I mitt eget lilla korståg mot etiketter och fördömande ligger jag främst. Det går åt hur mycket tid som helst till att sätta etiketter på andra och mig själv, döma mig själv, andra och allt möjligt. Psykologen undrade vad det kom ifrån och menade att det nog tog upp mycket plats i mina tankar. You think? Det är väldigt svårt att göra något åt det utan att sätta etiketter på mig och döma mig själv. Hennes tips (ja, eller det var nog egentligen en order) var att släppa det. Släpp det! Men hur, tokgrinade mother mary, hur?
Sänk axlarna och andas.
Jaså, var det inte svårare än så? ;-)
Jag ska hålla tyst också. Inte lika lätt. Och notera hur många etiketter och fördömanden som susar genom huvudet. Dessutom notera hur många av dem jag lyckas hålla inne med och släppa taget om. Och inte vara kritisk mot mig själv då såklart.
♥ mother mary
PS Hur svårt ska det vara att köpa en yogamatta? Det finns olika beroende på om man ska stå eller ligga. Olika bredd också. Här tappade jag mantrat ovan, glömde att andas och dömde ut mig själv som kompetent yogamatteköpare. Smög förbittrad ut ur affären och surade. Förloraren: mother mary som nu måste göra yoga på parketten. DS
söndag 25 januari 2015
fredag 23 januari 2015
Etiketter och dömande
Jag är uppvuxen med etiketter och dömande. Till viss del är det mänskligt och livsavgörande att kunna göra en snabb bedömning av en människa eller situation för att kunna dra slutsatser som räddar ens eget och andras liv.
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
måndag 19 januari 2015
Lekmannapsykologi
En kollega har blivit förtjust i lilleman som hälsat på några gånger och har sedan en tid börjat prata om att hon också vill ha barn. Tråkig som jag är har jag varit tydlig med att det inte är en självklarhet. Rookie som hon är lyssnar hon såklart inte. Jag känner mig nöjd med att inte prata om det. Jag pratar gärna om hur gullig lilleman är, men sen struntar jag i resten. Om de inte har problem med barnaalstrandet vill säga. Då kan jag prata om det.
Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.
Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.
...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)
♥ mother mary
Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.
Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.
...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)
♥ mother mary
lördag 3 januari 2015
Hur mycket kan man förtränga på ca 40 år?
Lilleman: Mamma, kan du titta om jag bajsat?
mother mary: Jag är på ovanvåningen. Be mormor kolla!
Lilleman: Mormor, kan du titta om jag har bajsat?
Mormor (med panik i rösten): Neeeeej.
mm (från ovanvåningen): Men det är väl klart du kan?!
Mormor: Det är så annorlunda nu!
mm (med illa dolt tålamod, fortfarande inte på samma våningsplan): Ja, du kan ju kika ner där ryggen slutar. Typ dra ut blöjan lite och kolla.
Mormor: Det var inte alls så här förr.
- - paus - -
Mormor: Ja, det har han!
Lilleman: Mormor, kan du byta blöja?
Mormor (utan det minsta tvivel i rösten): Absolut inte. Nej.
♥ mother mary
mother mary: Jag är på ovanvåningen. Be mormor kolla!
Lilleman: Mormor, kan du titta om jag har bajsat?
Mormor (med panik i rösten): Neeeeej.
mm (från ovanvåningen): Men det är väl klart du kan?!
Mormor: Det är så annorlunda nu!
mm (med illa dolt tålamod, fortfarande inte på samma våningsplan): Ja, du kan ju kika ner där ryggen slutar. Typ dra ut blöjan lite och kolla.
Mormor: Det var inte alls så här förr.
- - paus - -
Mormor: Ja, det har han!
Lilleman: Mormor, kan du byta blöja?
Mormor (utan det minsta tvivel i rösten): Absolut inte. Nej.
♥ mother mary
måndag 22 december 2014
Fastan är slut
Eller i alla fall lite slut. (Kan något vara lite slut?) För några veckor sen la jag tvärt av med facebook. Hade tänkt hålla ut lite längre, men åkte dit häromdagen. Det gör inget, för det lugn det skänkte mig under några veckor tar jag med mig och funderar över. Jag följer många flöden och hemliga grupper. Det är adoption, SN och allergier. Inlägg läses, fastnar, snurrar runt och den där dagen för några veckor sen när jag grät som en galning hos den nya psykologen, den dagen bestämde jag mig att det nog inte är så nyttigt för mother mary. Alls.
Att vilja slita av sig reflexerna och lägga sig osynlig i ett dike är ju inte den bästa sysselsättningen för en lycklig mamma i sina bästa år. Att grina på jobbet inte heller. Att inte komma ifrån jobbet för att man inte kan få ångesten att gå ner är inte heller optimalt. Att det snurrar så fort att man inte får luft. Att man ser suddigt. Får yrsel. Att man inte fattar hur någonting någonsin ska lösa sig utan att man håller koll. Att gråten ligger på lur alldeles under tungan och att man ständigt känner sig jagad. Jagad av något osynligt, jagad av skuld. Vad är detta? Varför är det så?
