Tillåtande

Det är ju lite typiskt att jag tillåter mig att drabbas, översköljas, förlamas av känslor. För till viss del är det ett tillåtande och jag sitter och funderar på varför en viss persons handlingar (rapport från oanande släkting om den släkting som valt att bryta med mig) ska lamslå mig, få mig att gråta, knyta mig av ångest och slunga in mig i en spiral av ömkan. Det är väl också därför jag sitter kvar i soffan och funderar, tänker att jag ska känna känslan, men inte dras med utan rida ut känslovågen och sen sätta tillbaka personen och tillhörande tankar i hörnet där hen vistas för tillfället. Hen har gjort nog med sitt beteende, inte ska jag tillåta att fler dagar blir fördärvade? Det hjälper inte vårt förhållande att jag sitter och slösar bort min tid på att älta detta. Hmm, ja just det, vi har ju inget förhållande, det var ju så det var...

♥ mother mary

Hur vi valde lilleman

Det där med att välja SN (Special Need) när man ska till att adoptera ett barn. Oj, oj. Extremt mycket surfande, sökande, läsande. Till slut såg jag bara sjukdomar och diagnoser och inte ett eventuellt barn. Vitsen med att välja är att det kan komma så mycket andra problem med ditt (adoptiv)barn att du måste försöka räkna ut hur mycket du som förälder mäktar med. Biobarn kan du inte välja, men de har oftast inte heller en massa trauman/separationer/etc med sig i bagaget att ta hänsyn till. 

Jag har länge tänkt skriva om detta. Några läsare har frågat och här är ett försök till att förklara. Självklart är det ok att fråga mera.

Vår organisation hade ingen färdig lista att kryssa i, jag kom ihåg att jag var lite bitter över det eftersom vi var tvungna att göra all research från början. När jag sansat mig efter mitt hejdlösa googlande och hade högvis med anteckningar ringade vi in diagnoserna lite, diskuterade hit och dit och hade till slut ett tiotal SN kvar. Det vi diskuterade kunde vara om det var viktigt för oss som familj att vårt barn hade fötter/armar/händer/fingrar mm. Då försökte vi tänka på om vi skulle känna oss begränsade av det. Hur ett särskilt behov skulle passa in hos oss. Var utseende viktigt för oss? Var smittorisk ok? Osv i det oändliga. Det var ett bra sätt att ringa in det på. Att tänka på de saker vi gör (inte så ovanliga direkt, vi är inte någon extrem-äventyrs-familj) och försöka se ett litet barn med oss.

För de SN som vi var mest osäkra på försökte vi få tag i läkare som kunde ge lite råd. Inte helt lätt eftersom man behöver knipa en läkare som både orkar lyssna och sen dessutom är villig att komma med spekulationer.

Vissa saker valde vi helt bort. Det var väldigt jobbigt att "välja bort" barn och jag önskade länge att beslutet skulle tas åt mig på något sätt. Vi valde, förutom att lista de SN vi var öppna för, att skriva att vi även var öppna för andra diagnoser (det finns ju så otroligt många som man inte ens vet om) och det är mitt absolut bästa tips! 

Nu är ju det ironiska att lillemans SN är värre än det såg ut att vara och faktiskt faller under kategorin av SN som vi helt valde bort. Ibland blir jag helt kall av skräck. Tänk om vi ovetandes hade bytt bort lilleman? Fasa!

Jag jobbar fortfarande på att acceptera lillemans SN fullt ut, inte för att det är jobbigt för mig, utan för att jag är så orolig för hur han ska få det. Jag är vuxen och kan tackla det mesta. Han är ett barn, en glad, charmig, öppen och så himla snäll liten kille. Jag är så rädd för elaka kommentarer, mobbing och utanförskap. Men, som den kloke maken säger, tänk inte på det, kolla på vårt underbara barn i stället. (I det här fallet visar han sig från sin allra enkelspårigaste och manligaste sida, haha!)

