Sedan jag startade bloggen som en ventil får jag hela tiden bevis för att vi tillsammans är starkare. Mail, kommentarer, paket, glada tillrop och hjälpande händer. Sist ett mail från e med tips om grupper på Facebook som jag letat efter, men inte haft kontakter nog att bli inbjuden till. Tack e!
I en av dessa grupper läste jag vad jag redan visste. Det finns fler som fått barnbesked från landet efter oss som redan fått resebesked. Så ledsen och maktlös jag känner mig.
Får inte skicka fotobok till lillemans barnhem förrän vi fått resebesked. Har ingen som helst makt att GÖRA något. Jag är i mitt yrke väldigt driven, påhittig och effektiv, vilket gör att jag ibland har svårt för andras långsamhet (den professionella) och ineffektivitet. Skulle så gärna vilja maila med barnhemmet, med kontaktpersonen i landet, ringa vår organisation dagligen bara så jag vet hur det går. Vår ansökan är väldigt försenad och i morse slog det mig (ajabaja, måste vara stark) att jag skulle vilja lägga mig ner på golvet och inte stiga upp.
Lite av glädjen är borta och jag vet inte hur länge jag pallar att vara i denna fasen. Kan den inte gå över? Låter som om jag är helt väck, men självklart inte. Möblerar rum, planerar målning av möbel, virkar muffins och köper strumpor. Och är glad såklart. Fast dippar hela tiden i små mini-gråt-attacker. Bryta ihop och resa sig igen helt enkelt.
Har två telefonnummer som jag försökt ringa. De går till adofamiljer från vårt land. Ska nog snyta mig och försöka ringa igen.
Kram på er alla! Tillsammans!
♥ miss mary
Så himla tufft att få veta att det rullar snabbare för andra... Det gör liksom väntan värre för en själv. Trots att man är närmare än nånsin kan det kännas som om avståndet är stort.
SvaraRaderaÖnskar att ert ärende kommer ikapp nu och att ni får besked om att kunna åka! Kram
Jag kan bara föreställa mig... då ni redan vet att han finns där. Hoppas allt rullar på snabbt nu! Minns skräcken då de ringde från DHL två månader efter att våra papper hade skickats och berättade att de hade hittat våra handlingar omkringspridda på golvet i deras utrymmen. Dessa skickades tillbaka till oss - kopior på pass med skomärken på till exempel. På något mirakulöst sätt hade ändå de viktigaste handlingarna kommit fram till landet - trots att ALLT hade funnits i samma hårt tillslutna påse och ingen visste vad som hade hänt. Men under några dagar trodde jag att allt var kört. Det känns ju så när tiden går och man inte har nån kontroll.
SvaraRaderaDet går inte att helt sätta sig in i hur det känns, bara att jag förstår känslan av att vilja lägga sig ner och bryta ihop tills nån plockar upp dig och sätter dig på flyget. Jag önskar så innerligt att ni ska få resa snart. Medledsen kram
SvaraRadera