Jodå

Efter att verkligen ha försökt släppa det under en hel dag hoppades jag så innerligt att maken skulle ringa eller ännu hellere komma hem med blommor. Vågade knappt titta när han klev ur bilen och fångade upp lilleman utan höll mig till disken. Som tur är prasslade det och jag fick en fin ursäkt, en gigantisk bukett av mina favoriter samt orden jag ville höra. Och så fick jag gråta på makens axel istället för ensam i soffan. Hur jobbigt det hela kändes för honom säger han inget om, men han skippar av oklara skäl att åka på sin hobby ikväll. Det känns bra. ;-)

Regina, jag var ute under dagen och sniffade på lavendelplantor!

Och eftersom jag alltid är snabb att marginalisera något när jag väl kravlat mig förbi hindret så kan jag i detta nu inte fatta vidden av hur ratad, skamsen och ledsen jag kände mig för bara några timmar sen. Tack för stöd, fina bloggvänner! <3

♥ mother mary

Nähä

Vart först lite paff när mors dag inte nämndes på morgonen. Först på tidig förmiddag kom maken på det (och gratulerade bästa mamman osv) och pinsamt nog har utebliven present (eller blomma, eller vad fan som helst) gjort mig ledsen inuti hela dagen. Sent på dagen sa maken igen något om hur bra jag är och jag vågade lite skämtsamt säga att jag kände mig glömd. Nu önskar jag att jag vågat säga det tydligare. För jag är så himla ledsen att jag inte fick nåt litet hemmagjort eller nånting som visar på romans eller att jag blivit mamma.  Blir nog dubbelt besviken för att jag ofta sätter maken på en piedestal (från vilken han ofta levererar) och förväntar mig saker och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tänka mig detta scenario. Och så är det ju patetiskt att sitta i soffan och storgråta helt ensam. Men det är ändå det jag gör nu.

Svärmor och svärfar som var med oss idag muttrade lite om sin sons tillkortakommanden och jag kunde ju inte mer än hålla med. Nä, vilken sur känsla. Jag tror maken skäms (hoppas det iaf) nu (eller så sover han redan) och jag vill ju inte att han ska må dåligt så jag höll inne med att ytterligare förklara hur det kändes. Vet med mig att det kommer ta några dagar att tina upp (borde ruska av mig, men jag känner mig så sårad) och ska i natt göra vad jag kan för att vrida tankarna rätt igen...

Kan ju tillägga att jag ringde min egen mor som inte hade en aning om att det var mors dag. Suck.

♥ mother mary

Hjälpmedel

På sjukhuset slåss jag för hjälpmedel som ska underlätta. Parerar när jag känner att personalen försöker snåla, ta genvägar eller göra det lätt för sig. Är allmänt tigermammig och antagligen skitjobbig att ha att göra med. Igår kom då lastbilen med jättekartongerna. Idag grät jag när jag installerade prylarna. Jag vill inte ha de där grejerna i mitt hem. Det måste gå på något annat sätt. Jag kommer aldrig att kunna släppa det sjukhussjuka hos lilleman om jag ska mötas av dessa hjälpmedel vareviga dag.

Lilleman är superglad. Han har ju längtat efter sakerna som vi lobbat in. (Så pedagogiskt av oss. Så himla duktiga vi är. Supermänniskor liksom. Dem kan man ju slänga åt en pik då och då. Det behöver de nog.) Så nu slits jag mellan att montera ner allt och att låta det vara för att lilleman ska ha det lättare. Hmm. Mammans ego (eller psyke?) eller sonens liv. Inte så tufft val när allt kommer omkring. Sluta tänk mother mary. Sluta oroa dig. Bara sluta.

En annan dag ska jag skriva om hur det går med anknytningen. Hur lilleman växer och utvecklas och hur han förändrat våra liv. Hur han kommer kutande till sina föräldrar när han gjort sig illa och hur han skrattar och pratar och är smart och söt och klängig. Och tjatig, gnällig och sur. Men mest glad.

