Hmm, har jag sagt så? Lilleman upprepar. Oj, mother mary får nog ta sig lite i akt. Projekt "lugna ner mother mary" får startas. När han dessutom spelar upp ett av de senaste utbrotten med sig som Kanin så hör jag att det inte heller låter så bra. Jäkla skit. Fast det får jag ju inte säga. Just det.
Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.
Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.
Jag som senast i morse kände att - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.
♥ mother mary
* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.
PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS
Åh så jag känner med. Och i viss mån igen. Har aldrig skrikit åt svärisar men känt mig väldigt sugen. Dock var jag sämst som förälder när barnen var 2-4 år. Jag fixade inte de där utvecklingsfaserna som andra kallar trots. Blev mitt sämsta jag och kunde inte lugna ner mig. Jag önskar att engagemanget kunde ske utan alla dessa starka känslor. Utan vrede och frustration. Stillsamt och harmoniskt och klokt. Jag lyckades inte då. Men senare gick det bättre. För det mesta...
SvaraRaderaFrid, välsignelse, harmoni och ljus önskar jag över dig!
Kram, C
Sån otrolig tröst att läsa dina ord! Känner mig nu efter lite meditation (riskerar att glömma bort att stilla mig och bara fnattar på) som att mer harmoni och ljus tittat in. Kramar, mm
Raderaåh, vad det känns igen - allt som du skriver nästan känns igen. Det har varit några riktigt tunga år för oss innan vi kom ut ur det där varandet som du är i just nu och nu först börjar det löpa tack vare terapeuter och goda vänner som ställer upp som stödfamilj och framför allt tiden som går och gör att vi alla blir äldre och får mer erfarenheter, och ungarnas hjärnor som mognar. Kram på dej, ta hand om dej och hoppas ni får stöd och hjälp i er närhet så som vi äntligen till sist också fick! (och trots det är det fortfarande en kamp ibland som t ex den här sommaren som var ett h... hela juni kändes det som, vilket gjorde att jag först nu när makens semester nästan är över har lyckats slappna av. nå, en vecka kvar att "njuta" av sommaren, sen börjar det igen, jeee)
SvaraRaderaTrösten från dina ord med, så skönt med bekräftelse när det känns som tyngst. Kampen fortsätter, har insett att få vänner IRL förstår och jag vill inte överbelasta de som gör det. Lilleman börjar förskolan nästa vecka, han är tveksam, jag hoppas att det går bra. Kramar och hoppas du får några dagar av lugn, mm
RaderaJag såg en text på instagram för en tid sedan som jag ofta återvänder till mentalt. "You are enough. You are so enough. It's unbelievable how enough you are".
SvaraRaderaGlöm aldrig att du räcker till och det blir över. I ditt liv, i dina möten, i dina situationer. Du är du och det är nog.
Såklart kan man ibland önska att man gjort/sagt annorlunda. Inte stått och vrålat rätt ut (been there Done that). Men också då var vi tillräckliga.
Jag har levt många år under stark press med många strider och dåligt samvete. Kram på dig syster.
/Ninne
Jag skrattade när jag läste IG-texten, klockrent och med irononi! :-)
RaderaOch det värmer något enormt att du delar med dig till mig om hur du har det/har haft det. Tack snälla Ninne! <3 Kram!