Förklädnad

Offerkoftan var en förklädnad. Det visste jag ju. Ville bara inte erkänna och tvingas ta itu med verkligheten. Men den hinner alltid ikapp, glöm inte det.

Sedan barnbeskedet har jag varit som en sträng. En sträng som blivit spändare och spändare. Två och en halv till tre månader skulle det ta till resebeskedet. Ju närmare tvåmånadersdagen vi kom desto spändare blev jag. Två månader och två veckor. Tre månader i tisdags. Tungsinnet smyger sig på allt tydligare. Lägligt nog tillsammans med pms. Försöker lura mig själv och omvärlden att det inte är så farligt, han kommer ju, jag är glad, bara lite fördröjning, fel i datasystemet. Läser Gul utanpå. Läser Jorden sjunger i B-dur. Maken går och lägger sig. Jag tillåter mig att bryta ihop. Totalt. Så här dåligt har jag inte mått sen innan barnbeskedet, i den stora barnlösheten. Det är den förtvivlan som smyger sig på igen. Jag är hudlös och orkar inte. Det är bara gravida och graviditetsbesked överallt. Var är mitt barn? Livet är orättvist.

Vet inte om jag orkar gå till jobbet i morgon. Idag var en kamp. Grät i bilen på väg dit. Grät där. Grät på vägen hem. Gråter nu. Slösar bort dagar med att vara olycklig. Vill inte vara tungsint utan vill vara lätt, kunna njuta och ta vara på livet. Vill vara i trädgården, på after work och ljusare till sinnet. Vill inte få destruktiva tankar, ha gråten i halsen och deppa ihop.

Hade jag haft kvar valet att ta till destruktiva handlingar hade jag hittat på nåt. En möjlighet var alltid att stympa håret, då fick man en käck ny frisyr på köpet. Två i ett liksom. Nu är allt jag har kvar gråt. Och bloggen. Ironiskt.

♥ miss mary

Tillägg: har lugnat mig nu. Som vanligt hjälper det att bryta ihop ordentligt. Våga göra det och tillåta sig att göra det. miss mary kanske ska resa på sig igen och ta sig till sängen. Om inte med lätta steg, så i alla fall inte med förtvivlade.