Så där.

Jag bad till slut maken svara på frågan om att vara lekpersonal. Han har humor. Så här skrev han. "Tyvärr kan vi inte hjälpa till eftersom vi ska ordna med våra adoptionspapper. Krama lillkillen från oss." Svaret blev självklart något gulligt och pepprande om adoption och hur bra vi är. Suck. Men jag fick mig en liten lektion i hur jag kan svara utan att vara föööör ärlig och arg, bara låta det anas och ändå få folk att fatta.

Tog med mig datorn hem idag. Det går inte att vara på jobbet för tillfället, jag blir helt uppäten och går upp i varv och mår då dåligt. Ett omissbart möte i morgon bitti ställdes in av chefen och miss mary jublade... Kanske tar jag fredagsmötet via Skype, det vore sannerligen något nytt för mina kollegor.

Egentligen hade jag några sura tankar på lut att lufta, men kvällen har vi tillbringat hos guddottern som fyllde 1 år, så det sura känns inte helt aktuellt. Det finns hopp om surkärringen. Istället tipsar jag om sköna Kungen&Majkis-bloggen. Jag har inspirerats av hennes vänte-uggla och gjort en egen till en vän som väntar. Borde göra flera till alla som väntar... randiga? :-)

♥ miss mary