Bara massa tjat. Läs ej detta.

Det slår liksom aldrig fel. Ägglossning och trötthet gör ofelbart att mother mary blir som en slags tjafsmagnet. Svärmor satte igång sitt tjafs igår, fast denna gång var maken närvarande och han satte stopp för det meddetsamma. Ändå så blir jag så himla upprörd på att hon behöver lägga sten på börda. "Men varför får han ha volangtröja på förskolan? Är han inte annorlunda så det räcker redan? Och med hans SN också?" Men han är ju fyra år! Självklart får han ha glittriga volangtröjor hur mycket han vill. Och vill han ha det när han är 14 år är det också ok. Så länge han väljer det själv och gillar det.

Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!

Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.

Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)

Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.

Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.

♥ mother mary