Inte döma

Alltsomoftast glömmer jag i min vånda bort det viktigaste: att andas. Idag när molnet lyft litet så kom jag på det! Letade upp en mindfulness-video på Youtube och satte mig mitt i lillemans lego. Han är supernervös inför förskolan, att vara ensam med mig hemma, att rutinerna ändrats osv och jag har ett litet plåster. Max 1 meter, annars blir det jobbigt. Han sitter alltså kloss intill och jag trycker igång videon.
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...

Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.

Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.

♥ mother mary