Vi lär lilleman att han kan säga ifrån. Förskolan gör det också för plötslig säger lilleman STOPP och sätter upp en bestämd liten hand. Det är ju jättebra, men ibland kan man hålla sig för skratt när stoppet gäller toabesök, att ta på sig överdragsbyxor eller att äta kvällsmat. Well well.
Häromdagen på mitt jobb hjälpte jag en besökare och fick lite charmigt beröm för hur trevliga alla och då speciellt jag var på min arbetsplats. (Jag är ju inte trevlig egentligen, service faller sig bara naturligt för mig.) Uppmuntrad (?) av mitt trevliga sätt fortsätter besökaren med att ta ett kliv närmare och börjar berätta hur snygg jag är. Superhet liksom. Fortfarande trevlig tackar jag (eller inte, kommer inte ihåg faktiskt), säger åt besökaren var han kan vänta och går på darrande ben in till mina kollegor för debriefing. Det var så länge sen någon klev in i min personliga sfär på det här oinbjudna och obehagsframkallande sättet så jag hade nästan glömt alla dessa mansgrisar som tror sig vara charmörer. Urk. Nu har jag googlat på rätt ord (refrain) och skrivit ner vad jag tänker säga om det händer igen. För personen ifråga jobbar (!) på min arbetsplats, dock inte där jag sitter.
Möjligen gör jag först en lilleman och hojtar STOPP nästa gång han sätter igång.
♥ mother mary
PS Och eftersom jag misstänker att någon kanske tänker att det där var väl inte så farligt, en komplimang liksom, skärp dig mother mary, så vill jag förtydliga att nej, det var det inte. Det var obehagligt och jobbigt och jag kände mig mest äcklad och vill inte gå i närheten av hans kontor. DS
Visar inlägg med etikett arg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arg. Visa alla inlägg
fredag 29 januari 2016
måndag 1 juni 2015
Bara massa tjat. Läs ej detta.
Det slår liksom aldrig fel. Ägglossning och trötthet gör ofelbart att mother mary blir som en slags tjafsmagnet. Svärmor satte igång sitt tjafs igår, fast denna gång var maken närvarande och han satte stopp för det meddetsamma. Ändå så blir jag så himla upprörd på att hon behöver lägga sten på börda. "Men varför får han ha volangtröja på förskolan? Är han inte annorlunda så det räcker redan? Och med hans SN också?" Men han är ju fyra år! Självklart får han ha glittriga volangtröjor hur mycket han vill. Och vill han ha det när han är 14 år är det också ok. Så länge han väljer det själv och gillar det.
Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!
Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.
Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)
Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.
Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.
♥ mother mary
Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!
Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.
Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)
Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.
Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.
♥ mother mary
fredag 22 maj 2015
Att samla sina tankar
I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.
Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.
Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.
För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.
Samla tankarna var det ja. ;-)
♥ mother mary
Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.
Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.
För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.
Samla tankarna var det ja. ;-)
♥ mother mary
måndag 3 februari 2014
Litenhet
Det är aldrig en trevlig känsla när man känner sig utsatt, påhoppad, orättvist behandlad och ifrågasatt. Allt inom loppet av en helg. Att mother mary till sist röt ifrån gjorde såklart stämningen allt annat än mysig. Men efter att ha ångestgrinat halva natten och lovat mig själv att inte stillatigande ta någon mer skit i form av smygpåhopp och konstiga kommentarer och uppfostringstips så var jag inte lika diplomatisk som jag skulle önskat när första tillfället kom. Maken tyckte jag överreagerade och inte skulle bry mig om personen i fråga. That helped... Nä, idag har inte varit bra. Men personen ifråga kommer jag inte att träffa på ett tag, bra är väl det.
Det som gör mig extra ledsen är att jag verkligen skulle vilja vara sådär bra och kaxig och "veta allt" som hen försöker pusha/peppa/förolämpa mig till. Och för att lägga på ytterligare ledsenhet så blir jag ledsen över att jag blir ledsen. Samt att maken för första gången inte stöttar mig. Men ett beslut jag tog för några veckor sedan var just att slappna av, bara vara och äntligen försöka njuta av livet istället för att i ångest jaga sånt som jag ändå inte vill ha, men är uppfostrad till att jaga.