♥ mother mary

Skämskudde och lökinsikt

Det tog ett bra tag att lära sig den fantastiska lärdomen att "alla får skämmas för sig själv". Nu behöver jag sällan skämskudde och därför var det extra jobbigt när jag själv kände att jag skämdes så för något att jag inte vågade berätta för någon.

Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?

Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.

Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!

Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn".  Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra. 

♥ mother mary

Berusning

Efter en lång dag i solen med värsta sortens M (dvs det i PMS), allergi, vill-inte-utbrott, dåligt valda strider och en del bra stunder (vi delade på allt utom M:et) så landade vi hemma och fortsatte att tjura à la treåring. Jag ringde till slut en vän som har en sån skön laissez-faire-attityd till livet och bad om råd. Vad ska jag göra? Jag vill inte vara den sura, snäsiga mamman, hur illa lilleman än beter sig. Hur mycket han än vrålar så alla vänder sig om och tittar på en som om man snott honom. Hur mycket han än tjatar, tjatar och tjatar om något jag sagt nej till. Jag vill inte tappa humöret. Visst vill jag att han ska se att jag ibland blir arg, ledsen, besviken eller sur, men jag vill inte reagera instinktivt med att snäsa, skälla eller säga nej. Dels skickar det fel signaler, dels är det inte rättvist mot honom. Min vän berättade genast en story om en annan bekant + treåring som gjorde att jag inom loppet av 2 minuter kände mig mycket bättre. Överpresterande mother mary hade för en stund glömt bort mantrat "let it be". Inte så konstigt om man känner till vår vardag, det har tillkommit en del jobbigheter på hemmaplan sen alla sjukhusbesök.

Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*

♥ mother mary

* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.

Terapi

Om jag jämför mitt mående idag (räknar bort pms) med för några veckor och månader sedan så är det skillnad. På dagens terapitid kände jag det själv. Jag har kommit en bit på väg. Hon har hjälpt mig. Jag har hjälpt mig. Även om jag inte känner det så tydligt så har saker ändrats. Jag har fortfarande ingen ork till att göra inlägg på bloggar eller maila vänner. Jag orkar det minsta. Men jag gråter inte heller hela tiden! Paddan börjar sakta att bli en groda. Grodan kommer förhoppningsvis att skutta ut i en vacker sommarnatur allra senast vid midsommar.

Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)

Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?

♥ mother mary

Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!

Påsk

Och där var fastan förbi! Jag som just kommit igång på allvar med min egen fasta. Jag fortsätter nog ett tag till. Råkar ju säga för mycket ibland och då känns det verkligen i magen. Det blir liksom ännu tydligare när jag annars varit lite mer musslig.

Det har varit tröga veckor och dagar. Orken är inte på topp rent psykiskt och med i snitt två sjukhusbesök i veckan och massa nya rutiner så har jag märkt hur jag nästan tappat intresset för det mesta. Jag läser bra blogginlägg och vill kommentera, för att i nästa stund tappa sugen. På sin höjd har jag kommenterat nåt på fejan. När vi är på läkarbesök är det alltid minst två andra där, allt från sköterskor och läkare till st-läkare och experter. Häromdagen var det fem personer förutom oss. Besöken tar tid. Vi tar prov. Skriver kom-i-håg-listor och jäktar. Varje besök på sjukhuset verkar ge ytterligare två besök. Idag slog vi rekord med nästan fem kommande besök, undersökningar, sövningar och eventuella operationer. Säg till oss om xxx händer. Jaha, varför det? undrar frågvis mother mary. Öh, ja, det är ju bra att vi vet. Men varför, envisas mother mary. And on it goes...

Lilleman håller modet upp (utom vid provtagning) och är för det mesta en riktig liten solstråle. Tur är väl det. Vi tankar energi så ofta vi kan i form av mellis, sol, lek. Det är där jag lägger min energi nu. Till att packa fika och dra till lekparken. Favorit-öppna-förskolan eller veckohandling. Lugn och lek med lilleman. Avslappnad  träff med en annan mamma i solen. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, allt är fortfarande nytt och spännande. Att få se världen genom hans ögon måste vara i fokus nu.

