Jag lär mig att leva i nuet. Det är svårt. Framförallt är det svårt att acceptera allt jag inte kan, det jag inte hinner och det jag får ångest av. Jag vill ju skriva mer här, skriva mer brev, göra mer saker och planera fler roligheter. Det finns inget sätt att lösa situationen på utom att strunta i alla måsten (från mig själv och andra), acceptera att det inte går just nu (och kanske inte de nästa 20 åren heller) och göra det bästa av nuet.
I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.
Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...
♥ mother mary
Låter som bra plan att försöka begränsa det som triggar stressen. Jag har försökt göra nåt liknande den senaste tiden, men omvärlden har liksom andra åsikter om den saken! så det går som det går. Men ända sen jag hade min antibiotikakur så mår jag riktigt dåligt när jag blir stressad, vilket inte alls är dumt - då måste jag inse att jag är stressad, vad jag än intalar mej själv.
SvaraRaderaKram på dej!
En inbyggd påminnelse - bra! Fast det är ju inte bra att du mår dåligt såklart. Stor kram!
RaderaGott att vi pejsar tillsammans om än av olika anledningar. Tack kära du för din fina hint om stödmedlenskap. <3 Jag kan avslöja att jag enligt minst 273 människor både ser pigg ut och låter pigg på rösten. Håll käften säger jag till dem. Nä, det gör jag inte alls. ;-) Men provocerad blir jag av det. För jag är inte pigg. Men de som säger så tror väl att de ger mig en komplimang. Galna människor! Kram på dig sjukt roliga MM och dito Ninette
SvaraRaderaMinst 273 människor som försöker minska sin egen ångest enligt mig. Grr. Jag får kommentarer de få dagarna jag inte ser glad ut. Då vill jag fräsa ifrån att bara för att jag vant omvärlden vid att jag är en glad människa betyder inte det att jag inte har "lagom"-dagar. Kattunge-dilemmat som du tidigare berört... ;-) Kram!!!
RaderaVi borde byta utseende du och jag Cecilia! jag ser trött ut ingen skillnad vad känns det som (fast jag är iofs oftast trött också, men jag är trött på att få höra att jag också ser ut så från höger och vänster) och får hela tiden höra om hur trött jag är, förutom då när jag får ofrivillig rodnad då alla säger "Oj, vad fräsh du ser ut! Har du varit ute i solen?" och jag liksom inte orkar förklara att nä, det är bara en hudsjukdom... Trött och fräsh, det är jag det enligt omgivningen! speciellt det där med hur fräsh jag ser ut har börjat irritera mej, eftersom det ju inte är speciellt frivilligt utan tvärtom ofrivilligt och smärtsamt att ha rodnande kinder. Man skulle borda vara glad över att jag ser ut så som man "ska" se ut, men jag blir mest bara irriterad för att det ju inte är så på riktigt!
RaderaDet är svårt med komplimanger när man liksom i all välmening säger nånting som blir helt fel, och där trodde man att man gjorde nån en tjänst! Borde finnas en genomskinlig text ovanför varje människas huvud "Säg ingenting om det eller det eller det idag!"
kram på er båda!
Det är för märkligt, galet, obegripligt att vi går omkring och tror att vår livsuppgift är att recensera och värdera andra människor utifrån våra egna skeva mallar. Jag säger "vi" fastän jag menar "dom". ;-) Det är ju inte så att nån blir piggare av att höra att hen är trött heller, så det är svårt att se syftet med en sån kommentar. Kommunikation är svårt, men riktigt så många samtalsanalfabeter som det finns borde inte behöva finnas.
RaderaNä, det borde det faktiskt inte. Men, som alltid, menar alla bara vääääääääääääääääääl och man ska vara glaaaaaaaaaaaaaaaaad att nån bryr sig tillräckligt mycket. Cecilia och Ninette, samtalsanalfabeter borde kanske få en egen post på våra bloggar? Jag vill ju fortfarande ha komplimanger och att folk bryr sig så det är en svår gränsdragning...
RaderaFörresten så har jag uppfattat minst fyra sneglingar på min mage på sistone så jag laddar för de oundvikliga "är det dags för syskon"-frågorna. Kramar, mm