Asch då

Ja. Jag tog ner mitt förra inlägg efter typ en halvtimme. Behövde skriva av mig. Insåg sen att jag inte orkade ta någon som helst annan åsikt om det jag skrev och tog ner det. Konflikträdd much?

Annars är det mycket. Jag hinner inget känns det som. Jag känner inte mycket stöd. Jag berättar för lite om HUR DET EGENTLIGEN ÄR enligt en vän. Då är det ju ingen som fattar hur jobbigt du tycker det är. Nä, ok, men va fan, kan folk inte bara TRO på mig istället? Nähä? Ok.

Efter en solig (på alla sätt och vis) förmiddag så får lilleman spel när vi måste sanera tre kilo sand innan vi går in i huset. Ett vanligt utbrott följer. Skrik, slag, spott och förödelse. Gråt och mer skrik på alla fronter. Inget ovanligt. Det måste få ta sin tid. Var började det? Självanklagelse och rannsakan. Självklart är vi bortbjudna på kvällen och maken är bortrest. Snabbt in i duschen (jag), mer tjat om allt möjligt (lilleman) och så kommer vi iväg. På festen är lilleman ett av tre barn, de andra är tio och tolv. Han går genast in i tonårsmode och säger svalt närhelst jag närmar mig "vad gör du här mamma? kan du gå nu?". Han spurtar runt, men är lugn jämfört med andra barn. Ändå suckar de äldre barnen när de ska leka att de inte orkar, att han är krävande och efter lite lek blir han ignorerad. Jag försöker, men får ju inte var med honom. Droppen kommer när en av de vuxna ber honom vara lite tyst. :-( Han är ju bara fyra och lite glad. Vi har passat, lekt, gullat och myst med deras barn (tian och tolvan) i alla år och aldrig skulle vi väl sagt nåt sånt mitt i en fest. Jag blev så himla ledsen.

Jag låter lilleman vinna en strid för att jag förstår att det känns jobbigt med detta kalas för honom. Jag backar för en andra strid av samma anledning. När det så närmar sig hemgång kan jag inte backa, inget funkar och jag måste bära ut en skrikande lilleman medans hela festen ser på. Gråtande mamma cyklar hem med skrikande barn. Snyggt.

Självklart menar de inte att dissa honom (hoppas jag), MEN jag kommer inte att gå till dessa vänner igen på länge. Jag tycker inte att de är trevliga nog för att lilleman ska behöva "lida" alternativt sitta med en läsplatta medans jag är social. Och ska jag leka med honom så kan jag göra det hemma.

Asch igen. Det går ju inte att berätta hur jobbigt allt är när man vill skydda sitt barns integritet. Då fattar ju jag också att jag får pushback och inte förståelse.

♥ mother mary

Att räcka till

Läsaren Ninne delade med sig av en underbar text från Instagram. Inte nog med att det värmer med stöd, texten fick mig också att skratta. För självklart är det ju så här:

You are enough.
You are so enough.
It´s unbelievable how enough you are.

Jag vet inte vem som ursprungligen författat raderna. Någon som vet?

♥ mother mary

Inte döma

Alltsomoftast glömmer jag i min vånda bort det viktigaste: att andas. Idag när molnet lyft litet så kom jag på det! Letade upp en mindfulness-video på Youtube och satte mig mitt i lillemans lego. Han är supernervös inför förskolan, att vara ensam med mig hemma, att rutinerna ändrats osv och jag har ett litet plåster. Max 1 meter, annars blir det jobbigt. Han sitter alltså kloss intill och jag trycker igång videon.
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...

Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.

Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.

♥ mother mary

Jamen det var då fasen också

Hmm, har jag sagt så? Lilleman upprepar. Oj, mother mary får nog ta sig lite i akt. Projekt "lugna ner mother mary" får startas. När han dessutom spelar upp ett av de senaste utbrotten med sig som Kanin så hör jag att det inte heller låter så bra. Jäkla skit. Fast det får jag ju inte säga. Just det.

Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.

Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.

Jag som senast i morse kände att  - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.

♥ mother mary


* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.

PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS

Att komma i tid

"Nu måste vi skynda oss på toa, om fem minuter blir det middag!" Jag jäktar på lilleman som tydligen uppfattat att han skulle få kolla en grej på paddan innan de 50 metrarna till mormors och morfars stuga. För att minska striderna så säger jag ok till en Youtube-diggilo, men sen måste vi skynda oss. Hojtar inåt stugan till maken som inte svarar. Han skulle ju fixa sås! Men han har somnat... Fasiken, väcker maken, stressar ut lilleman i hallen. Det ska rotas i kylskåp (maken) och packas gosedjur (lilleman). Sen ska skorna spännas på särskilt sätt (börjar de bli för små?) och jag hojtar på dem att nu måste vi iväg, mormor blir ledsen annars. Maken muttrar, lilleman skuttar iväg.

Dörren öppnas och vi anländer 6 minuter för sent. "Ni är sena!" väser min mamma. "Eh, ja, vi var på toa." "Maten var klar PRECIS i tid" kontrar mormor och jag får andas djupt. Lilleman måste på toa igen och vi går dit och lämnar maken att smöra för sina svärföräldrar. När vi är klara på toa (jag hela tiden väsande åt lilleman att sluta pilla på papiliotter mm) går vi ut och tar skyndsamt mat. Lite stel stämning.