Försöker njuta av alla stunder då jag kan. PAD kommer ge med sig, men det hade såklart varit lättare om vi inte haft zillioner sjukhusbesök och oro. Och sen så blir man ju trött av att sitta på helspänn och försöka lyssna mellan raderna, ställa rätt frågor, lugna lilleman och sig själv.

Kroppskontakt är viktigt nu. På nätterna är det ofta via fötterna som lilleman skapar kontakt. En liten fot över halsen och den andra på bröstet. Flyttar jag dem varsamt så kommer de strax tillbaka och "trampar" på olika kroppsdelar, oviktigt vilka, bara det är bar hud!

Trots det tunga så finns det mycket bra. Vi skrattar och leker, busar och knyter an. Läser och bygger lego och sjunger. Njuter av honom, den där halvhöga, söta lilla personen som vi på nåt sätt har fått till oss. Han som säger till sin mamma att hon borde ta på sig en jacka (jag sa att det var kallt och att jag ville gå in, haha), han som testar sin egen vilja, han som är så gullig att man smälter. Som ibland vågar sig flera meter från mig och som knyter egna band med människor han tycker om. Vissa  behöver han bara träffa en gång (och då inte ens verka särskilt förtjust) för att sedan inte prata om annat de närmsta två veckorna. ;-) Vissa träffar han många gånger men gillar dem fortfarande inte. Tittar artigt på dem, men svarar sällan och ryggar tillbaka när de ska ta på honom. Det är kategorin människor som inte låter honom vara. Dem pratar han aldrig om. Han låtsas tom glömma vad de heter. Humor har han, min pojke!

Glad påsk!

♥ mother mary

Gråt

Med tanke på hur många olyckliga människor, eller ledsna, det finns i världen är jag förvånad över hur lite det gråts offentligt. Det kan ju inte vara bra att stänga in det. Jag gråter ju också i duschen när jag inte vill att maken ska höra, eller när han sover. Eller i hans famn. Men jag har de sista veckorna slagit något slags rekord i offentlig gråt. Det har inte gått att stoppa.
- På vårdcentralen, servicen blev markant bättre.
- Inför soctant och praktikant. Soctant fick sig en rejäl tankeställare och ringde och bad om ursäkt.
- På sjukhusmöte (tre läkare, två syrror, man och barn närvarande). Alla utom lilleman och maken mycket förvånade.
- På sjukhusmöte (två syrror, man och barn närvarande). Tröst, förslag och bekymrade miner.
- I telefon med kommunen.
- På öppna förskolan. Fick då frågan om jag ringt bup... (?)

Jag har egentligen inga problem med att gråta så folk ser, dock är det jobbigt att sitta i möte med chefer eller folk man inte gillar och inte kunna hålla sig. Jag kan behärska mig, rösten hinner bara brytas, jag harklar mig och skärper till mig. Men i lägen som de fyra första ovan orkar jag inte stå emot eftersom det ändå verkar omöjligt att stoppa gråten. De jag pratar med är ju inblandade på ett sätt som varken kommuntant eller förskolepedagog är. Kanske behärskar jag mig inte med flit ibland? Kanske låter jag tårarna säga det jag har svårt att formulera i ord?

Gråten renar. Jag hör inte till dem som anser att man inte får bli bitter och tycka synd om sig en stund. När jag var yngre och inte så gråtvan tog jag ofta en bok eller film till hjälp. Då blev det ibland lite läskigt för det var så mycket gråt som skulle ut. Sen många år tillbaka gråter jag hellre när jag känner för det, sväljer inte lika mycket och även om jag ibland skäms efteråt så försöker jag att inte vara alltför hård mot mig själv. Jag är inte rädd när andra gråter. Fast när lilleman gråter vill hjärtat brista.

♥ mother mary

Fastestatus

Hur går det då med fastan? Väldigt bra tror jag. Utom när det inte gör det. Som idag. Svärmor och svärfar är på besök och har massa frågor om undersökningar som görs. Jag gör mitt bästa för att förklara och inser lite för sent att jag gått över min egen gräns. Bra att jag insåg det i alla fall. Sen laddar svärmor om och börjar ifrågasätta mig/oss för att vi inte är öppna med lillemans SN. Jag tog ett djupt andetag och kände mig duktig. Sa att vi inte vill prata om det, det är för jobbigt, vi vill inte ha frågor, tips och släktingars tankar. Vi vill bli respekterade för det.