I efterhand tänker jag att vi skulle stått på oss mot organisationen och krävt ytterligare läkarunderlag. Vi visste inte riktigt att vi kunde kräva det och kände oss stressade över att ta ett snabbt beslut. Hade vi varit bättre förberedda med mer underlag? Eller hade det kanske inte spelat något roll? Kanske visste inte landet om hur illa det var heller. Barnhem är ju inte direkt högprioriterade...

Även det mest oanade kan bli normalt. Det oväntande kan bli en sorts vardag. Vi har varit familj i drygt ett år, lärt känna så mycket sjukhus-, habiliterings- och vårdpersonal så det räcker för flera år. Nu har besöken tillfälligt lugnat sig och det är då vi får chansen att verkligen vara familj. Inte en familj som stressar runt med tider att passa, saker att lära sig (syftar på medicinska sådana), apparatur att handha eller strider att ta. Nej, ibland så är vi bara en ovanligt vanlig familj med ett barn som råkar ha ett speciellt behov. Inga konstigheter. mother mary, maken och prinsen liksom.

 

♥ mother mary

Defekt

Jo, det ordet kan man tydligen också använda när man refererar till barn med SN. I detta fall lilleman.  "Visste ni att han var defekt?"

Sen så var det den här diskussionen också. Om rätten att kalla chokladboll för nåt annat: "Men de kallar faktiskt oss för svennar!" Ja, det är ju onekligen upprörande att bli kallad för ett sånt extremt kränkande ord som svenne.

Jag har börjat en kurs för att kunna andas och för att kunna lugna ner mig. Första tillfället var förra veckan och var speciellt, men sååååå skönt. Det ska jag tänka på nu. För nu ska jag ta mitt perfekta barn med chokladfärgade ögon och mysa.

♥ mother mary

Jobbigt att jobba

Efter ordentligt med pre-ångest, pep-talk och förberedelser så skildes jag och lilleman åt och gick på nya äventyr. När jag kom hem med huvudvärk, tunnelseende, andnöd och yrsel efter min första jobbdag hade lilleman fått välja leksak i leksaksaffären, hälsa på en kompis och baka. Jag grinade när jag kom innanför dörren; av längtan, lättnad och hållen anda. Lilleman var glad, men vaksam. Kan man lita på att morsan kommer tillbaka?

Efter ytterligare några jobbdagar har jag börjat få (ett litet) grepp om min nya värld, och så även lilleman. Istället för att testa och vara lite avvisande så sprang* han mig till mötes när jag klev av bussen i förrgår! Jag sprang också! Hela bussen vinkade, bilar saktade in. Det som saknades var sol, stråkar och slow motion. ♥

Jag har varit rädd att skada anknytningen. Den lilla varma kroppen som trycks tätt intill min tidiga mornar är en skatt jag tar med mig hela dagen. Han vinkar av mig vid dörren i famnen på den sovande maken och trots att han nästan varje dag undrar om han inte kan få följa med, går det bra när jag går. Ibland ringer de mig på jobbet, ljuvligt med liten kvittrande stämma som undrar vem jag jobbar med, vad jag fikat, och vad jag ska göra sen.

Lilleman mår alltså ok och anpassar sig. Maken också. mother mary då? Hon försöker att dämpa sig, andas, äta, komma ihåg att gå på toa och dessutom att hejda sig för att spara på krafterna. Jobbet är av uppslukande karaktär. Som nygammal i gemet finns ingen intro, ingen uppvärmningstid, nej, pang i bygget, kör så det ryker. Men alla nya system som kommit som jag inte kan. Va, kan du inte? Eh, nej.

Andas. Skriver brev i tankarna till alla som jag borde mailat. Tänker på dem jag borde messat för att träffas. Skriver to-do-listor för att inte glömma något måste. Skiter i allt och dötittar på någon serie istället tills jag stupar i säng.

♥ mother mary


*Anna, du anade det!

Antal

Jag är inte den som räknat antalet graviditeter/befruktningar/ivf/utomkved eller missfall och funderar på vad som kunde blivit av just dem. Det blev inget och det gick så otroligt kort tid att det inte kom längre än till att fantisera om namn, födelsemånad och allmänt mammiga saker. Att tänka att det för så och så många månader sen skulle blivit si och så har det inte blivit.

Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.

Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.

Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.

♥ mother mary

Ångest

Hej, jag heter mother mary och jag har ångest. Det är dags att erkänna det nu. Det är tydligen en sjukdom och eftersom jag hade ångest långt innan jag visste vad det var (ont i magen är det, hojtade miss mary till psykologen som ville skriva ut ångestdämpande, jag har ingen ångest, jag är INTE psykiskt sjuk) och det faktiskt inte upphört ännu, så gör jag en AA-grej. Med åren kan jag garva åt den envisa bruden som session efter session hävdade att hon minsann inte hade ångest. Depression, ja, det hade jag minsann läst om och jag visste (haha!) ju att jag inte var normal så allt det där köpte jag. Men ångest? Nä du.

Nu är jag ändå så gammal att jag vet att det går över. De där attackerna som dyker upp vid pms, överbelastning, stress och oro. Men när man väl står mitt i det och försöker andas, försöker att komma ihåg alla knep och tankar och sätt man lärt sig, då är man inte så kaxig. Då blir man (ok då, jag) mest panikslagen, vill ta enklaste vägen ut och förbannar psyket som inte ställer upp.

Att vara snäll mot sig själv och inte så kritisk är lättare sagt än gjort när ångesten är nära eller pågår. Då går det inte att tysta den elaka sidan av mig själv. Bra är väl antagligen att jag ser det tydligt, att jag står ut, att jag faktiskt vet att det går över (även om det under själva attacken inte känns så) och att det under åren som gått blivit så mycket mer sällsynt.

Det som triggar det nu är ju självklart pms, att jag ska börja jobba igen om en vecka och att jag är orolig för hur det ska gå. Lillemans SN-hantering har haltat lite och funkar inte alls med maken. Vi har en akuttid nästa vecka, men maken är allt annat än lugn över detta och jag är inte heller helt lugn. Nä, just det.

Det är antagligen heeeeeelt normalt att det ska kännas jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Visst är det? Vad ska jag ha med till kontoret för att inte gå sönder och grina hela dagarna? Hur ofta får man ringa hem utan att vara en galen morsa? Om det känns så här för mig, hur känns det inte då för lilleman? Lugnande kommentarer emottages tacksamt.

♥ mother mary

Funderingar

När allt höll på som värst med PAD och allmän adoptionspsykos så skrev jag en dag en lista. Där plitade jag ned vad som tog kraft, gav kraft, vad som ibland var ok och vad jag kanske borde undvika eller ransonera. Eftersom allt strulade till sig med släktingens dumpning i slutet av sommaren har jag inte märkt att jag faktiskt mår bättre. Jag är lugnare, fast väldigt skör. Jag är starkare, fast väldigt känslig. Jag har tappat kontakt med några vänner, men har flera stycken nya vänskaper i mitt liv genom blogg och barnlöshet. <3

Bland sakerna som jag (enligt listan) ska undvika står viss släkt. Jag tänkte mest på makens bullriga och kärleksfulla släkt när jag skrev det och hur ansträngade stort det ibland kan bli. Ikväll var vi på en mindre släktsammankomst och jag kände mig gråtfärdig när vi kom hem. Det var intressant och jag kan direkt sätta fingret på varför det tog så oerhört mycket energi. Bra övning för mother mary. Det som suger mest energi är de som hela tiden ska hålla på och prata om lilleman som om de har någon sorts specialkunskap. Klumpen i min mage bara växer medan sovrutiner, barnvaktning, ensamlek mm diskuteras. Inte allmänt, utan direkt om lilleman. Som om vi frågat om råd eller nåt. Haha! Maken försvinner in i någon slags man cave och lyssnar överhuvudtaget inte, jag har alla tenktakler ute och försöker djupandas och ta de få strider jag tillåter mig.