Första besöket gick åt till att berätta om mig själv (och gråta). Psykologen sammanfattade ödmjukt hur hon såg på saken. Jag fick erkänna att det varit lite tufft med allt med ivf, med tiden innan adoption, men tiden efter adoption. Hmm, tyckte hon. Låter ju väldigt tufft det där. Jovars, nädå, det går bra, var ju lite PAD och så, men det är ok, nu är det mest att det känns så här (se stycket ovan). Jo, tyckte hon, men jag tycker nog att du (och maken) har haft det väldigt tufft. Faktiskt. Ok då. Väldigt tufft.
Enorm lättnad över att ha fått prata med någon. Enorm lättnad över att stänga av facebook. Läste boken om acceptans och allt kändes ännu bättre.
Andra besöket höll jag ut tills hon satt sig innan jag började gråta. Verkligen fascinerande. Hon tyckte att jag skulle se alla mina måsten som ballonger som jag håller i handen. Ja, snorade jag lite ointresserat. "Och sen släpper du alla!!!" Hmm, sa jag diplomatiskt och suckade inombords. Jag har faktiskt viktiga saker (ballonger) att hålla koll på. Dem släpper man inte bara så där. Faktiskt. Hon visade vidare på en massa olika figurer, "läs bara rubrikerna" (mohahahhahaa, jag är jättesnabb och jättebra och jätteduktig, jag läser minsann allt det finstilta medans du pratar och kan lyssna också) och det föll ner en så stor polett att jag började garva. Jagad. Jag är så fruktansvärt sliten och trött att jag konstant känner mig jagad, flyktbeteendet är i full gång och det hela varvar runt. Såklart. Så logiskt. Så skönt att få en förklaring.
Hemma berättar jag för maken om ballongerna. Han stämmer inte in i mitt halvhån av teorin utan ser mest glad ut. Det är ju jättebra, släpp dem!!! Och nu har jag släppt ett gäng. Inte alla. SN-ballongen hänger där. Och några till. Men vilken lättnad. Jag har inte haft det så här lugnt i tankarna sen innan ivf-erna startade. Och psykologen hintade dessutom att de fysiska problem jag har kan ha med utmattningen att göra.
En glimrande jul och ett lovande nytt år önskar jag er alla! Mer ro i sinnet, mer lugn i själen och mer längtansbarn till de längtande! Må det nya året bli ett år av tillfrisknande!
♥ mother mary
Att vilja slita av sig reflexerna och lägga sig osynlig i ett dike är ju inte den bästa sysselsättningen för en lycklig mamma i sina bästa år. Att grina på jobbet inte heller. Att inte komma ifrån jobbet för att man inte kan få ångesten att gå ner är inte heller optimalt. Att det snurrar så fort att man inte får luft. Att man ser suddigt. Får yrsel. Att man inte fattar hur någonting någonsin ska lösa sig utan att man håller koll. Att gråten ligger på lur alldeles under tungan och att man ständigt känner sig jagad. Jagad av något osynligt, jagad av skuld. Vad är detta? Varför är det så?
Första besöket gick åt till att berätta om mig själv (och gråta). Psykologen sammanfattade ödmjukt hur hon såg på saken. Jag fick erkänna att det varit lite tufft med allt med ivf, med tiden innan adoption, men tiden efter adoption. Hmm, tyckte hon. Låter ju väldigt tufft det där. Jovars, nädå, det går bra, var ju lite PAD och så, men det är ok, nu är det mest att det känns så här (se stycket ovan). Jo, tyckte hon, men jag tycker nog att du (och maken) har haft det väldigt tufft. Faktiskt. Ok då. Väldigt tufft.
Enorm lättnad över att ha fått prata med någon. Enorm lättnad över att stänga av facebook. Läste boken om acceptans och allt kändes ännu bättre.
Andra besöket höll jag ut tills hon satt sig innan jag började gråta. Verkligen fascinerande. Hon tyckte att jag skulle se alla mina måsten som ballonger som jag håller i handen. Ja, snorade jag lite ointresserat. "Och sen släpper du alla!!!" Hmm, sa jag diplomatiskt och suckade inombords. Jag har faktiskt viktiga saker (ballonger) att hålla koll på. Dem släpper man inte bara så där. Faktiskt. Hon visade vidare på en massa olika figurer, "läs bara rubrikerna" (mohahahhahaa, jag är jättesnabb och jättebra och jätteduktig, jag läser minsann allt det finstilta medans du pratar och kan lyssna också) och det föll ner en så stor polett att jag började garva. Jagad. Jag är så fruktansvärt sliten och trött att jag konstant känner mig jagad, flyktbeteendet är i full gång och det hela varvar runt. Såklart. Så logiskt. Så skönt att få en förklaring.
Hemma berättar jag för maken om ballongerna. Han stämmer inte in i mitt halvhån av teorin utan ser mest glad ut. Det är ju jättebra, släpp dem!!! Och nu har jag släppt ett gäng. Inte alla. SN-ballongen hänger där. Och några till. Men vilken lättnad. Jag har inte haft det så här lugnt i tankarna sen innan ivf-erna startade. Och psykologen hintade dessutom att de fysiska problem jag har kan ha med utmattningen att göra.