Varför är detta då en viktig fråga för henne?
- Jo, vad ska hon säga när folk frågar hur lilleman mår? Vi var ju faktiskt öppna med att vi var öppna för en adoption av ett barn med behov. (Ja, fast det gör väl inte att vi är skyldiga att redovisa hur det blev?)
- Folk vill ju veta. (Fast vi vill inte berätta. Fatta det.)
- Men ni är ju så öppna med alla sjukhusbesök och undersökningar. (Igen, vi vill inte prata om det särskilda behovet. Läs inte bloggen då, fråga oss inte om hans läkarbesök. Fråga generellt och nöj er med det!)
- Vilka vet? (Våra respektive föräldrar. Och två till. En har ett handikappat barn och kunde säga precis rätt saker den gångna veckan. Egentligen är ju svaret på den frågan: skit i det du!)
- Fast de skulle ju inte komma med tips och frågor om ni sa att ni inte ville det. (Ok, du menar att vår åsikt skulle respekteras. Som den görs nu? Really?)
- Jag läste förresten i morse att..... (My point exactly! Vad är det som gör att du tror att fem minuters googlande gör dig till expert? Och sa jag inte just att jag inte ville veta vad du googlat fram?)

Sen har vi de fina vänner som frågar av rätt anledning. Eller inte frågar alls. De som man vill berätta för, men inte orkar. Vi vill inte att lillemans SN ska bli det vi pratar om. Vi lever, andas och pratar ju redan själva om det hela tiden.
Sen har vi de vännerna/släktingar som inte kan dölja sin nyfikenhet. De går bort direkt och det är inte ens svårt att styra samtalet dit man vill. Här ångrar jag att vi i vår barnlöshetsdesperation pratade så öppet om det. Men gjort är gjort.

Dagen har annars varit underbar! Från det ljuvligaste leende i morse, till lek, bak, dans och mys med världens finaste lille kille! En sån dag jag längtade efter under alla år! Och nu är det min vardag. Mother mary njuter av stunden!

♥ mother mary

Vallgraven

Mother mary, drottningen, levde med sin make kungen och sin lille prins på slottet. Hon började känna sig lite medtagen och det visade sig vara PAD. Nåväl, det går över med lite terapi, inga problem. Sen berättade läkarna att prinsen var sjukare än de trodde. Mother mary började vackla, hon kände sig väldigt svag och tänkte mörka tankar.

En kort tid senare så fick kungaparet reda på att prinsen löpte stor risk för ytterligare svårigheter. Plötsligt kändes prinsens utökade SN och drottningen PAD inte så farligt. Mother mary tog ett djupt andetag och gick som i dvala upp på slottsmuren för att försöka få lite luft. Hur hon än försökte gick det inte att andas utan hon svimmade och föll ner i vallgraven. Vallgraven var mörk och full av dy. Först flöt hon och fäktade omkring sig. Sen sjönk hon. På vägen ner kunde hon känna vakternas lanser snudda vid henne. Slottsfolket försökte få tag i henne med pinnar och fiskarna försökte hindra henne från att sjunka genom att kroka fast henne i sina metkrokar. De fick inte tag i henne. Hon sjönk ända ner till den slammiga botten.

Medan mother mary kände att luften tog slut kände hon ett lugn. Jag stannar här, tänkte hon. Jag flyr till det mörkaste djupet. Jag ger upp. Sen kom hon att tänka på kungen och prinsen. Nej, nej, nej, jag kan inte lämna dem. Hon sprattlade till och flöt upp till ytan.

♥ mother mary

PS Tack alla ni som petade på mig med era lansar, pinnar och metspön. Jag är så tacksam för att ni finns. Rensning av vallgraven pågår, och har pågått i flera år. Vet inte om den någonsin blir turkos och glittrande. Tror faktiskt att den behöver vara lite mörk och dyig på sina ställen. DS
------------------------
Tillägg: jag mår bra.