Solig söndag

M och M gjorde lördagskvällen till en njutning. De är så fina ungar. De skojar, skrattar är snälla med varandra, nyfikna och helt underbara. Stora blir 11 i år, lilla blir 8. Deras föräldrar kom vid lunch och sen gick vi alla på en lång promenad med pulka och strålande sol. Varm choklad hos dem sen. Långa samtal om livet, barn och jobbet. En energikick.

Vi pratar öppet om adoption med M och M. De är helt insatta och intresserade. Stora M vet nu vad ett trauma är. Båda längtar efter sin nästankusin (för den kommer ju helt ensam!) som de ska ta hand om.

När vi lagt dem igår läste jag en lång stund. Jag var rofylld. Dock var boken sorglig och tillsammans med mensvärk gjorde det min egen nattning halv två jobbig. En tår leder till en annan och jag kunde inte hålla kvar lugnet utan grät länge över orättvisan. Varför måste jag ha mellanblödningar från ägglossning till mens? Varför måste kroppen säcka ihop helt, räcker det inte med att det inte funkar, ska det vara krångel hela tiden? Varför överbelastas psyket på detta vis? Till slut satt jag på sängkanten och vaggade mig själv medan jag sa till mig själv: jag har min man. Jag är frisk. Och det att jag har mannen i mitt liv är nog. Han är den finaste.

Förra fredagen hjälpte jag ju till på barnkalas. Föräldrarna har det lite tufft visade det sig, men ändå undrar jag hur de valde mig och mannen. Kan det bara vara för att ungarna gillar oss? Förstår de inte att frågan om att hjälpa till på barnkalas kan vara känslig för en barnlös och längtande?
Nåväl, idag kom ett mail från ytterligare en kompis med barn. Hon undrar om maken och jag kan komma och hjälpa till på hennes sons (min favorit när han var liten då mamman och jag jobbade ihop) kalas med ca 30 barn. Han skulle bli såååå glad och det vore hans bääääästa present. URSÄKTA?! Vi umgås inte mycket längre, de bor på andra sidan stan och vi har inte så mycket gemensamt. Vi har inte heller varit bjudna på hans kalas på ett tag. Jag reste ragg av flera anledningar. Dels vet de om vår sits och hur vi mår, dels så känner jag att utpressningsnivån är svår att smälta. Jag skulle göra vad som helst för lillkillen, men att hans föräldrar behöver personal på ett kalas gör frågan svår att smälta. Utöver detta är det på lördag om en vecka, många sommar känner kommer vara där och se mig och maken som personal. Nä, blev både arg och ledsen och mår dåligt över att lillkillen ska vara ledsen. Han fyller sju. Vad ska jag svara, göra, känna?

♥ miss mary