Det är gott och lilleman äter till allas förvåning massor. Mamma tar åter upp att vi var sena. Fast lilleman behövde gå på toa invänder jag fast jag vet att vi kunde varit i tid om bara jag tagit mer ansvar för det. "Då får man planera bättre!" kontrar min mamma och maken har äntligen fått nog. "Vår son bajsar tyvärr inte på beställning."

Släkten är helt enkelt bäst. Mysigt var ordet. Mamma vägrade sen gå med på kvällspromenad, hon skulle gå en egen. Ok. Pappa muttrar i köket att hon är lite sur just nu. På promenaden frågar jag mer. "Äh", säger han, "hon är lite rastlös och så är det för varmt väder."

Livet är ett lidande, är det vad buddhismen sa? Känns ju ibland inte så konstigt att jag ibland känner mig som ett ufo. Har jag vuxit upp i det här?

♥ mother mary

Bara bråk

Jag vet inte vad jag ska göra. Allt blir en strid. Varenda liten sak. Välja mina strider? Jag har sagt att han inte får ha strumpbyxor på stranden, men backat på precis allt annat och ändå så fortsätter det.
Om två dagar har det lugnat sig som det brukar, men just nu har jag slut på idéer på hur jag ska få det lite trevligare. Skitsommar.

♥ mother mary

Edit: en natt senare. Gråt och gnissel och en mirakulös vändning efter pannkakor till frukost. Nu spelar han spel med maken och jag sitter i köket och andas och lyssnar på min lilla familj. Kanske blir en bra sommar ändå?

Sommarlov

Lovet har börjat. Solen skiner. Hela familjen är ledig. Allt är frid och fröjd. Mohahahaha... Spelar  ingen roll om man adopterat eller ej, har man ett barn som älskar och behöver rutiner blir även det roligaste jobbigt. Jag är helt slut. Lilleman är uppe i varv och kan ju inte hjälpa att han inte fixar att det är lov. Maken drar största lasset idag. Jag drog det igår.
Jag vet att det lugnar sig lite när vi nått slutdestination, men just nu vill jag bara ha tjänstefolk som packar, lagar mat, ser om huset samt gärna skjutsar mig till semestermålet. Kanske även ger mig fotmassage, en drink och ställer fram en solstol.
Det som gör mig mest frustrerad är att lilleman blir så stressad att vi har svårt att nå fram. När favvobyxorna är blöta av vattenlek och torkas i tumlaren och han fortsätter att tjata, tjata, tjata. Han låser sig och känner sig taskigt behandlad. "Pappa sa att jag inte fick (insert valfri sak som maken självklart inte sagt)". Jag ser så tydligt mönstret och vi pratar, pratar, ritar, kramas och spelar rollspel för att försäkra honom om att han är vårt barn och ska bo här. Ingen kommer försvinna. Han får alltid vara med. Vi gillar honom. Vi tycker om honom. Vi älskar honom. Vi kommer tillbaka till "hemma" efter semestern. Oh mother, otillräcklig varde ditt namn!

♥ mother mary

...och däremellan lilleman au naturel och mammahjärtat slappnar av lite och hoppas att han hinner ladda batterierna till nästa jobbiga sak.

Bloggar & artiklar

Jag har letat och funnit. Det är i alla fall en början.

Vi måste snacka om privilegier
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/08/24/vi-maste-snacka-om-privilegier/

Not my problem? Not your problem?
https://mypapayajambalaya.wordpress.com/2015/01/30/not-my-problem-not-your-problem/

Black&Smart
https://blackandsmart.wordpress.com/

Vad är rasism, islamofobi, vita privilegier och andra sådana frågor
http://www.nyansmuslim.se/2015/01/06/vad-ar-rasism-islamofobi-vita-privilegier-och-andra-sadana-fragor/

Vad är vardagsrasism?
http://lundagard.se/2011/11/04/vad-ar-vardagsrasism/

Falskheten: Ras-skolan (18 inlägg, börja från början)
http://falskheten.blogspot.se/search/label/Ras-skolan

10 ways to be an ally
http://whitepriv.blogspot.se/2010/02/10-ways-to-be-and-ally.html

White fragility: Why it´s so hard to talk to white people about racism
http://goodmenproject.com/featured-content/white-fragility-why-its-so-hard-to-talk-to-white-people-about-racism-twlm/


...sen är det bara att läsa, läsa, träna, läsa lite till, våga känna sig pinsam och obekväm och kämpa för alla de som i stunden inte kan försvara sig!


♥ mother mary

Bara massa tjat. Läs ej detta.

Det slår liksom aldrig fel. Ägglossning och trötthet gör ofelbart att mother mary blir som en slags tjafsmagnet. Svärmor satte igång sitt tjafs igår, fast denna gång var maken närvarande och han satte stopp för det meddetsamma. Ändå så blir jag så himla upprörd på att hon behöver lägga sten på börda. "Men varför får han ha volangtröja på förskolan? Är han inte annorlunda så det räcker redan? Och med hans SN också?" Men han är ju fyra år! Självklart får han ha glittriga volangtröjor hur mycket han vill. Och vill han ha det när han är 14 år är det också ok. Så länge han väljer det själv och gillar det.

Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!

Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.

Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)

Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.

Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.

♥ mother mary

Att samla sina tankar

I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.

Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.

Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.

För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.

Samla tankarna var det ja. ;-)

♥ mother mary