Den andra terapeuten förstod. Då hade hon oavsiktligt lurat både en läkare och en psykolog att hon var helt problemfri. De såg inte bakom masken trots att miss mary berättade hur hon mådde.

Något miss mary lärde sig senare i livet var att hon inte alltid behöver vara 100 % glad. Det räcker och blir över med ca 40 %. Miss mary tvivlade, men testade och se där - ingen blev arg på henne för att hon inte var glad. Med sina 40 % var hon ändå oftast den gladaste.

Miss mary har nära till skratt. Och till gråt. Så har det alltid varit. Nu vet hon att hon är skörstark och det hjälper. Om hon har en dålig morgon så känns det  också alltid bättre när hon ser någon annan. Då kommer leendet automatiskt. Och så lurar hon sig själv att inombords bli lite gladare. Inte så att hon fejkar, men hon låtsas lite och livet blir lite lättare.

Detta förstår miss marys vänner. Även de flesta kollegor. När hon så i morse mötte en favoritkollega och pratade om humör mm kom därför följande som en chock.

Häromdagen kikade jag in i ovannämnda kollegas rum (som hon delar med H) för att säga att det var dags att släppa tangentbordet och gå hem. Jag var på bra humör, annars hade jag ju inte gjort det. Om jag inte misstänkt att kollegas behövde muntras upp, då hade jag nog gjort det ändå. Följande konversation uppstår i rummet sedan jag gått:
H: Jag är misstänksam mot såna där människor som alltid är glada. Miss mary är alltid så där glad.
Kollega: Miss mary är inte alls alltid glad.
H: Jo, det är hon visst.
Kollega: Nej, det är hon verkligen inte.
H: Jo, det är hon.

När miss mary hör detta i morse börjar underläppen att darra och ögonen att tåras. Hon avviker snabbt i "ett ärende" och kollegan fortsätter till kontoret.

Till saken hör att H minsann tagit miss marys glädje och kraft i anspråk. Flera gånger har hon kommit och pratat om sånt som miss mary inte vill höra. Miss mary har aldrig gillat henne utan tyckt att hon är falsk och läskig. Men miss mary försöker, för man kan missta sig. Och H har haft cancer och pratar med låg och försiktig röst. Nu vet miss mary att hon ska lita på magkänslan. Hon kommer noga se till att inte se glad ut nästa gång hon ser H och hon kommer definitivt inte att ge utrymme för H att prata av sig hos henne. Miss mary är ledsen. 

♥ miss mary

Jamen, va fan?!

Borde väl inte vara så förvånad egentligen. Efter veckans glada turbulens och gårdagens eufori. Mannen ringde alla våra organisationer och pratade. Det kom fram att vi kanske kan få ett syskonpar inom 1,5 år. Rusig lycka inombords. Och som alltid vet jag att jag borde ta det lugnt för annars blir det som idag eftersom jag - som jag nu vet - är en skörstark person. Trött ända in i märgen, svårt att ta sig fram för kroppen lyder inte. Känslor som liknar depression. Dock gör det gör mig inte lika rädd som vanligt, jag tog det i min takt till jobbet och tänker ta det lilla lugna här idag. Ett steg i taget.

Ändå blir jag så frusterad, se rubriken.

Och för att avsluta med något positivt så gick jag till en garnaffär igår. Myyyyysigt. Kom hem och gjorde klart det utlovade hårbandet till guddottern och började på en mössa. Mössan blir självklart randig.

♥ miss mary

miss mary and the gospel II

Igår var det kör igen. Och jag var nervös. Men det blev så bra så bra! Jag körde hemåt sjungandes och för första gången på väldigt länge kände jag lite livsglädje. Ingen som vet vem jag är, vi småpratar och är sociala och framförallt så sjunger vi!

Väl hemma är maken så upptagen med tv:n att inte säger hej ordentligt och inte frågar hur det var. :-( Jag berättar såklart ändå hur bra det varit, men undrar varför det blir sådan obalans ibland. Han tycker inte att det är någon big deal, men jag blir jätteledsen av att bli dissad. Så skör, så skör... 

♥ miss mary

Några timmar senare: Känner att jag i efterhand måste lägga till att jag inte blir dissad ofta. I rättvisans namn blir jag nog aldrig medvetet dissad, utan möjligen inte hörd. Dock är jag väldigt känslig för att känna mig dissad/ignorerad/förlöjligad vilken leder till att jag i känsliga perioder såklart har väldigt långa antenner... ;-) 

miss mary and the gospel that started it

Sitter och känner mig missmodig. Jag har ringt till körledaren för gospelkören och hon ringer inte tillbaka. Jag vågar inte gå dit ikväll utan att ha kollat vad det innebär först. Till synes en småsak, jag kan ju ringa hela veckan och gå dit nästa tisdag, eller? Men melankolin lägger sig som en blöt filt över mig och drar igång allsköns andra känslor. Jag vill inte ens skriva ner allt som dras igång. Tänker på boken jag läste om "skörstarka" personer. Där är en sådan reaktion inte ett dugg märklig och jag kan vila lite i det. MEN just nu vill jag ändå våga och orka knata dit till den moderna kyrkan och sjunga gospel. Och motsatsen i det gör mig såklart ännu mindre och darrigare.

.....trumvirvel för den Jobbiga tanken som alltid gör storartad och ovälkommen entré till slut: "hade jag haft barn hade det inte varit något problem". Hmm. Stämmer det?
Om jag/miss mary ska tillåta mig att svara på den tanken borde det bli något i stil med att "Du är den du är, din personlighet ändras inte för att du har ett barn."
Jobbiga tanken: "Fast jag hade inte varit lika förtvivlad och ledsen och grundhumöret hade varit stabilare. Faktiskt."
miss mary: "Nå, det är kanske sant. Men du kommer alltid att vara samma skörstarka person och reagera på saker på ditt skörstarka sätt. Du är bra!"
Jobbiga tanken: "Sluta jiddra, du är tjock och misslyckad."
miss mary: "Va!? Har det verkligen med saken att göra att jag är kurvig?"
Jobbiga tanken: "Nä, kanske inte. Förlåt. Men var inte en sån mes. Äsch då, förlåt igen. Jag kan vara lite burdus, jag ska försöka behandla mig som jag behandlar mina vänner."
miss mary: "Jag förlåter dig och jag ska hjälpa dig försöka! Är vi överens om att vi går hem, virkar lite, myser med mannen i vårt liv och vågar oss till gospel-kören nästa vecka?"
Jobbiga tanken: "Okej då."
miss mary: "Bra!" 

♥ miss mary

miss mary  is SkörStark!

Håhåjaja. Finns alltså fler därute.Fler som vill slå huvudet i väggen för att slippa alla intryck och känslor. Fler som vill grina under en sten. Fler som är "konstiga". Eller som jag beskrev mig för maken på vår första dejt: en blanding av konstig och söt, du får både och!

♥ miss mary

Boken om de SkörStarka heter "Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade" av Maggan Hägglund och Doris Dahlin.