Lovet har börjat. Solen skiner. Hela familjen är ledig. Allt är frid och fröjd. Mohahahaha... Spelar ingen roll om man adopterat eller ej, har man ett barn som älskar och behöver rutiner blir även det roligaste jobbigt. Jag är helt slut. Lilleman är uppe i varv och kan ju inte hjälpa att han inte fixar att det är lov. Maken drar största lasset idag. Jag drog det igår.
Jag vet att det lugnar sig lite när vi nått slutdestination, men just nu vill jag bara ha tjänstefolk som packar, lagar mat, ser om huset samt gärna skjutsar mig till semestermålet. Kanske även ger mig fotmassage, en drink och ställer fram en solstol.
Det som gör mig mest frustrerad är att lilleman blir så stressad att vi har svårt att nå fram. När favvobyxorna är blöta av vattenlek och torkas i tumlaren och han fortsätter att tjata, tjata, tjata. Han låser sig och känner sig taskigt behandlad. "Pappa sa att jag inte fick (insert valfri sak som maken självklart inte sagt)". Jag ser så tydligt mönstret och vi pratar, pratar, ritar, kramas och spelar rollspel för att försäkra honom om att han är vårt barn och ska bo här. Ingen kommer försvinna. Han får alltid vara med. Vi gillar honom. Vi tycker om honom. Vi älskar honom. Vi kommer tillbaka till "hemma" efter semestern. Oh mother, otillräcklig varde ditt namn!
♥ mother mary
...och däremellan lilleman au naturel och mammahjärtat slappnar av lite och hoppas att han hinner ladda batterierna till nästa jobbiga sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar