Hur går det då med fastan? Väldigt bra tror jag. Utom när det inte gör det. Som idag. Svärmor och svärfar är på besök och har massa frågor om undersökningar som görs. Jag gör mitt bästa för att förklara och inser lite för sent att jag gått över min egen gräns. Bra att jag insåg det i alla fall. Sen laddar svärmor om och börjar ifrågasätta mig/oss för att vi inte är öppna med lillemans SN. Jag tog ett djupt andetag och kände mig duktig. Sa att vi inte vill prata om det, det är för jobbigt, vi vill inte ha frågor, tips och släktingars tankar. Vi vill bli respekterade för det.
Varför är detta då en viktig fråga för henne?
- Jo, vad ska hon säga när folk frågar hur lilleman mår? Vi var ju faktiskt öppna med att vi var öppna för en adoption av ett barn med behov. (Ja, fast det gör väl inte att vi är skyldiga att redovisa hur det blev?)
- Folk vill ju veta. (Fast vi vill inte berätta. Fatta det.)
- Men ni är ju så öppna med alla sjukhusbesök och undersökningar. (Igen, vi vill inte prata om det särskilda behovet. Läs inte bloggen då, fråga oss inte om hans läkarbesök. Fråga generellt och nöj er med det!)
- Vilka vet? (Våra respektive föräldrar. Och två till. En har ett handikappat barn och kunde säga precis rätt saker den gångna veckan. Egentligen är ju svaret på den frågan: skit i det du!)
- Fast de skulle ju inte komma med tips och frågor om ni sa att ni inte ville det. (Ok, du menar att vår åsikt skulle respekteras. Som den görs nu? Really?)
- Jag läste förresten i morse att..... (My point exactly! Vad är det som gör att du tror att fem minuters googlande gör dig till expert? Och sa jag inte just att jag inte ville veta vad du googlat fram?)
Sen har vi de fina vänner som frågar av rätt anledning. Eller inte frågar alls. De som man vill berätta för, men inte orkar. Vi vill inte att lillemans SN ska bli det vi pratar om. Vi lever, andas och pratar ju redan själva om det hela tiden.
Sen har vi de vännerna/släktingar som inte kan dölja sin nyfikenhet. De går bort direkt och det är inte ens svårt att styra samtalet dit man vill. Här ångrar jag att vi i vår barnlöshetsdesperation pratade så öppet om det. Men gjort är gjort.
Dagen har annars varit underbar! Från det ljuvligaste leende i morse, till lek, bak, dans och mys med världens finaste lille kille! En sån dag jag längtade efter under alla år! Och nu är det min vardag. Mother mary njuter av stunden!
♥ mother mary
"ni är ju så öppna med det och det, så jag trodde att ni ville prata om det här också" sade en gång en närstående till mej efter att jag fått veta att hen hade pratat om vår situation med en som råkade vara värsta skvallertypen som sade vidare till alla på en fest... Då ångrade jag att jag nånsin hade sagt nåt. Nu efteråt känner jag ändå att det är bra att vara öppen, det där var nog bara ett tecken på att vårt förhållande inte var lika fullt av förståelse som jag hade trott/hoppats. Innerst inne visste jag ju att det var så, men jag ville så gärna att dom skulle förstå hur vi hade det.
SvaraRaderaNär det gäller svärföräldrar så har vi delat upp det så maken tar sina föräldrar, jag mina, och det underlättar minsann min vardag! Dyker nåt sånt där upp så får han ta snacket med dom.
Det där med nyfikenheten minskar säkert med tiden tänker jag. Det är säkert främst i början när allt är nytt som det är mest spännande. Med tiden blir ni en helt vanlig familj precis som alla andra, på gott och ont! Smygkändisar bland såna som inte känner en, men helt vanlig bland alla som känner en. Så har det åtminstone varit för oss, och vad skönt det är att vara helt vanliga! (fast ändå inte)
Låter som en härlig dag, jag blir så glad över att du har haft en sån fin dag! :)
Och idag har jag och lilleman haft en härlig dag till i solen! Hej och hå! Kram!
RaderaIbland råkar man äta den där Bullen, även om man inte tänkt man ska, eller säger de där orden innan man kommer på att man ska hålla tyst.
SvaraRaderaDu kom på dig, du stoppade, du förklarade (igen).
Hur ska man få henne att förstå? Fortsätta tjata, försöka låta bli att berätta. Säga att man inte orkar prata. Säga att Lilleman är så mycket mer än hans SN. Att prata för mycket om SN förminskar honom. Säg att du vet att hon älskar honom och att du är glad att hon är intresserad, men det betyder inte att du vill att hela stan ska veta om hans SN. Kanske har hon en åkomma du kan jämföra med, hur skulle det kännas om vi pratade vitt å brett om XX?? Det ÄR samma sak, det spelar ingen roll att hon är vuxen, alla har rätt till integritet!