En glimrande jul och ett lovande nytt år önskar jag er alla! Mer ro i sinnet, mer lugn i själen och mer längtansbarn till de längtande! Må det nya året bli ett år av tillfrisknande!
♥ mother mary
lördag 20 december 2014
Synd om Victoria
Vid kvällsmaten med svärföräldrarna kommer vi in på tomten och snälla barn. Lilleman räknar till elva (?) snälla barn i vår familj och svärmor berättar om prinsessan Estelle som tydligen svarat nåt charmigt på tv i dagarna. Och Madeleine är gravid igen! Jaha. Har ni inte sett/hört det? Det står ju ööööööverallt. Hmm, jo, men kanske inte mitt fokus direkt säger jag och suckar lite inombords. Jamen, undrar hur det känns för Victoria? Ehhh, varken maken eller jag följer nu logiken i resonemanget. Ja, det är ju sorgligt, förtydligar svärfar, hon kanske inte kan få fler barn.
Kompakt tystnad.
mother mary andas. Väntar. Letar febrilt efter nåt att säga. Lägligt nog föser lilleman av misstag iväg halva dukningen och jag snäser åt honom. Borde ju snäst åt de andra. Eller sagt att prat som detta gör mig ledsen. Förlåt lilleman, jag ska inte göra om det. Snäsa åt dig utan att du gjorde nåt fel, vill säga. Jag kommer kanske fortsätta med det andra. Det häpna tigandet och snabba funderandet över hur mycket fuzz jag ska göra utan att framstå som ett basket case.
♥ mother mary
Kompakt tystnad.
mother mary andas. Väntar. Letar febrilt efter nåt att säga. Lägligt nog föser lilleman av misstag iväg halva dukningen och jag snäser åt honom. Borde ju snäst åt de andra. Eller sagt att prat som detta gör mig ledsen. Förlåt lilleman, jag ska inte göra om det. Snäsa åt dig utan att du gjorde nåt fel, vill säga. Jag kommer kanske fortsätta med det andra. Det häpna tigandet och snabba funderandet över hur mycket fuzz jag ska göra utan att framstå som ett basket case.
♥ mother mary
måndag 8 december 2014
Vad jag gör just nu
Medveten närvaro, acceptans och "att leva ett liv, inte vinna ett krig". Det är både lättare och svårare gjort än sagt. Jag har läst böckerna förr, gjort övningarna, varit accepterande. Men, hoppsan jaha?, det är visst färskvara det där med, precis som allt annat som är nyttigt och bra för en. Frukt och grönt, motion och hudlotion.
Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.
Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!
Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.
♥ mother mary
Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.
Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!
Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.
♥ mother mary
fredag 21 november 2014
Toagråt
Vi har rätt små toaletter på mitt jobb. Jag kan (upptäckte jag nyss) sätta mig på toalocket, vrida 90 grader, sätta upp benen ovanför hygienhinken och luta ryggen mot andra väggen, precis lagom bredvid toapappret.
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)
♥ mother mary
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)
♥ mother mary
onsdag 12 november 2014
Lilleman funderar
mother mary: Har du haft det bra idag?
lilleman: Näääe.
mm: Varför inte det?
lilleman: Jag tycker inte om pappa.
mm: Gör du inte?
lilleman: Jag tycker om mamma!
mm: Har du saknat mamma när jag var på jobbet idag?
lilleman: Jaaa.
mm: Man kan tycka om två samtidigt. Du får säga att du haft roligt om du har haft roligt med pappa. Mamma blir inte ledsen. Jag tycker också det är mysigt att göra saker tillsammans med dig och tillsammans med pappa.
Två dagar och mycket prat senare så kom det: Jag tycker om både och! Mamma OCH pappa!
♥ mother mary
lilleman: Näääe.
mm: Varför inte det?
lilleman: Jag tycker inte om pappa.
mm: Gör du inte?
lilleman: Jag tycker om mamma!
mm: Har du saknat mamma när jag var på jobbet idag?
lilleman: Jaaa.
mm: Man kan tycka om två samtidigt. Du får säga att du haft roligt om du har haft roligt med pappa. Mamma blir inte ledsen. Jag tycker också det är mysigt att göra saker tillsammans med dig och tillsammans med pappa.
Två dagar och mycket prat senare så kom det: Jag tycker om både och! Mamma OCH pappa!
♥ mother mary
fredag 7 november 2014
Bli gravid genom att adoptera
Då ska vi se. Har länge längtat efter att illustrera det jag nu ska försöka uttrycka i skrift. Men här är inlägget som äntligen bevisar att DET ÄR GENOM ATT ADOPTERA SOM MAN BLIR GRAVID.
Eller?
Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.
Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.
De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.
2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.
2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar. Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.
Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.
Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.
Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.
♥ mother mary
PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS
Eller?
Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.
Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.
De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.
2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.
2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar. Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.
Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.
Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.
Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.
♥ mother mary
PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)