Jag försöker landa hemma. Passande nog har jag blivit krasslig), lilleman fått feber och massa prickar (har bildgooglat och tror det är tredagarsfeber eller röda hund), diskmaskinen krånglar och en nära släkting har sagt upp kontakten. Liiiiite för mycket så här på en gång och dagliga gråtatacker felas inte. Dessutom saknar jag mina föräldrar (som vi tillbringade semestern med), sandstranden och vill inte alls vara "ensam" hemma i morgon när maken ska jobba. Om jag ska vara pessimistisk (vilket jag ju är här i soffan) så tillbringar vi säkert dagen på barnakuten för prickar och gynakut för andra trevligheter.
Sommaren har varit underbar! Jag har träffat två bloggvänner som gett energi! Sol och bad i massor! Lilleman har tagit stormsteg och utvecklats enormt! Jag har känt att den friska mother mary kikat fram ordentligt!
Det var bara det där lilla kruxet med den uppsagda kontakten till den nära släktingen. Sista semesterdagen passade hen på att maila och drog undan mattan för mig. Jag är bedövad, full av sorg och känner mig så orättvist behandlad.
♥ mother mary
PS Är det någon som har erfarenhet av sektliknande föreningar så hojta gärna till. :-( DS
söndag 27 juli 2014
söndag 29 juni 2014
Lik
Detta är en gammal text som jag aldrig publicerade. Tror att jag skrev den i sista virrvarret innan vi fick barnbesked.
"Ingen kommer att vara lik mig eller min man. Det är en sorg.
Jag har velat ha barn sen jag var liten. Det är det enda som någonsin varit självklart för mig.
Jag har aldrig behövt vänja mig vid adoptionstanken. Den har känts logisk och önskvärd och är det enda jag vill just nu. Det jag inte tänkt på är att jag sörjer barnet som skulle varit likt mig och mr mary.
Jag frågade min man om han inte kunde tänka sig att bli spermadonator så det i alla fall skulle finnas någon som var lika fin som honom där ute. Eftersom denna önskan framfördes storgråtandes tog han den inte på allvar vilket kanske var lika bra. Mitt nästa förslag var att han skulle hitta en ny fru. Eller bara göra någon gravid, så där lätt som det är för folk som inte vill ha barn, typ ett fullt one night stand. Inte heller detta förslag togs på allvar. Märkligt. Tur."
Jag är så glad att jag sparat texten. Beviset på att vissa tankar behöver man sörja och sen är de oviktiga. Varje dag smeker jag över de mjukaste kinder, lenaste panna och slätaste armar. Varje dag håller jag små fötter i mina händer och förundras över små tår. Hur ser biomammans och biopappans tår ut? Mina är en mix av mina föräldrars nämligen. Jag ser på hårfästet, de små fjunen. Jag klämmer på ben, axlar, flätar samman fingrar och pussar på den allra ljuvligaste lilla haka. Drar upp byxor över en liten rumpa, ser på den framväxande solbrännan, klipper naglar och hår, krämar in och bär. Känner honom luta sig in mot mig, gräva sig en grop, sätta sig tillrätta, växa ihop med mig. Ser munnen röra sig i sömnen, ser egenheter som bara är hans. Ser grimaser, gester och skämt som är mina och makens. Kan inte fatta att jag fått ett eget barn att älska. Kan inte tro att nakenfisen som asgarvandes kutar omkring med sina gosedjur är här för att stanna. Han har samma humor som oss. Han liknar mig till utseendet. Han går som maken. Han är egensinnig, han är söt, han är klok, smart och omtänksam. Han är lik oss. Han är lik.
♥ miss mary
"Ingen kommer att vara lik mig eller min man. Det är en sorg.
Jag har velat ha barn sen jag var liten. Det är det enda som någonsin varit självklart för mig.
Jag har aldrig behövt vänja mig vid adoptionstanken. Den har känts logisk och önskvärd och är det enda jag vill just nu. Det jag inte tänkt på är att jag sörjer barnet som skulle varit likt mig och mr mary.
Jag frågade min man om han inte kunde tänka sig att bli spermadonator så det i alla fall skulle finnas någon som var lika fin som honom där ute. Eftersom denna önskan framfördes storgråtandes tog han den inte på allvar vilket kanske var lika bra. Mitt nästa förslag var att han skulle hitta en ny fru. Eller bara göra någon gravid, så där lätt som det är för folk som inte vill ha barn, typ ett fullt one night stand. Inte heller detta förslag togs på allvar. Märkligt. Tur."