Nu har det snart gått ett år. Tror jag får knåpa ihop en årskrönika. :-) Ofattbart mycket har hänt och det är faktiskt mest de senaste månaderna som jag kunnat njuta av att vara hemma-mamma.

Jag har massa saker jag vill skriva om. Hur man blir gravid genom att adoptera. Hur man kan tänka kring att välja SN. Hur jag funderar kring anknytningen. Om valet. Om hur det är att inse att man är introvert, social, skörstark, kreativ och självkritisk. Får jag tid med alla dessa inlägg när jag väl börjat jobba igen tro?

♥ mother mary

Skickat

Kraftigt nedbantat och utan mafiahot, dramatiska utspel och illa dolt agg. Endast med sorg, kärlek och lite "stake". Ett kort mail utan hälsningsfras lyckades jag skicka igårkväll. Försöker låta bli att kolla mailen, och det är faktiskt inte speciellt svårt. Väntar mig inget svar. Ingen ångestklump i magen. Kan ju verka som att det är lugnt, men jag tänker på det hela tiden och käkarna är så stela att jag har svårt att gapa vid maten. I samtal med vänner och bekanta måste jag behärska mig för att inte ta upp vad som hänt. Det ligger där och maler. Och maler. Men det har ju bara gått två veckor.

Jag har fina dagar med lilleman. Jag uppskattar mer.Vi njuter. Han är i en speciell fas. Inte vet jag vilken fas, finns ju ingen litteratur, men hans behov av mig är nu enormt och hans olika små trygghetsknep syns väldigt tydligt. Finner mig allt oftare intrasslad i förklaringar och kom just på att jag nog tappat lite fastetänk över semestern. Jag har ju inga problem med att inte ha förklaringar till hans betenden egentligen. Trauman och allt annat, det är ju klart att det händer massa grejer och att sorg, anknytning mm inte är klart på långa vägar än.

En kommentar från idag: "men nu är han ju anknyten ju." Glömsk om min fasta kastade jag mig in i förklaringar och middagsgästerna började skruva på sig. Men vad fasiken, det är viktigt ju! ;-)

♥ mother mary

Svar

Ikväll har jag formulerat ett brev. Ett otroligt svajigt sådant. Har svårt att hålla god ton och avslutar till och med med ett  öppet hot i bästa maffiastil. Maken bad mig spara mailet och läsa det i morgon igen. Jag vet att det är det bästa. Jag borde antagligen bara skicka en rad ur det där mailet. Raden där det i lätt, men kärleksfull ton står att jag inte förstår, men att jag finns där om hen väljer att komma tillbaka. Och att jag har ögonen på sekten.

Mina tre saker som jag skulle göra innan jag lägger ner är inte klara. En är att maila. En är att ringa den stödförening för sekter som finns. En var att ringa hens ex. Exet har jag ringt. Först frågade jag om exet kände sig bekväm med att inte säga något till hen om samtalet. Sen berättade jag och frågade om exet märkt något. Jovars, massa saker, men inget alarmerande. Fast det förstås, höll exet med om, att säga upp bekantskapen med dig är ju aningens alarmerande. Vi sa att vi skulle hålla kontakten.

Idag ringde exet igen. Hade luskat runt lite och känt sig för. Nä, hen verkar ha det rätt bra nu. Avslappnat och så. Inga direkta varningsklockor. Exet hade hört sig för om lilleman och då hade hen berättat att hen valt att inte kontakt med mig. Ja, jo, nu när exet tänkte efter, exet själv har ju minsann en nära släkting som exet inte har kontakt med. Så kan det ju vara. Man liksom har inte så mycket gemensamt och glider isär. Och sen kunde exet också komma på en kompis med problem som liksom var lite svår att handskas med. Men gör man verkligen slut på ett sånt elakt sätt, undrade jag. Menar du att sektpåverkan är relativt liten och att hen faktiskt ogillar mig? Efter samtalet tänkte jag att att exet kanske har rätt. Man måste ju få göra slut med folk. Sekt eller inte. Bara att tugga i sig liksom

När jag så tog fram mailet från hen och läste det igen så gick det dock ändå inte att blunda för sanningen. Hen skulle aldig bete sig så  här. Jag vet det. Eller, vad vet jag egentligen? Inget. Skulle så gärna klistra in mailet här, men det är för hemskt. Och för utlämnande.

