onsdag 19 februari 2014

PAD

Inför våra IVF-försök läste jag inte på om biverkningar. Barnlängtan var för stark för att ens tänka tanken. Inför adoptionen läste jag allt. Plöjde nätet och läste bloggar, beställde böcker om anknytning, syskonadoptioner och allt annat som eventuellt skulle kunna inträffa med barnet vi ville adoptera. Skulle hen föredra någon av oss? Skulle hen göra si? Eller så? Jag hittade svar på det mesta och var förberedd som få.

Men så blev det så här. Igår gick det upp för mig att "nä, så här ska det inte vara" och jag testade min teori genom att nämna det i förbigående för en vän som vi var på middag hos. Man vill ju för allt i världen inte verka gnällig. (Suck.) Hon slutade att gunga sitt barn på armen, beordrade maken att ta ungen och mig att sitta ner. Nu reder vi ut det här, sa hon. Det här slutar nu!, fortsatte hon. Ehhh, sa jag. Höll mig ett tag och sen brast det. Gick hem med löfte om att hon skulle sätta sig och ringa runt om jag ville.

Väl hemma ägnade jag resten av kvällen åt att googla, och se där - något jag helt missat när jag förberedde mig för adoption! Post Adoption Depression. Någon som jag skämtsamt nämt i bloggen tidigare (tack för stödet, fina läsare) när jag vacklade. Nu fick jag en förklaring på varför:
- jag bara blir snäsigare och surare
- jag känner mig hudlös
- PMS känts som tredje världskriget, magen pajat ihop och ansiktet stelnat
- jag dalat till botten i konflikter och haft så otroligt svårt att ta mig upp
- jag börjat tvivla på mig själv och känt att lilleman skulle ha det bättre med en singelpappa
- jag inte vågat gå ut själv på flera månader
 ...listan kan fortsätta i en evighet.

Idag lyckade jag få tag i en terapeut specialiserad på adoptioner och fick genast prata en halvtimme. Hon började med att säga att många blir så lättade av att få dela med sig att de inte är lyckliga nu när de äntligen blivit mamma att bara det hjälper. Något skeptisk undrade jag om det kunde stämma. En halvtimme senare var jag 50 kg skam, skuld och olycka lättare och så oändligt tacksam. Vi ska dit om två veckor. Om det blir oöverstigligt tungt (hennes ord) under tiden får jag ringa. Flera gånger. Hennes stora tips: lita på att du vet bäst. Ingen är insatt i adoption som inte själv adopterat. Lyssna inte, gå inte i clinch, debattera inte, upplys inte. Lita bara på att du vet. I bakhuvudet går mitt nya soundtrack (tack Regina) "Queen of the castle" och jag känner att det finns en mening med allt.

♥ mother mary

PS Innan jag fick tag i terapeuten fanns där en liten tvärarg miss mary som storgråtandes vrålade: varför i hela helvetet ska jag behöva en adoptionsdepression? Jag är färdig med all skit. Jag ska fantamig vara nöjd och glad nu ju och få njuta av tiden med lilleman. Nu ligger miss mary utmattad och vilar. Mother mary har varit en "efter-krisen-lugn-filbunke" sen samtalet och timmarna fram tills läggdags var som en smekning.

11 kommentarer:

  1. Inte för att det hjälper dig att komma ur din PAD men det kanske kan vara till någon tröst... du är inte ensam! Ju mer man pratar om det desto mer inser man att det är MÅNGA som upplever detta när de kommit hem med sitt barn (däribland jag).

    Många kramar till dig!

    Anna-Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna-Karin! Jag ska försöka mig på att våga nämna det IRL också, fast det känns jätteläskigt. Är rädd för att möta ett "vadå? Hur menar du?" och sen brista i gråt. ;-)
      Kramar!

      Radera
  2. Älskade vän. Ring om du vill prata (eller maila). Finns. <3
    Och en sak till - underbart att du får hjälp och att du tar emot den!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Tack fina! Satt långt, långt inne det här. Kramar!

      Radera
  3. heja dig! skönt att du fick kontakt med en (verkar det som) väldigt klok terapeut. Hoppas det blir bättre snart.
    Ninne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ibland har man verkligen tur, rätt kvinna vid rätt tillfälle. Kram!

      Radera
  4. Starkt av dig att kunna ventilera det här! Det låter helt naturligt att det kan komma en efterdepression, vad underbart att du fick tag i psykologen, hoppas verkligen du får ut mer av samtalen med henne! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kände mig helt skakig och samtidigt lättat när jag "kom ut". Så skönt, men ändå jobbigt. Kram!

      Radera
  5. Kloka ord! Jag låter det komma och försöker att inte känna skuld. Att bara satt namn på det och erkänt för mig själv är en enorm förbättring. Då kan jag gå undan och grina utan att dessutom känna mig som en usel mamma och skuldlägga mig själv för att jag grinar. Kram och hoppas du snart blir helt frisk! <3

    SvaraRadera
  6. Vad kul att jag var med på ett hörn, i skapandet av ett soundtrack!!! :-)
    Nu önskar jag dig harmoni, styrka och glädje och förstås mängder av härliga stunder med lilleman.
    Regina.K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Började med att tacka nej till en del saker och gick ut i solen med lilleman istället... Kram!

      Radera