Jag är så glad att jag sparat texten. Beviset på att vissa tankar behöver man sörja och sen är de oviktiga. Varje dag smeker jag över de mjukaste kinder, lenaste panna och slätaste armar. Varje dag håller jag små fötter i mina händer och förundras över små tår. Hur ser biomammans och biopappans tår ut? Mina är en mix av mina föräldrars nämligen. Jag ser på hårfästet, de små fjunen. Jag klämmer på ben, axlar, flätar samman fingrar och pussar på den allra ljuvligaste lilla haka. Drar upp byxor över en liten rumpa, ser på den framväxande solbrännan, klipper naglar och hår, krämar in och bär. Känner honom luta sig in mot mig, gräva sig en grop, sätta sig tillrätta, växa ihop med mig. Ser munnen röra sig i sömnen, ser egenheter som bara är hans. Ser grimaser, gester och skämt som är mina och makens. Kan inte fatta att jag fått ett eget barn att älska. Kan inte tro att nakenfisen som asgarvandes kutar omkring med sina gosedjur är här för att stanna. Han har samma humor som oss. Han liknar mig till utseendet. Han går som maken. Han är egensinnig, han är söt, han är klok, smart och omtänksam. Han är lik oss. Han är lik.
♥ miss mary
måndag 23 juni 2014
Pärla
Jag har sagt det förr, det är svårt att inte samla på sig konstiga kommentarer. Även om jag absolut inte tar åt mig i samma utsträckning som förr så både hör jag dem och grunnar jag på dem. Och undrar vad det är som gör att de måste sägas... är det utfyllnad? Är det sånt som bara slinker ur en? Är det menat som en konversations-startare?
"Och du har ju till och med klippt dig i en asiatisk/afrikansk frisyr!" Ursäkta?
"Men visst är det så, så här på sommaren blir man ju sugen på en till?" Detta i sällskap av mammorna till ett ivf-barn samt lilleman. Ok, du som är så himla normalfertil, gå och midsommargöka en liten till du... vi andra ska bara spara pengar, ansöka, ta sprutor och padda oss lite först.
"Men nu ser man ju att han är helt trygg!" Det finns inget som stör mig så som påståenden som dessa, tvärsäkert levererade och helt utan verkligt intresse. Jag vill verkligen se personen djupt i ögonen och fråga om hen skulle vara helt trygg i en iransk bergsby efter ett drygt halvår utan tolk.
Nu känner jag mig faktiskt väldigt glad. Jag hade gått och grunnat lite över det här med kommentarer och nu när jag äntligen får lite datortid så kommer jag bara på tre, hyfsat harmlösa, kommentarer. Det är ju toppen!
Kan komplettera med en lilleman-kommentar. Vi är lite inne på snopp, snippa osv för tillfället och jag gick lite överstyr i förklarandet och la till pung och ollon. Kan, för att roa maken som fanns i närheten, ha lagt till klitoris i ordströmmen. Ähem. En dag senare letar lilleman efter ordet som han vet hör ihop med snippa och jag får tänka snabbt. Pärla, säger jag och hoppas jag tar rätt beslut. "Farmor har pärla?" är lillemans nästa fråga och jag är väldigt nöjd med min snabbtänkthet.
♥ mother mary
"Och du har ju till och med klippt dig i en asiatisk/afrikansk frisyr!" Ursäkta?
"Men visst är det så, så här på sommaren blir man ju sugen på en till?" Detta i sällskap av mammorna till ett ivf-barn samt lilleman. Ok, du som är så himla normalfertil, gå och midsommargöka en liten till du... vi andra ska bara spara pengar, ansöka, ta sprutor och padda oss lite först.
"Men nu ser man ju att han är helt trygg!" Det finns inget som stör mig så som påståenden som dessa, tvärsäkert levererade och helt utan verkligt intresse. Jag vill verkligen se personen djupt i ögonen och fråga om hen skulle vara helt trygg i en iransk bergsby efter ett drygt halvår utan tolk.
Nu känner jag mig faktiskt väldigt glad. Jag hade gått och grunnat lite över det här med kommentarer och nu när jag äntligen får lite datortid så kommer jag bara på tre, hyfsat harmlösa, kommentarer. Det är ju toppen!
