Många små pirriga steg...

...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.

Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?

Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)

♥ miss mary