Beslut: hamnar jag i liknande situationer igen, ska jag genast säga till på ett konstruktivt sätt. Hur obekvämt det än kan vara. Försöka formulera mig lugnt och respektfullt. Då vet jag att jag gjort det jag kunnat och slipper känna mig överkörd. Eller feg. Dessutom kommer jag inte att tappa humöret och behöva må dåligt för det. Eller så väljer jag att ignorera, men då gäller det att inte ta åt sig.
♥ mother mary
Det som gör mig extra ledsen är att jag verkligen skulle vilja vara sådär bra och kaxig och "veta allt" som hen försöker pusha/peppa/förolämpa mig till. Och för att lägga på ytterligare ledsenhet så blir jag ledsen över att jag blir ledsen. Samt att maken för första gången inte stöttar mig. Men ett beslut jag tog för några veckor sedan var just att slappna av, bara vara och äntligen försöka njuta av livet istället för att i ångest jaga sånt som jag ändå inte vill ha, men är uppfostrad till att jaga.
Beslut: hamnar jag i liknande situationer igen, ska jag genast säga till på ett konstruktivt sätt. Hur obekvämt det än kan vara. Försöka formulera mig lugnt och respektfullt. Då vet jag att jag gjort det jag kunnat och slipper känna mig överkörd. Eller feg. Dessutom kommer jag inte att tappa humöret och behöva må dåligt för det. Eller så väljer jag att ignorera, men då gäller det att inte ta åt sig.
♥ mother mary
onsdag 17 juli 2013
Fattas det något?
Det kan man ju undra. Läser, lyssnar, antecknar och letar. Allt detta på försäkringskassans hemsida. Får bara en större ångestklump för varje minut som jag letar runt, länkas hit och hit och inte får de "tydliga" besked jag förväntar mig.
Vi har skickat in vårt medgivande två gånger och ännu inte fått något sk startbrev tillbaka. Jag ringer och får veta att belastningen är för hög, återkom senare. Hur gör alla andra? Fattas det något i mitt huvud? Varför får jag inte ihop det trots hyfsad intelligens?
Vi hade tänkt att vara lediga ca 5 månader tillsammans. Maken, miss mary och lilleman. Men nej, det verkar inte gå. Då förlorar en av oss sin SGI. Med nöd och näppe lyckas jag komma fram till att vi får vara lediga 30 dagar ihop+ plus 10 tillfälliga +semester och då kommer vi upp i ca 60 dagar, dvs 2 månader. Sen måste maken (eller jag (aldrig i livet!!!!)) gå tillbaka till jobbet.
Är det någon som har tips? Som har varit hemma tillsammans en längre tid utan att sabba SGI och utan att det blivit "fel"? Själv ska jag fortsätta sitta och smygläsa försäkringskassans sidor på jobbet.
♥ miss mary
Tillägg: hittade nu försäkringskassan på Facebook. Aha! Jag är inte ensam om att inte fatta... om det inte vore så sorgligt skulle jag garva.
Vi har skickat in vårt medgivande två gånger och ännu inte fått något sk startbrev tillbaka. Jag ringer och får veta att belastningen är för hög, återkom senare. Hur gör alla andra? Fattas det något i mitt huvud? Varför får jag inte ihop det trots hyfsad intelligens?
Vi hade tänkt att vara lediga ca 5 månader tillsammans. Maken, miss mary och lilleman. Men nej, det verkar inte gå. Då förlorar en av oss sin SGI. Med nöd och näppe lyckas jag komma fram till att vi får vara lediga 30 dagar ihop+ plus 10 tillfälliga +semester och då kommer vi upp i ca 60 dagar, dvs 2 månader. Sen måste maken (eller jag (aldrig i livet!!!!)) gå tillbaka till jobbet.
Är det någon som har tips? Som har varit hemma tillsammans en längre tid utan att sabba SGI och utan att det blivit "fel"? Själv ska jag fortsätta sitta och smygläsa försäkringskassans sidor på jobbet.
♥ miss mary
Tillägg: hittade nu försäkringskassan på Facebook. Aha! Jag är inte ensam om att inte fatta... om det inte vore så sorgligt skulle jag garva.
torsdag 13 juni 2013
Delad glädje
Jag är en blödig person. Empatisk och inkännande så till den milda grad att jag ibland vill dra ner visiret (se inlägg om skörstark). Men jag vill inte vara utan mina känslor. Känslor som gör att man å någon annans vägnar kan sitta och spritta en hel dag! Jag tror att många som jag berättat om lilleman för har känt likadant. Det smittar liksom av sig.
Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.
Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)
♥ miss mary
Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.
Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)
♥ miss mary
tisdag 8 januari 2013
Lugnet som försvann, del 2
Trots idoga försök till lugnande så kändes det alldeles nyss som om jag skulle börja grina. Inte över något viktigt och livsavgörande som ofrivillig barnlöshet, svält eller rasism. Nej, miss mary höll på att falla i gråt på grund av sitt jobb. Idag gäller det hör och häpna en container som levererats till min arbetsplats. Den har vid leveransen redan sopsäckar i sig och två av de fyra dörrarna funkar inte. Samtalet med firman (Sita) löper ganska väl (stöddig brud möter luttrad och trött administratörs-mary). Det ska utredas. Jag får vänta på att hon ringer tillbaka.
Tror att jag även för några år sedan hade kokat av irritation, dock hade inte ett värdsligt problem som detta fått mig att kämpa mot tårar, ha en klump i magen och känna att jag vill gå hem och gömma mig. År av ofrivillig barnlöshet har gjort mig trött. Till det lägger jag idag skör. Jag tror mig veta att mitt ansvarskännande dessutom inte gör saken bättre. För kommer någon verkligen att skylla på mig i pressen om hemliga papper från en olåst container sprids? (worst case scenario)
Sådär. Nu känner jag mig lite lugnare. Från barnlöshetsblogg till stressblogg.
♥ miss mary
*** tillägg: En trevlig kille kom med ny container, charmade miss mary och sa åt henne att stå och se söt ut medans han fixade. Lugnet lade sig och miss mary kunde nöjt (skiter i genus här, jag älskar att blir flirtad med lite snyggt) släppa container-frågan... ***
Trots idoga försök till lugnande så kändes det alldeles nyss som om jag skulle börja grina. Inte över något viktigt och livsavgörande som ofrivillig barnlöshet, svält eller rasism. Nej, miss mary höll på att falla i gråt på grund av sitt jobb. Idag gäller det hör och häpna en container som levererats till min arbetsplats. Den har vid leveransen redan sopsäckar i sig och två av de fyra dörrarna funkar inte. Samtalet med firman (Sita) löper ganska väl (stöddig brud möter luttrad och trött administratörs-mary). Det ska utredas. Jag får vänta på att hon ringer tillbaka.
Tror att jag även för några år sedan hade kokat av irritation, dock hade inte ett värdsligt problem som detta fått mig att kämpa mot tårar, ha en klump i magen och känna att jag vill gå hem och gömma mig. År av ofrivillig barnlöshet har gjort mig trött. Till det lägger jag idag skör. Jag tror mig veta att mitt ansvarskännande dessutom inte gör saken bättre. För kommer någon verkligen att skylla på mig i pressen om hemliga papper från en olåst container sprids? (worst case scenario)
Sådär. Nu känner jag mig lite lugnare. Från barnlöshetsblogg till stressblogg.
♥ miss mary
*** tillägg: En trevlig kille kom med ny container, charmade miss mary och sa åt henne att stå och se söt ut medans han fixade. Lugnet lade sig och miss mary kunde nöjt (skiter i genus här, jag älskar att blir flirtad med lite snyggt) släppa container-frågan... ***
fredag 4 januari 2013
From Sammy with love
Oj. Fick biljetter av svärföräldrarna när jag fyllde år. Svärmor sa att det här gillar väl du? Jag som inte var påläst mumlade mest. När vi åkte till Stadsteatern igår hade jag läst på lite om Sammy Davies Jr och om pjäsen. Rennie Mirro & Karl Dyall. Mitt leende var stooort till en början. Det mattades av mot mitten och var stelt i slutet. Vilken grym föreställning, grymt bra och grym som i hemsk. Vi var tagna och chockade hela familjen. Över hur privilegierade vi varit och är. Nog har min familj upplevt mycket hemskt pga sitt ursprung, men jag har levt bra ändå.
Säger till alla som vill (och de som inte vill) att se den. Den är verkligen bra. I mitt fall var det som att slå in öppna dörrar, men från och med nu ska jag kämpa ännu mer mot orättvisor: fy fan för rasism. Och tänk att Kennedy inte var så himla reko som alla vill tro.