Kan komplettera med en lilleman-kommentar. Vi är lite inne på snopp, snippa osv för tillfället och jag gick lite överstyr i förklarandet och la till pung och ollon. Kan, för att roa maken som fanns i närheten, ha lagt till klitoris i ordströmmen. Ähem. En dag senare letar lilleman efter ordet som han vet hör ihop med snippa och jag får tänka snabbt. Pärla, säger jag och hoppas jag tar rätt beslut. "Farmor har pärla?" är lillemans nästa fråga och jag är väldigt nöjd med min snabbtänkthet.
♥ mother mary
måndag 9 juni 2014
Anknytning deluxe
Det går framåt. Lilleman pussas och kramas inte frivilligt, men han smyger sig tätt intill, kindgnuggar och vill ibland somna på sin mamma. Sitta knä, bli buren och finnas väldigt nära är viktigt. Och så fejkkramas han otroligt gulligt. Klapp klapp på ryggen. ;-)
Som de flesta adoptivföräldrar jublade vi när lilleman började ta sig ton, både genom att trotsa och att våga höja volymen på sig själv. Vi försöker prata bort slåendet genom att i lugna stunder gå igenom vad man får och inte får göra när man blir arg. Vi rollspelar med mjukisdjuren och jag har hört lilleman läxa upp sin nalle. Man får minsann inte slåss och knuffas. Det går bättre, men våra dagliga möten med det oundvikliga sjukvårdandet är jobbiga nu. Han måste vara still och det är ju jobbigt. Det testas och testas och suras och lackas ur. I morse, då såklart både min och hans blodsockernivå var låga urartade det och jag fick en örfil. Maken menade på att det ju nu är en ny fas. Jo jag tackar. Sista två veckorna har varit extra besvärliga. Mother mary är inte så stolt över sig själv när hon sjunker till en treårings nivå och kastar en näve växelmynt tvärs över vardagsrummet. Men vi är duktiga på att förklara eventuell ilska och alla säger förlåt. Inget ouppklarat här inte!
Det är dock så att han behöver ladda ur med jämna mellanrum. Han provocerar fram en fight eller hittar på något som han hakar upp sig på. Det är väldigt tydligt och när jag bollade med terapeuten sa hon att, javisst är det så. Gråten och sorgen måste komma ut!
Vi har pratat mycket om att en viss liten dam i bekantskapskretsen fick pyjamas och välling när vi var där på besök. Det ville lilleman också ha! Pyjamasen åkte av efter en kvart men med lite vatten i nappflaskan var han nöjd. Dock nämnde jag att han i landet också druckit välling och då börjar han gråta som ett spädbarn. Dessa gråtningar kommer då och då och han säger det till och med själv: nu bäbis!!! Och så faller han ihop, vill bli hållen och kramad och extra gullad med. Vi letade fram bilderna från landet när vi precis fått varandra och välling fortfarande var gott.
Han är samarbetsvillig, tålmodig, samvetsgrann och så himla söt och genuint trevlig! Glad som en lärka, bryter ihop av skratt tills han tappar andan och bekymrar sig för allt möjligt. Har koll på alla vi träffar, vad de gör och vilken bil de har. Vill hela tiden veta vad hans växande bekantskapskrets har för sig och vi går igenom allt från grannar och kollegor till släkt och vänner. Han har min kiss- och bajshumor. Han vågade gå iväg 20 meter från oss häromdagen. Han satt klistrad i mitt knä för att en fågel bajsat på soptunnan. Skulle kunna fortsätta i en evighet... jag kan fortfarande inte fatta att jag kan kalla honom "min".
De jobbiga sakerna är när han blir arg. Han blir ju så himla arg. Ibland har vi inte förberett tillräckligt, ibland är han bara dryga tre år. Ibland är han jätteadopterad och jag är ständigt på helspänn. För även om han kaxigt kliver iväg från mig så kan han få panik av något och bli jätterädd. Ibland kan jag gå och hämta något i köket, för det mesta måste han följa med och vi får lämna matbordet båda två.
Men argheten. Ja, den är riktigt högljudd och han blir modigare och modigare när han känner sig felaktigt behandlad eller bara är tjurig. Tidigare har jag mest duckat för (de inte så starka) slagen och små puttningarna. I morse föste jag faktiskt bort hans händer eftersom det var av största vikt att han satt stilla. Det jag vill göra är ju att resa mig och gå, men det går ju inte. Skräcken lyser om honom när jag någon gång försöker, han blir desperat och jag stannar såklart kvar. Beteendet är inte så ovanligt, men det kostar enormt med energi för mig. Lilleman verkar närmast "rensad" när en fight är avklarad och färdigutredd.
