Hoppet

Hoppet jag tillät mig att känna vid en gravt försenad (är aldrig sen) mens. Det hoppet liknar på pricken hoppet vid en ivf. Jag vet nu också att förtvivlan när det blöder känns likadant. Fast att man kan ha mens trots att man är gravid (ja, jag googlade). Pendlar nu mellan att rycka på axlarna för vi är ju ändå i adoptionssvängen nu och att grina i duschen, sängen, soffan... Och så hoppas jag lite fortfarande såklart. Och för att jag ska få ro tänker jag ta ett gravtest efter påsk/mens och gå vidare. Som en annan bloggare så klokt sa: bryta ihop och resa på sig igen...

Idag kommer släkt och äter middag. Vi har pyntat och jag skulle gladeligen ha det så här hela året: färgglada vimplar över hela planet, massa tulpaner, påskliljor, påskägg, färgglad duk, godisskålar och randiga soffor (alltid iofs, men randigt är ju så fint). Tur att vi är lediga några extra dagar och kan njuta av det.

Hittade en fantastisk sida på nätet. Igår var jag inne och läste igen. Den innehåller adoptionsberättelser, blogg, barnannonser (typ barn söker föräldrar, men eftersom det är en amerikansk sida så står där rätt mycket), beskrivningar av många olika sn samt fina bilder på barnen. En sida att bli glad av. Och att fylla på lite hopp av.

♥ miss mary

Ta vara på tiden

Som de flesta barnlösa får jag höra att jag ska ta tillvara på tiden och njuta innan barnet kommer. Förutom att jag vill överge min goda uppfostran och vråla åt dem så försöker jag ta vara på tiden på mitt sätt. Jag har skaffat en hobby (kören), pysslar och försöker ta ett större ansvar när det gäller att umgås med vänner. Det är tufft att tvinga sig ur sitt skal. Jag fortsätter att gå till min reflexolog och ta hand om kroppen, jag läser mycket och försöker (det är en svår konst) att meditera och utvecklas som människa.
Just nu läser jag ett hopkok av alla möjliga böcker, där jag plockar tankar och idéer. Sånt gillar jag, jag behöver inte sluka hela budskapet, jag läser och får aha-upplevelser och känner att jag utvecklas.
- Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen av Jon Kabat-Zinn
- Ju mindre du gör desto mer får du gjort. Om livets paradoxer av Tommy Hellsten
- The four agreements, the toltec path to freedom av Don Miguel Riuz
Mellanboken känner jag mig provocerad av, där handlar det om ytterligare en lärdom för mig: bara för att jag inte gillar författarens åsikt behöver jag inte förkasta hela boken. Oj, vad klokt av mig...

 ♥ miss mary

Det här vill jag göra med mitt barn (utan inbördes ordning)

• bygga LEGO
• cykla
• åka skidor (längd och slalom)
• skratta, fnissa, le i samförstånd
• åka till landet hen kommer ifrån
• träffa kompisar
• bada i havet
• hålla handen
• läsa
• laga mat (det här är inte min punkt överhuvudtaget, men jag lägger till den för jag vet att maken så innerligt gärna vill laga mat med barn)
• göra chokladbollar (japp, miss mary igen)
• göra fina frisyrer (lite lättare om det är en tjej, men kanske blir det en kille med intresse för håräventyr?)

♥ miss mary

Självklart är det ett A-barn vi ska få

När jag i en blogg läste om a-barn blev jag först lite skakig tills jag inom några sekunder insåg att det var adoptiv-barn som åsyftades. B-barn blir således de biologiska. Och det är ju faktiskt jätteroligt när man tänker efter!

♥ miss mary

 Ledighet

Efter att ha slitit hund före och efter jul med ett jobbprojekt, där många andra helt enkelt tagit semester istället för ansvar, så är det nu äntligen min tur att vara ledig. Alla undrar vart jag ska. Jag säger som det är: jag ska bara vara hemma. Läsa, virka, promenera och nöta på soffan. När jag tröttnat på det efter några dagar så ska jag ägna mig åt lite home-loving samt fundera på vårsådd, vänbesök och shoppingrunda.

Idag åker maken med de sista papprena till adoptionsorganisationen (fick panik när han inte gjort det i onsdags redan) och till min semester-lista ovan ska jag lägga till ytterligare adoptionspappersfix. Men nu är det inte mycket kvar. Och något konstigt har hänt. Min otålighet och känsla av "det är för sent, det kommer inte att gå, jag kommer att förbli barnlös och jätteledsen hela livet" har lättat lite. Kan det vara att vi närmar oss och att tron på att det kommer att gå vägen börjar sjunka in och insikten komma ikapp? Kan det vara våren?

Istället för att njuta av känslan reagerar jag så här: undrar om det är sant? Kan jag testa det på något sätt? Hmm, vad ska jag utsätta mig för och se om jag mår bättre?
Visst är det helt sjukt? Men så funkar jag i många lägen. Detta ständiga ifrågasättande och testande och utmanande... så nu säger jag till mig: Ge dig miss mary. Njut av lugnet medan det varar. Gå inte och leta upp svårigheter!

