Kaos och förbud

Nu är det inte många dagar kvar tills allt ställs på ända. Huset i kaos, känslorna i uppror hos både mig och maken. Jag kan gå till reflexologen, han kan krama mig. Båda är nöjda, men lite rufsiga i kanten. Jag landade precis från en hysterisk kväll framför datorn med mailande i högt tempo med andra som ska åka till vårt land. Betalade resan och kände mig helt matt. Nollade ett sparkonto vilket genast fick mig att bli lite mindre kaxig vad gäller vår stabila ekonomi. Hatar när jag inte har koll. Några dagar kvar där jag kan sortera vidare bland alla papper. Att det ska vara så himla mycket.  (detta stycke känns som om det är skrivet i ett enda andetag)

Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.

Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.

Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)

♥ miss mary

* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!

miss mary matmissbrukar (MMM-metoden)

Offerkoftan sitter hyfsat tajt just nu. Igår när jag körde hem från jobbet snörpte den åt som bara den och jag knäppte med våld upp några knappar, åkte till mataffären och handlade och gjorde sen "skivad mozzarella/tomat/lök/egen basilika/olja och kryddor" till mig själv. Sen tvingade jag mig att sitta en stund och uppskatta läget: jag, miss mary, tar minsann hand om mig själv och njuter av livet. Och äter sunt. Jajamen.

En halvtimme senare hade jag även ätit upp de skånska pepparkakor jag köpt. Med smör och ost på. Ja, alla i paketet. Det är väldigt små paket.

Ytterligare en halvtimme senare hade även den lilla satsen chokladbollssmet (inget fjantigt finlir med rullning här inte) slunkit ner.

Det är en sådan kväll man kan få om offerkoftan är på och om man som frisk matmissbrukare slarvar med måltiderna under två dagar. Det går inte. Man halkar liksom tillbaka i missbruk light en liten stund. Men eftersom jag är frisk så hetsar jag inte upp mig över de enstaka återfallen, det blir bara värre då. Jag tänker istället på att jag ska vara snäll mot mig själv, gå till garnaffären och bokaffären - mina två favoritaffärer - och handla mjuka och hårda paket till mig själv. (check, var där på lunchen och är fattigare men gladare)

Och så tänker jag på vännen som fick mig att börja sluta med matmissbruket. Det var inte över förrän 20 år senare, men det kunde gått mycket värre utan hennes intervention.

♥ miss mary

miss mary and the offerkofta

Den satt åt ett tag, men nu är den av. Och dessutom var det ingen offerkofta (bara mitt försök att hitta orsak) - det var melankoli! Ska inte kämpa emot sorgen när den kommer, det blir bara värre, det vet jag ju egentligen.

Senaste insikten är även den om rätt och fel beslut. Jag tar "ett" beslut, inte "rätt" eller "fel" beslut och detta ger sedan utslag, beroende på hur jag handlat känns det då bra eller mindre bra. Poängen är att JAG kan styra!

Jag vet inte om det är rätt tid för att sätta in ett fryst embryo snart, men nu har vi bestämt oss och gör det. Så får vi hoppas på ett resultat som känns rätt! ;-)

♥ miss mary

miss mary is waiting

Offerkoftan har åkt på. Sitter hårt som bara den. Har försökt att få av den, men hittills sitter den där. Nära till tårar. Sminkade mig och satte upp håret fint i morse så att iaf det skulle vara fint. Väntan tär på mig. Egentligen skulle jag vilja göra det mesta av tiden som "blir över" när man väntar, men hur det nu är så får jag inte till det. Jag vill inte vänta mer nu. Allt är långtifrån perfekt, men vilken unge kommer till en perfekt familj? De flesta är ju som jag: Normala. Konstiga. Glada. Ledsna.

Samtidigt som väntan är outhärdlig är även känslan av att inte ha hunnit med jobbig. Vad mer borde jag göra/ha gjort innan vi sätter in ett fryst embryo? Slösar jag bort ett om jag inte kommer ner till BMI 25? Fastnar det om jag inte är superglad och njuter av livet? Är kondisen rätt? Har myomen börjat växa igen? Borde jag kolla? 

♥ miss mary