Telefonsamtal

Igår kväll ringde vår ordinarie kontakt från förmedlingen. Genom mitt huvud for genast tusen tankar om onödig semester, lycka mm medans hon småpratade om hur det var, om hon störde mm. (Kom till saken, ville jag vråla, men höll mig såklart)
Jo, ähem, nu hade hon kikat närmare på vårt ärende och det hade precis blivit översatt. Va??? Sen skulle det fortsätta med en massa annat, bla bla bla. Lite konstigt var det allt tyckte hon, flera andra som fått bb senare var långt framför oss, hmm. Hon skulle utreda vidare och låta landskontakten i landet gå dit och fråga. Så nu kan det ta två månader till, frågade jag. Ja, allra minst svarade hon.
Maken klev in genom dörren och luften gick ur oss. Jag försökte peppa med att inom två månader händer det, sen är smärtgränsen nådd. Maken kontrar med att smärtgränsen, den har vi lämnat långt bakom oss redan. Gråt, smärta, picknick och bad.
Idag jobbar jag hemma och kontakten ringer igen. Nu har hon svar. Hoppsan, er mapp hade hamnat i landets ordinarie kö. Den som är jättejättejättelång. Nu hade landskontakten fått dem att skyndsamt flytta vår mapp och hon hade tydligen peppat för lite gräddfil också. Ok. Men nu ser vi framåt, säger min kontakt till mig i telefonen och jag inser hur miserabel jag måste låtit. Ja. Nu ser vi framåt. VILKET ANNAT DJÄVLA HÅLL ÄN FRAMÅT FINNS DET? (Återigen ett vrål inombords.) Fast det är ju bra att det upptäcktes och att vår ordinarie kontakt är tillbaka, hon verkar brinna för det här, den andra konstaterade bara att man måste vänta, hon undersökte inte. Det känns bättre än igår kväll!

 ♥ miss mary