Svar

Ikväll har jag formulerat ett brev. Ett otroligt svajigt sådant. Har svårt att hålla god ton och avslutar till och med med ett  öppet hot i bästa maffiastil. Maken bad mig spara mailet och läsa det i morgon igen. Jag vet att det är det bästa. Jag borde antagligen bara skicka en rad ur det där mailet. Raden där det i lätt, men kärleksfull ton står att jag inte förstår, men att jag finns där om hen väljer att komma tillbaka. Och att jag har ögonen på sekten.

Mina tre saker som jag skulle göra innan jag lägger ner är inte klara. En är att maila. En är att ringa den stödförening för sekter som finns. En var att ringa hens ex. Exet har jag ringt. Först frågade jag om exet kände sig bekväm med att inte säga något till hen om samtalet. Sen berättade jag och frågade om exet märkt något. Jovars, massa saker, men inget alarmerande. Fast det förstås, höll exet med om, att säga upp bekantskapen med dig är ju aningens alarmerande. Vi sa att vi skulle hålla kontakten.

Idag ringde exet igen. Hade luskat runt lite och känt sig för. Nä, hen verkar ha det rätt bra nu. Avslappnat och så. Inga direkta varningsklockor. Exet hade hört sig för om lilleman och då hade hen berättat att hen valt att inte kontakt med mig. Ja, jo, nu när exet tänkte efter, exet själv har ju minsann en nära släkting som exet inte har kontakt med. Så kan det ju vara. Man liksom har inte så mycket gemensamt och glider isär. Och sen kunde exet också komma på en kompis med problem som liksom var lite svår att handskas med. Men gör man verkligen slut på ett sånt elakt sätt, undrade jag. Menar du att sektpåverkan är relativt liten och att hen faktiskt ogillar mig? Efter samtalet tänkte jag att att exet kanske har rätt. Man måste ju få göra slut med folk. Sekt eller inte. Bara att tugga i sig liksom

När jag så tog fram mailet från hen och läste det igen så gick det dock ändå inte att blunda för sanningen. Hen skulle aldig bete sig så  här. Jag vet det. Eller, vad vet jag egentligen? Inget. Skulle så gärna klistra in mailet här, men det är för hemskt. Och för utlämnande.

Lilleman somnade tätt intill ikväll. Det är en period full av nya bekantskaper och äventyr och han tankar närhet med stor frenesi. Mamma får inte försvinna. Och jag ligger kvar långt efter att han somnat och bara känner. Känner små ben på min mage, en svettig panna mot min arm. Långsamt börjar det sippra in. Han är min. Hoppas, hoppas, hoppas, jag (vi) lyckas hjälpa honom att bli en trygg person och att han ska få fortsätta att vara den nyfikna och spralliga och kloka kille han är. Oändligt söte lilleman.

♥ mother mary