 ♥ miss mary

Bibliotek

Jag har alltid älskat böcker, bibliotek och att läsa. Kommer ihåg hur spännande det var med första lånekortet (ljusgult i plastficka), hur jag längtade efter sommarens bokbussar, hur vi cyklade in till stan till biblioteket och tillbaka med cykelkorgen full av böcker. Hur jag bar travar av böcker vecka efter vecka till min första egna lägenhet efter att först ha försjunkit i dvala mellan hyllorna. Det var länge sedan jag lånade så mycket. Med lön och pengar och pocketshop ändrades rutinerna. Dock hittar man mig ofta på röda korset bland just böckerna.

Idag gick jag dock till mitt lokala bibliotek, erkände skamset att lånekortet var long gone och försjönk framför en hylla. Mmmmmmm.... För er andra är det säkert ingen nyhet hur man sen lånar böckerna, men jag fnissade för mig själv. Den röda ytan som såg designad ut vid utlåningsdisken var ju självklart en automatisk avlarmningsstation som tjöt när jag ryckte undan min hög för tidigt. Sen börjar det pipa för att jag inte ska glömma mitt lånekort. Misstänkte nästan att larmet skulle gå när jag gick ut genom dörren, haha, viskandes hejda lite biblioteketstyst till den unge mannen som hjälpt mig. Vilken upplevelse. Det bästa är dock att jag nu har tre feta böcker med mig hem. Och att jag måste dit igen.

På läslistan har jag även Väntrum av Cecilia Ekhem, en bok om HeLa-cellerna, tre böcker om medveten närvaro, en odefinierbar tunn en till jobbets nystartade bokklubb samt mina tre nya! Tur att jag tagit semester nästa vecka! Tänker ligga i soffan och sträckläsa, gotta mig åt att ansökan är klar (de nedkortade referentbreven skall lämnas av maken i morgon) och känna hur det känns att vara elefantgravid. Kanske virka lite också, antagligen en randig uggla.

♥ miss mary

Eftersom jag är en bokslukare och gick och la mig halv 9 så var jag klar, söndergråten, snorig och färdigläst kl 01.00 med Väntrum. Det är märkligt hur snabbt man kan förtränga hur dåligt man mått. Det räcker att det går en vecka ibland så kan man rycka lite på axlarna och känna att man kommit en liten bit vidare. För mig har det lugnat ner sig lite, men när kvinnan tar med sig liten bäbis till körövning, när kvinnor som är väldigt gravida dyker upp på mitt gympa-pass, eller när jag har en ledsen dag, då finns avgrunden där. Fast nu med varningskoner. Läs boken!

Landet

När jag började läsa barnlöshetsbloggar och då speciellt dem om adoption blev jag alltid lika irriterad över en återkommande sak, nämligen vanan att skriva "Landet" istället för landet man menar. Varför i hela världen ska man krångla till det så och hålla på?
Nu har det gått en tid och jag har blivit lite mer insiktsfull. Det är inte alltid ok att skriva ut vilket land man vill adoptera ifrån enligt adoptionsorganisationerna. De som ska adoptera vill vara anonyma. Eller så vill man bara behålla en liten gnutta för sig själv, kanske jämförbart med de där första veckorna där man inte berättar för någon att man är gravid? Ja, allt detta har jag funderat över.
Men, trots allt så är det något som skaver när jag ser "Landet". Och jag vet vad det är: det är den stora bokstaven i början (rysning). Så om jag skulle slinta och skriva "Landet" istället för "landet" så får någon gärna knuffa tillbaka mig i fållan igen... då blir jag skyldig en väntan&längtansuggla! ;-)

♥ miss mary

miss marys väntan&längtansuggleutlottning

Nu är den avgjord enligt konstens alla regler! Fyra små lappar i kopp och så dragning... trumvirvel... det blev kommentar nummer 1 som vann: Cecilia. Grattis! Väntan&längtansugglan kommer på posten till dig och håller dig sällskap i väntan och längtan.

Kram och tack till er alla som delade med er av väntan och längtan!

 ♥ miss mary

Jobbet

För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.

• En kollega kommer och är arg för att jag inte "vill" göra en uppgift längre. Denna kollega fortsätter att vara snäsig, det är jobbigt.
• En kollega mailar om en annan uppgift. Vad innebär den? Hur mycket tid ska hon lägga? Kan hon komma och prata om det? Den uppgiften är ett förtroendeuppdrag som chefen egentligen inte får lyfta från mig på detta sätt. I mitt upprivna läge under mötet hade jag inte ork att bemöta det. Jag har funderat och funderat och inte vetat hur jag ska göra. Så när mailet från kollegan kom brast jag helt enkelt i gråt. Både för att jag inte kunnat bestämma mig och för att jag inte vågat bestämma mig.

Min andra chef (som jag berättat om adoptionen för) frågade snabbt hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Kan du komma tillbaka efter ett halvår så behöver jag inte rekrytera någon annan! Talade varsamt om för chefen att adoption lite speciellt. Det jag inte sa var: Men herregud, tror du jag prioriterar mitt skitjobb framför mitt kommande barn?!
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.

 ♥ miss mary

PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)

Mensvärken från helvetet

Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!

Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?

Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.

♥ miss mary