Jamenvafanihelvete då eller Omstärksam

Åh, superforskare håller föredrag om sin nydanande ivf-forskning. Jag läser på, förundras över hur vissa människor hinner med allt (hon har själv 4 barn, bestiger berg, forskar på flera olika ställen och är banbrytande) och tänker att "wow, jag måste gå och lyssna".

Att få vara på olika ivf-kliniker och bli relativt mjukt tilltalad, varsamt förberedd på varje grepp och få fina broschyrer som lugnar, skiljer sig mot en föreläsning från forskarperspektiv. Det är kallt, avigt och konstaterande. Redan på första powepointbilden finns där ägg. I en bisats förklaras ut de tas ut vaginalt (med något finare ord såklart) och processen slår mig med ett knytnävsslag i magen där jag sitter i en sal med 50 andra. Hon fortsätter att berätta om forskningen som ju är så bra för dem som inte kan "åstadkomma det finaste som finns hemma i sovrummet" och bla bla bla. Ujuj, här börjar jag akut känna att det inte går. Jag ligger utfläkt i operationssalen, jag plockas på ägg, jag tar massa hormoner, jag får tillbaka ägg, jag lider av biverkningar, jag känner symptom och jag blöder. Allt på en gång och jag tar beslutet att resa på mig och gå därifrån.

Min chef (!) följer efter mig, och eftersom jag så snart jag kommit utanför dörren exploderar i gråt, tar han mig lite tafatt på axeln och frågar om jag vill vara själv. Jag snyftar fram frågan: Ville du ha hjälp med något? (serviceminded ut i fingerspetsarna) innan jag smiter iväg.

Nu känner jag mig omskakad, har ont i skallen och allt känns så onödigt och pinsamt. Fick höra (kollega kom till mitt kontor) att flera hoppat av föreläsningen när de fått höra innehållet och inte alls gått dit. Klokare kvinnor än jag. Jag tror ju att jag är så himla stark. Det är jag ju, men jag lovar mig härmed att vara lite mindre stark och mer eftertänksam på detta område. Omstärksam om mig själv.

♥ miss mary