I morgon ska jag testa en ny grej och helt tandläkarvidrigt ha en liten ask med russin (typ fem stycken) bredvid sängen. I med dem innan morgonrutinen så hoppas jag att humöret är bättre... Borde kanske ha en chokladkaka till mig själv också?
...och så blir man ju helt tårögd när han kommer gåendes över gräsmattan och hojtar "lillemans mamma!!!". Ja, det är jag det!!!
♥ mother mary
Som de flesta adoptivföräldrar jublade vi när lilleman började ta sig ton, både genom att trotsa och att våga höja volymen på sig själv. Vi försöker prata bort slåendet genom att i lugna stunder gå igenom vad man får och inte får göra när man blir arg. Vi rollspelar med mjukisdjuren och jag har hört lilleman läxa upp sin nalle. Man får minsann inte slåss och knuffas. Det går bättre, men våra dagliga möten med det oundvikliga sjukvårdandet är jobbiga nu. Han måste vara still och det är ju jobbigt. Det testas och testas och suras och lackas ur. I morse, då såklart både min och hans blodsockernivå var låga urartade det och jag fick en örfil. Maken menade på att det ju nu är en ny fas. Jo jag tackar. Sista två veckorna har varit extra besvärliga. Mother mary är inte så stolt över sig själv när hon sjunker till en treårings nivå och kastar en näve växelmynt tvärs över vardagsrummet. Men vi är duktiga på att förklara eventuell ilska och alla säger förlåt. Inget ouppklarat här inte!
Det är dock så att han behöver ladda ur med jämna mellanrum. Han provocerar fram en fight eller hittar på något som han hakar upp sig på. Det är väldigt tydligt och när jag bollade med terapeuten sa hon att, javisst är det så. Gråten och sorgen måste komma ut!
Vi har pratat mycket om att en viss liten dam i bekantskapskretsen fick pyjamas och välling när vi var där på besök. Det ville lilleman också ha! Pyjamasen åkte av efter en kvart men med lite vatten i nappflaskan var han nöjd. Dock nämnde jag att han i landet också druckit välling och då börjar han gråta som ett spädbarn. Dessa gråtningar kommer då och då och han säger det till och med själv: nu bäbis!!! Och så faller han ihop, vill bli hållen och kramad och extra gullad med. Vi letade fram bilderna från landet när vi precis fått varandra och välling fortfarande var gott.
Han är samarbetsvillig, tålmodig, samvetsgrann och så himla söt och genuint trevlig! Glad som en lärka, bryter ihop av skratt tills han tappar andan och bekymrar sig för allt möjligt. Har koll på alla vi träffar, vad de gör och vilken bil de har. Vill hela tiden veta vad hans växande bekantskapskrets har för sig och vi går igenom allt från grannar och kollegor till släkt och vänner. Han har min kiss- och bajshumor. Han vågade gå iväg 20 meter från oss häromdagen. Han satt klistrad i mitt knä för att en fågel bajsat på soptunnan. Skulle kunna fortsätta i en evighet... jag kan fortfarande inte fatta att jag kan kalla honom "min".
De jobbiga sakerna är när han blir arg. Han blir ju så himla arg. Ibland har vi inte förberett tillräckligt, ibland är han bara dryga tre år. Ibland är han jätteadopterad och jag är ständigt på helspänn. För även om han kaxigt kliver iväg från mig så kan han få panik av något och bli jätterädd. Ibland kan jag gå och hämta något i köket, för det mesta måste han följa med och vi får lämna matbordet båda två.
Men argheten. Ja, den är riktigt högljudd och han blir modigare och modigare när han känner sig felaktigt behandlad eller bara är tjurig. Tidigare har jag mest duckat för (de inte så starka) slagen och små puttningarna. I morse föste jag faktiskt bort hans händer eftersom det var av största vikt att han satt stilla. Det jag vill göra är ju att resa mig och gå, men det går ju inte. Skräcken lyser om honom när jag någon gång försöker, han blir desperat och jag stannar såklart kvar. Beteendet är inte så ovanligt, men det kostar enormt med energi för mig. Lilleman verkar närmast "rensad" när en fight är avklarad och färdigutredd.
I morgon ska jag testa en ny grej och helt tandläkarvidrigt ha en liten ask med russin (typ fem stycken) bredvid sängen. I med dem innan morgonrutinen så hoppas jag att humöret är bättre... Borde kanske ha en chokladkaka till mig själv också?
