Skämskudde och lökinsikt

Det tog ett bra tag att lära sig den fantastiska lärdomen att "alla får skämmas för sig själv". Nu behöver jag sällan skämskudde och därför var det extra jobbigt när jag själv kände att jag skämdes så för något att jag inte vågade berätta för någon.

Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?

Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.

Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!

Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn".  Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra. 

♥ mother mary

En annan du

"Har ni hört nåt än?" Nä, det har vi inte. Men vi säger till. Jag lovar. ;-)

"När kommer du tillbaka?" Vad sa du? Är det verkligen det viktigaste du har att säga? Den frågan får min chef ställa, inte någon random kollega som på ett sneaky sätt är intresserad av min tjänst. Du borde gratulera mig.

"Barn är ju det naturligaste som finns!" Detta som motpåstående till mitt uttalande om att jag inte vet riktigt hur länge jag ska vara mammaledig. Vi ska utvärdera. Det viktigaste är ju hur lilleman mår. Så vi får se. Jobbet har inte första prio nu.

"Vet du vad det är?" (med en blick på min mage) Ja, det är en pojke. Han är rätt stor faktiskt. (Och jag är inte tjock, men har lite tjejmage som jag i hela livet fått kommentarer om.)

"Livet stannar inte för att du får barn." Va? Är det sant? Varför har ingen sagt nåt???

"Vet du,vi som är gravida och föder barn är också lika oroliga. Det är inte bara för att du ska adoptera." Suck.

"Är du intresserad av kläder eller leksaker?" Hurra, både och! Tack!

"Är det ok med en röd overall?" Jaaaaaaa!

"Jag får rysningar när jag tänker på att ni ska få bli föräldrar!" Härligt!

"Nu måste jag nog börja gråta för det är så härligt...." Snyft, jag med.


Kommentarer där jag säkert glömt en del fina och positiva, men (tyvärr) kommer ihåg de som gjorde mig ledsen. De positiva och glad sugs liksom in i systemet på en gång och går upp i allmänt välbefinnande. De negativa sugs in, men studsar runt, taggiga och hårda. Därför stannar de lite längre också.


Jag snubblade in på en fantastisk blogg häromdagen. Därifrån kommer också rubriken "en annan du".

♥ miss mary

Olika fack

Jag önskar att jag kunde säga att oro och ängslan inte är närvarande just nu, men det är de. Den ofattbara lyckokänslan över att ha "fått" lilleman ligger i ett fack, oro och ängslan i facket bredvid. När vi väl har honom kanske fackens väggar blir svagare och blandas.

Just nu gör fack 1 (lyckan) att jag ler mer, känner mig förväntansfull och sitter och pratar med lillemans foto i mobilen. Fack 2 (oro och ängslan) ger mig ångest och gör att jag grubblar över hur jag ska lösa allting. Mest är jag orolig för att han inte ska bli tillräckligt förvarnad om oss och att vi inte ska hitta massa foton på hans barnhem. (Vilket i sin tur ska göra honom deprimerad och suicidal.)

Jag har även upptäckt en sida hos en del vänner/bekanta/kollegor som är lite speciell. Vissa har ett sätt att tala om för mig hur det kommer att bli som gör att jag får en klump i magen och myror i benen. Här kommer några exempel:
Ni behöver inte fixa hans rum nu, det kommer finnas tid till det när han är hemma. Han kommer prata inom ett par månader, det gör alla barn. Han kommer bara att vilja leka med bilar, så ni ska inte köpa dockor. Ni kanske inte ska dalta med honom så mycket, risken är att han blir bortskämd. Ni måste sätta fasta regler. Barn sover bäst i egen säng. Han måste ju lära sig svenska om han ska bo i Sverige. Bärsjal behöver ni inte, han är för stor, lita på mig. Man måste skapa egentid, annars funkar inget. Biologiska föräldrar är faktiskt också oroliga över allt det där och det löser sig ju.

Kankse är lite känslig nu. Har fått dela många adoptionshistorier och inte alla är bra. Och jag (vi) förbereder oss ju så mycket vi kan därför att vi vet att det inte alltid löser sig. Man måste faktiskt jobba hårt. Ibland, inte alltid. I fack 3 lägger jag förväntan med lite oro och mycket lycka - ett blandfack!

 ♥ miss mary

Hmm...

Jag är en person som har tvingats tycka en massa. Först för att smälta in, sen för att om man inte har en åsikt är man ju konstig. Ju mer jag tycker, desto mer blir jag tillfrågad. Det är en ond spiral. Min reflexolog sa att jag bara ska vara och tänka lite så här: "jag vet inte och jag bryr mig inte" som svar på frågor som jag ogillar, tycker är jobbiga, inte har en åsikt om eller inte vill bli inblandad i. Hmm.... Kan man göra så? Ja, faktiskt! I vissa mått funkar det. Jag testkörde på jobbet där det just nu är väldigt viktigt att få höra min åsikt (tycker många) för att de på så sätt kan skyffla över en uppgift på mig eller någon annan, eller bara för att man ska lufta sitt eget evinnerliga tyckande. Tyckande om allt, jag tycker hit och jag tycker dit. Sedan några veckor försöker jag att inte säga "jag tycker...", utan funderar lite extra på om det verkligen behövs att jag tycker till i frågan. Förvånansvärt få saker kräver att alla tycker till. Sinnesro!  

Hur gick det på jobbet då? Jo, förvånade miner, irriterade miner och höjd (!) popularitet. Hmm... människor är bra märkliga.

♥ miss mary