Att tro att man har rättighet att veta... Bara för att man är öppen och pratar om vissa saker, betyder inte att man pratar om allt.
Styrkekramar
Så himla bra formulerat! Ska ta mig en funderare så jag är mer redo nästa gång. Maken har lovat att reagera snabbt och tydligt om han hör nåt. Kram!
RaderaHej MM!
SvaraRaderaJag har tänkt så länge att kommentera dina inlägg, som jag läser vartenda ett. Men tänker att jag gör det sen... =( Skäms på mig! Jag lider med er om dom dåliga beskeden, och förstår er ilska och frustration, det är ju er prins som har blivit lidande av att "någon" har stoppat saker under mattan, kanske hade han kunnat få rätt hjälp tidigare som kunnat lindra?
Jag är full av beundran över att du kan och faktiskt gör - säger till när ovälkomna frågor kommer! Jag jobbar där när det gäller mig och mannen, orsaker till barnlösheten etc, och är glad över att jag har tid på mig att öva tills barnet kommer, för jag tycker det är supersvårt att säga nej - det där vill jag inte prata om! Du är en förebild för mig där =)
Sorry att den här kommentaren blir så spretig, så blir det när jag vill sammanfatta alla mina tankar kring dina senaste inlägg... =/ Men iaf, jag vet inte om du finns på FB, (och jag antar att du sätter anonymiteten rätt högt) men där finns iaf en grupp för adoptivfamiljer med barn som har olika SN, kanske kan du finna stöd där? Bara en tanke, du kan höra av dig till mig om du är intresserad. Tänkte skriva detta i ett mejl till dig men hittade ingen mejladress på bloggen, har jag letat för dåligt tro?
Hur som, önskar dig och familjen en riktigt fin torsdag!
Stora kramar från mig
Är jag en förebild, så himla bra! :-) Och sluta genast skämmas för att du inte kommenterar, jag tyckte det var svårt i början, och fortfarande ibland. Man vill ju säga "rätt" saker liksom. Min mejl ligger inte på bloggen, men vi mailades vid när jag fick lösen till din blogg. Försöker hålla mig anonym även om det såklart är omöjligt, särskilt när jag träffar så många fina människor här i bloggen! Kram!
RaderaJag känner igen det där med att inte orka med vissa frågor. Jag har haft mitt hälso/ohälso- tillstånd i drygt två år nu. När jag samlar kraft för en fikastund, så vill jag inte ödsla mina krafter på att redogöra för nyfikna/välmenande människor för hur jag mår. Jag försöker ducka för frågorna, slingra mig, undvika till varje pris. Men oftast får jag inte komma undan. Jag måste redogöra, för någon som ändå aldrig kan förstå hur det känns, och jag sitter där snällt och redogör, ”lägger upp mina tarmar på bordet”. En gång till och en gång till. Så att andra kan få titta på dem och kanske peta i dem med pinnar. Och efteråt känner jag mig bara tyngre. (Med några få nära personer uppstår aldrig dessa jobbiga situationer. De vet och jag får berätta när jag själv vill).
SvaraRaderaJag menar dock absolut inte att jämföra min situation med din! Försöker bara säga att jag förstår att vissa frågor är outhärdliga!
Jag funderar på vem jag själv har varit i det förflutna. Jag har brytt mig, jag har frågat. Jag har velat vara nära. Velat vara ett stöd. Trott mig vara empatisk. Har jag varit en sådan som klampar på, som frågar frågorna som bara tynger ner? Kanske.
Självklart smärtar det att läsa om att ni har det tungt. I förra inlägget fantiserade jag om att få vara den goda fen som hoppade in i slottet med ett gnistrande trollspö och gjorde allting bra genom att svinga det. Av rent egoistiska skäl blir jag så glad när det kommer ett nytt inlägg från dig. Jag tycker nämligen så mycket om ditt sätt att skriva och berätta, så det blir en ren njutning att läsa.
Jag önskar er massor av fler sådana dagar med leenden, bakning, dans, mys och lek!
ReginaK
Hej goda fen! Ska kanske hålla en kurs när jag fastat klart och lärt mig att vara hård(are)? Alldeles nyss ringde en vän och frågade ingående. Eftersom jag vet var gränsen är så garvade jag bort hennes frågor och sa att allt var lugnt. För det är ju precis så, de kan inte förstå. Det gör mig ledsen att du är sjuk, hoppas på mer vänner som du kan vara dig själv med!
RaderaHar också ställt mig den frågan. Ofta. Vem var jag innan? Har jag varit okänslig? Är jag okänslig nu, fast på områden där jag inte vet bättre? Försöker ställa frågor och samtidigt lämna en utväg för den tillfrågade, för öven om jag anstränger mig att fråga så diskret som möjligt vet jag ju hur ont det kan göra ändå.
Tack för berömmet, jag ler! Kramar!