...och så blir man ju helt tårögd när han kommer gåendes över gräsmattan och hojtar "lillemans mamma!!!". Ja, det är jag det!!!
♥ mother mary
måndag 26 maj 2014
Jodå
Efter att verkligen ha försökt släppa det under en hel dag hoppades jag så innerligt att maken skulle ringa eller ännu hellere komma hem med blommor. Vågade knappt titta när han klev ur bilen och fångade upp lilleman utan höll mig till disken. Som tur är prasslade det och jag fick en fin ursäkt, en gigantisk bukett av mina favoriter samt orden jag ville höra. Och så fick jag gråta på makens axel istället för ensam i soffan. Hur jobbigt det hela kändes för honom säger han inget om, men han skippar av oklara skäl att åka på sin hobby ikväll. Det känns bra. ;-)
Regina, jag var ute under dagen och sniffade på lavendelplantor!
Och eftersom jag alltid är snabb att marginalisera något när jag väl kravlat mig förbi hindret så kan jag i detta nu inte fatta vidden av hur ratad, skamsen och ledsen jag kände mig för bara några timmar sen. Tack för stöd, fina bloggvänner! <3
♥ mother mary
Regina, jag var ute under dagen och sniffade på lavendelplantor!
Och eftersom jag alltid är snabb att marginalisera något när jag väl kravlat mig förbi hindret så kan jag i detta nu inte fatta vidden av hur ratad, skamsen och ledsen jag kände mig för bara några timmar sen. Tack för stöd, fina bloggvänner! <3
♥ mother mary
söndag 25 maj 2014
Nähä
Vart först lite paff när mors dag inte nämndes på morgonen. Först på tidig förmiddag kom maken på det (och gratulerade bästa mamman osv) och pinsamt nog har utebliven present (eller blomma, eller vad fan som helst) gjort mig ledsen inuti hela dagen. Sent på dagen sa maken igen något om hur bra jag är och jag vågade lite skämtsamt säga att jag kände mig glömd. Nu önskar jag att jag vågat säga det tydligare. För jag är så himla ledsen att jag inte fick nåt litet hemmagjort eller nånting som visar på romans eller att jag blivit mamma. Blir nog dubbelt besviken för att jag ofta sätter maken på en piedestal (från vilken han ofta levererar) och förväntar mig saker och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tänka mig detta scenario. Och så är det ju patetiskt att sitta i soffan och storgråta helt ensam. Men det är ändå det jag gör nu.
Svärmor och svärfar som var med oss idag muttrade lite om sin sons tillkortakommanden och jag kunde ju inte mer än hålla med. Nä, vilken sur känsla. Jag tror maken skäms (hoppas det iaf) nu (eller så sover han redan) och jag vill ju inte att han ska må dåligt så jag höll inne med att ytterligare förklara hur det kändes. Vet med mig att det kommer ta några dagar att tina upp (borde ruska av mig, men jag känner mig så sårad) och ska i natt göra vad jag kan för att vrida tankarna rätt igen...
Kan ju tillägga att jag ringde min egen mor som inte hade en aning om att det var mors dag. Suck.
♥ mother mary
Svärmor och svärfar som var med oss idag muttrade lite om sin sons tillkortakommanden och jag kunde ju inte mer än hålla med. Nä, vilken sur känsla. Jag tror maken skäms (hoppas det iaf) nu (eller så sover han redan) och jag vill ju inte att han ska må dåligt så jag höll inne med att ytterligare förklara hur det kändes. Vet med mig att det kommer ta några dagar att tina upp (borde ruska av mig, men jag känner mig så sårad) och ska i natt göra vad jag kan för att vrida tankarna rätt igen...
Kan ju tillägga att jag ringde min egen mor som inte hade en aning om att det var mors dag. Suck.
♥ mother mary
onsdag 21 maj 2014
Hjälpmedel
På sjukhuset slåss jag för hjälpmedel som ska underlätta. Parerar när jag känner att personalen försöker snåla, ta genvägar eller göra det lätt för sig. Är allmänt tigermammig och antagligen skitjobbig att ha att göra med. Igår kom då lastbilen med jättekartongerna. Idag grät jag när jag installerade prylarna. Jag vill inte ha de där grejerna i mitt hem. Det måste gå på något annat sätt. Jag kommer aldrig att kunna släppa det sjukhussjuka hos lilleman om jag ska mötas av dessa hjälpmedel vareviga dag.