♥ miss mary
Oj. Fick biljetter av svärföräldrarna när jag fyllde år. Svärmor sa att det här gillar väl du? Jag som inte var påläst mumlade mest. När vi åkte till Stadsteatern igår hade jag läst på lite om Sammy Davies Jr och om pjäsen. Rennie Mirro & Karl Dyall. Mitt leende var stooort till en början. Det mattades av mot mitten och var stelt i slutet. Vilken grym föreställning, grymt bra och grym som i hemsk. Vi var tagna och chockade hela familjen. Över hur privilegierade vi varit och är. Nog har min familj upplevt mycket hemskt pga sitt ursprung, men jag har levt bra ändå.
Säger till alla som vill (och de som inte vill) att se den. Den är verkligen bra. I mitt fall var det som att slå in öppna dörrar, men från och med nu ska jag kämpa ännu mer mot orättvisor: fy fan för rasism. Och tänk att Kennedy inte var så himla reko som alla vill tro.
♥ miss mary
söndag 29 januari 2012
miss mary wants breakfast
Är tidigt på jobbet som vanligt. I detta nu borde jag befinna mig på gymmet, men det gick inte. En social helg med vänner och barnvaktande av lilla E gjorde mig inte hel, lugn och avslappnad utan till en disktrasa. WTF?! Jaha, så inte ens det orkar man numera. Dessutom så blev jag irriterad på en kollega och fräste i fredags och det gick överstyr. Hon blev skitledsen och jag var tvungen att verkligen be om förlåtelse. Så det har jag också tänkt på under helgen. Utöver det så råkade jag kika på fejan under den härliga söndagspromenaden och såg att min vän lagt ut att hon fått barn nu och är jättelycklig. Typ 60 gillande och 55 kommentarer. Aj. Ska inte titta där igen. Inte bra att läsa alla kommentarer...
Den här bloggen speglar verkligen hur jag mår. Ytterst deppig läsning. Blä.
♥ miss mary
Är tidigt på jobbet som vanligt. I detta nu borde jag befinna mig på gymmet, men det gick inte. En social helg med vänner och barnvaktande av lilla E gjorde mig inte hel, lugn och avslappnad utan till en disktrasa. WTF?! Jaha, så inte ens det orkar man numera. Dessutom så blev jag irriterad på en kollega och fräste i fredags och det gick överstyr. Hon blev skitledsen och jag var tvungen att verkligen be om förlåtelse. Så det har jag också tänkt på under helgen. Utöver det så råkade jag kika på fejan under den härliga söndagspromenaden och såg att min vän lagt ut att hon fått barn nu och är jättelycklig. Typ 60 gillande och 55 kommentarer. Aj. Ska inte titta där igen. Inte bra att läsa alla kommentarer...
Den här bloggen speglar verkligen hur jag mår. Ytterst deppig läsning. Blä.
♥ miss mary
tisdag 17 januari 2012
miss mary is really angry
Det borde inte vara så att man sitter inlåst i badrummet på jobbet och grinar av ilska och trötthet. Tyvärr är det dock här jag sitter och försöker andas.
Varför ska det vara så svårt? Varför styrs det av stela regler, politik och hysch-hysch? Varför måste män(iskor) nyttja härskarteknik hela tiden?
Min läxa blir väl som vanligt att lära mig att inte gå upp i varv och ta fajten, utan att istället lugnt iaktta och acceptera. Eller?
För nu vet jag ju vad som händer om jag tar fajten: så mår jag som nu. Men kan jag verkligen stillatigande låta mig (och andra) förminskas, förlöjligas och härskas över? Nej, det kan jag inte. Inte än.
♥ miss mary
Det borde inte vara så att man sitter inlåst i badrummet på jobbet och grinar av ilska och trötthet. Tyvärr är det dock här jag sitter och försöker andas.
Varför ska det vara så svårt? Varför styrs det av stela regler, politik och hysch-hysch? Varför måste män(iskor) nyttja härskarteknik hela tiden?
Min läxa blir väl som vanligt att lära mig att inte gå upp i varv och ta fajten, utan att istället lugnt iaktta och acceptera. Eller?
För nu vet jag ju vad som händer om jag tar fajten: så mår jag som nu. Men kan jag verkligen stillatigande låta mig (och andra) förminskas, förlöjligas och härskas över? Nej, det kan jag inte. Inte än.
♥ miss mary
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)