Vi var och träffade en kompis lilla nyfödda innan helgen. Hela havet stormar med en tvååring, middag osv. Mycket prata om bäbis, förlossning, foglossning, anpassning mm. Och självklart även prat om lilleman. Jag reflekterade för mig själv under tiden hos vännen att "det här går ju bra, jag verkar ju inte bry mig, hmm..." och i bilen på vägen hem pratade jag exalterat med maken om att det kan gå så himla fort och är det inte konstigt att det inte är någon fara alls att - och där brast jag ut i tokgråt. Ja, så fort gick det såklart inte. Nä, men i mitt snyftande fick jag ändå fram att "jag älskar ju inte lilleman mindre för att jag blir så här ledsen nu". :-)
Lördagen vad det konfirmationsdags för en ung släkting och min första konfirmation. Otroligt vacker kyrka och bra präst och allt var frid och fröjd tills tre konfirmander ställer sig upp och ska sjunga Gabriellas sång. Titeln räckte för att jag förskräckt skulle börja leta näsduk och när de började sjunga så kunde jag bara flämta till och börja storgråta. Inga diskreta tårar utan sorg- blandat med glädjetårar från allra längst in. Oj.
Lilleman har rört till en del. Han har lagt sig som spindelväv på barnlöshetssåren som förhoppningsvis bleknar, men hans blotta existens lockar fram andra känslor. Dagligen får jag/han någon att gråta. Nu när jag berättar för andra börjar jag inte grina först, utan det är de andra som blir helt tårögda, darrläppiga och behöver näsdukar när tårarna börjar rinna. Och då kan ju inte jag hålla mig heller så klart. Hoppas hoppas hoppas att han blir förberedd av barnhemspersonalen på att han ska få flytta till en mamma och pappa som längtar. Att hans sorg över att behöva lämna sin värld ska bli så mild som möjligt. Vi tänker ju skicka fotobok och be om info, men jag frammanar bilden av snäll och inkännande personal som gör det även om inte boken och förfrågan kommer fram.
♥ miss mary
Tillägg: Sedan ca 1 timme är det ett spädbarn på besök på jobbet. Det hörs. Det gör mig inte ledsen, bitter eller sorgen, jag blir bara skitsur. Amma, använd napp eller gå härifrån, folk måste ju ändå jobba och det är lyhört. (Hoppsan, miss marys alter ego Mme M verkar ha tagit över. Väldigt bestämd dam. Tror hon kanske är i klimakteriet ellet nåt. ;-) )
Tack för tårar för min skull :-) Det finns väl mycket samlade känslor som tar sin väg genom ögonen och äntligen börjar kunna pysa. Och angående andras ungar så kan jag berätta att lång barnalängtan på intet sätt gör en extra tolerant mot oväsen som andras ungar frambringar. Jag kommer semestra på småbarnsfamiljsfria resorter så fort jag blir gammal och frisk (och rik) nog! :-)
SvaraRaderaJag hoppas er bok kommer fram och att er lille snart vet vilka han väntar på.
Minns också hur emotionella alla blev när vi fort vårt bb. :) Själv var jag ganska pokerfaced. Jag hade nog redan gråtit mina tårar, i avskildhet.
SvaraRaderaNu har hg haft mitt barn i ett år, men jag kan ibland fortfarande känna det där sticket, av det som är så självklart för andra, men som aldrig funkade för mig. Men det är verkligen på ett helt annat plan nu när jag har ett eget barn.
En sån härlig tid ni har! Det är så speciellt att gå och tänka och fantisera om sitt barn.