En helt vanlig dag

När man ser en känt ansikte så är min impuls att le och hälsa. Hur dåligt jag än mår. Nu såg jag ett känt ansikte, men var i en situation där jag inte syntes utan kunde ta tid på mig och fundera på vem det egentligen var. Och fy och usch och blä. Det var ju någon jag inte alls känner men som uttalat sig klantigt och elakt flera gånger offentligt. Och gjort någon jag känner illa. Honom var det ju tur att jag inte råkade hälsa på.

Sen fortsatte dagen med ett läkarbesök. Hamnade väldigt högt på ett test. Jag är visst deprimerad.  Svart på vitt och tydligt uttalat går det ju inte att smita. Min terapeut hade väl rätt då. Skall få träffa psykolog. Blev erbjuden medicin. Och började grina av beslutsångest.

På kvällen myser lilleman och jag framför tv med "de där nötterna". Nötterna är från pumpan, vi rostade en plåt pumpafrön från lillemans pumpa som nu vakar över huset. Vi kollar barnprogram och filosoferar, kramas och skojar. Vid tandborstningen går ett glas sönder och trots föräldrarnas lugn stegras det inom lilleman till ett utbrott. Men det är stora framsteg ändå, han blir så rädd, vår lille. Så rädd, så rädd, så anfall är bästa försvar. Vi tröstar och pratar, förklarar att ingen behöver flytta (!) och att vi inte är arga. Berättar om alla gånger vi slagit sönder sönder saker och vad man då kan bli rädd för. Att det låter högt. Att det är vasst. Att man ska göra sig illa.

Nu sover både lilleman och make. Jag grinar och tillåter mig att tycka att livet är orättvist en stund.

Fast jag har ju bästa maken. Och bästa ungen. Just det!

♥ mother mary