Lilleman somnade tätt intill ikväll. Det är en period full av nya bekantskaper och äventyr och han tankar närhet med stor frenesi. Mamma får inte försvinna. Och jag ligger kvar långt efter att han somnat och bara känner. Känner små ben på min mage, en svettig panna mot min arm. Långsamt börjar det sippra in. Han är min. Hoppas, hoppas, hoppas, jag (vi) lyckas hjälpa honom att bli en trygg person och att han ska få fortsätta att vara den nyfikna och spralliga och kloka kille han är. Oändligt söte lilleman.

♥ mother mary

Underifrån

En månads ledighet vid havet gör att fint väder och sol någon annanstans ofelbart blir jämfört med havsledigheten och såklart drar kortaste strået. En uppsagd bekantskap plus en PMS gör inte i vanliga fall någon glad och nu så når humöret oanade dalar. Självömkan i dess härligaste form. Förpestar tillvaron för de flesta jag stöter på, känns det som. Mannen fick sin dag nedsurad. Hans polare höjde på ögonbrynen. Min vän hörde desperationen och kom till undsättning med sällskap, fika, tidning, barn och distraktion. Detta hindrar ju inte att jag nu sitter rödgråten i soffan och är full av självförakt. Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Varför måste jag vara som en giftig röksvamp som sänder ut fula moln i alla riktningar utan egentlig orsak. Och så kommer vi som vanligt till den oerhört spännande kärnfrågan: varför måste jag vara så jädra självkritisk?

Tänk om mannen håller med när jag frågar om jag sabbat hans dag och skämt ut honom framför hans vänner? Tänk om lilleman kommer ihåg sin uppväxt med en labil mamma? Tänk om (och här slår det mig: dessa tankar ska nog inte formuleras i PMS-ångest!)  Slutar därmed denna tankebana. Läs och lär mother mary!

Den där uppsagda bekantskapen då? Den som är som en del av mig själv, så nära är den. Hur funkar hen? Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska maila som svar. Dag ut och dag in maler det mail i huvudet på mig. Ibland tycker jag mig ha funnit en bra form, ibland tänker att det aldrig kommer att gå att svara på ett mail som är så sårande och orättvist som det jag fick ta emot. Jag ser hens statusuppdateringar på facebook. Läser provokationer i dem. Går in och kollar vad andra kommenterar. Kan inte ta bort hen. Måste hålla kvar i de trådar som finns kvar. Det är för ofattbart för att jag ska kunna ta in det. De jag berättat för som känner personen ifråga har varit rätt snabba att säga åt mig att släppa det och fokusera på det andra i mitt liv. Hen är inte omtyckt. Mina närmaste vänner ogillar. Svärmor ogillar. Mannen har en enastående personlighet som gör att han glider runt i de mest skilda världar; men till och med han erkänner att han tycker hen är knäpp. Det är liksom lite uppförsbacke för förståelse. Jag har försvarat hen i hela livet känns det som. Jamsat med, dansat runt, slagit kullerbyttor och försökt anpassa mig. Hen är en underbar människa egentligen! Nu ser jag att det hela tiden varit på väg hitåt. I alla fall de senaste sex åren. De åren som hen lagt mer och mer tid på sin hobby, en förening som jag nu är medveten om är en sekt. Timmar på internet sen mailet om uppsagt kontakt. Timmar av ångest och ilska. Ilska, för nu måste jag reagera inte bara som sårad anhörig, utan också som någon som potentiellt är hens enda livlina ut. Det suger.


Jag måste väl antagligen bara vila i att det är sjukt jobbigt att bli dumpad och samtidigt vara rädd att förlora personen för alltid. Erkänna och acceptera att det är tärande och inte är så konstigt att jag vill lägga mig ner och gråta för att jag inte räcker till.

♥ mother mary