Lilleman är superglad. Han har ju längtat efter sakerna som vi lobbat in. (Så pedagogiskt av oss. Så himla duktiga vi är. Supermänniskor liksom. Dem kan man ju slänga åt en pik då och då. Det behöver de nog.) Så nu slits jag mellan att montera ner allt och att låta det vara för att lilleman ska ha det lättare. Hmm. Mammans ego (eller psyke?) eller sonens liv. Inte så tufft val när allt kommer omkring. Sluta tänk mother mary. Sluta oroa dig. Bara sluta.
En annan dag ska jag skriva om hur det går med anknytningen. Hur lilleman växer och utvecklas och hur han förändrat våra liv. Hur han kommer kutande till sina föräldrar när han gjort sig illa och hur han skrattar och pratar och är smart och söt och klängig. Och tjatig, gnällig och sur. Men mest glad.
♥ mother mary
Lilleman är superglad. Han har ju längtat efter sakerna som vi lobbat in. (Så pedagogiskt av oss. Så himla duktiga vi är. Supermänniskor liksom. Dem kan man ju slänga åt en pik då och då. Det behöver de nog.) Så nu slits jag mellan att montera ner allt och att låta det vara för att lilleman ska ha det lättare. Hmm. Mammans ego (eller psyke?) eller sonens liv. Inte så tufft val när allt kommer omkring. Sluta tänk mother mary. Sluta oroa dig. Bara sluta.
En annan dag ska jag skriva om hur det går med anknytningen. Hur lilleman växer och utvecklas och hur han förändrat våra liv. Hur han kommer kutande till sina föräldrar när han gjort sig illa och hur han skrattar och pratar och är smart och söt och klängig. Och tjatig, gnällig och sur. Men mest glad.
♥ mother mary
onsdag 7 maj 2014
Skämskudde och lökinsikt
Det tog ett bra tag att lära sig den fantastiska lärdomen att "alla får skämmas för sig själv". Nu behöver jag sällan skämskudde och därför var det extra jobbigt när jag själv kände att jag skämdes så för något att jag inte vågade berätta för någon.
Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?
Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.
Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!
Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn". Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra.
♥ mother mary
Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?
Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.
Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!
Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn". Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra.
♥ mother mary
lördag 26 april 2014
Berusning
Efter en lång dag i solen med värsta sortens M (dvs det i PMS), allergi, vill-inte-utbrott, dåligt valda strider och en del bra stunder (vi delade på allt utom M:et) så landade vi hemma och fortsatte att tjura à la treåring. Jag ringde till slut en vän som har en sån skön laissez-faire-attityd till livet och bad om råd. Vad ska jag göra? Jag vill inte vara den sura, snäsiga mamman, hur illa lilleman än beter sig. Hur mycket han än vrålar så alla vänder sig om och tittar på en som om man snott honom. Hur mycket han än tjatar, tjatar och tjatar om något jag sagt nej till. Jag vill inte tappa humöret. Visst vill jag att han ska se att jag ibland blir arg, ledsen, besviken eller sur, men jag vill inte reagera instinktivt med att snäsa, skälla eller säga nej. Dels skickar det fel signaler, dels är det inte rättvist mot honom. Min vän berättade genast en story om en annan bekant + treåring som gjorde att jag inom loppet av 2 minuter kände mig mycket bättre. Överpresterande mother mary hade för en stund glömt bort mantrat "let it be". Inte så konstigt om man känner till vår vardag, det har tillkommit en del jobbigheter på hemmaplan sen alla sjukhusbesök.
Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*
♥ mother mary
* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.
Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*
♥ mother mary
* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.
tisdag 22 april 2014
Terapi
Om jag jämför mitt mående idag (räknar bort pms) med för några veckor och månader sedan så är det skillnad. På dagens terapitid kände jag det själv. Jag har kommit en bit på väg. Hon har hjälpt mig. Jag har hjälpt mig. Även om jag inte känner det så tydligt så har saker ändrats. Jag har fortfarande ingen ork till att göra inlägg på bloggar eller maila vänner. Jag orkar det minsta. Men jag gråter inte heller hela tiden! Paddan börjar sakta att bli en groda. Grodan kommer förhoppningsvis att skutta ut i en vacker sommarnatur allra senast vid midsommar.
Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)
Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?
♥ mother mary
Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!
Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)
Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?
♥ mother mary
Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)