måndag 11 mars 2013

Bibliotek

Jag har alltid älskat böcker, bibliotek och att läsa. Kommer ihåg hur spännande det var med första lånekortet (ljusgult i plastficka), hur jag längtade efter sommarens bokbussar, hur vi cyklade in till stan till biblioteket och tillbaka med cykelkorgen full av böcker. Hur jag bar travar av böcker vecka efter vecka till min första egna lägenhet efter att först ha försjunkit i dvala mellan hyllorna. Det var länge sedan jag lånade så mycket. Med lön och pengar och pocketshop ändrades rutinerna. Dock hittar man mig ofta på röda korset bland just böckerna.

Idag gick jag dock till mitt lokala bibliotek, erkände skamset att lånekortet var long gone och försjönk framför en hylla. Mmmmmmm.... För er andra är det säkert ingen nyhet hur man sen lånar böckerna, men jag fnissade för mig själv. Den röda ytan som såg designad ut vid utlåningsdisken var ju självklart en automatisk avlarmningsstation som tjöt när jag ryckte undan min hög för tidigt. Sen börjar det pipa för att jag inte ska glömma mitt lånekort. Misstänkte nästan att larmet skulle gå när jag gick ut genom dörren, haha, viskandes hejda lite biblioteketstyst till den unge mannen som hjälpt mig. Vilken upplevelse. Det bästa är dock att jag nu har tre feta böcker med mig hem. Och att jag måste dit igen.

På läslistan har jag även Väntrum av Cecilia Ekhem, en bok om HeLa-cellerna, tre böcker om medveten närvaro, en odefinierbar tunn en till jobbets nystartade bokklubb samt mina tre nya! Tur att jag tagit semester nästa vecka! Tänker ligga i soffan och sträckläsa, gotta mig åt att ansökan är klar (de nedkortade referentbreven skall lämnas av maken i morgon) och känna hur det känns att vara elefantgravid. Kanske virka lite också, antagligen en randig uggla.

♥ miss mary

Eftersom jag är en bokslukare och gick och la mig halv 9 så var jag klar, söndergråten, snorig och färdigläst kl 01.00 med Väntrum. Det är märkligt hur snabbt man kan förtränga hur dåligt man mått. Det räcker att det går en vecka ibland så kan man rycka lite på axlarna och känna att man kommit en liten bit vidare. För mig har det lugnat ner sig lite, men när kvinnan tar med sig liten bäbis till körövning, när kvinnor som är väldigt gravida dyker upp på mitt gympa-pass, eller när jag har en ledsen dag, då finns avgrunden där. Fast nu med varningskoner. Läs boken!

3 kommentarer:

  1. Oj... Jag blev utan ord. Det händer inte ofta. Vill förstås tacka för att du berättar hur Väntrum berörde dig, och samtidigt gråta med dig över all smärta som varitoch som gör sig påmind ibland.
    Kram med hopp om en tårfri kväll ikväll

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cecilia, hoppas du blev utan ord på ett bra sätt! :-) Boken följer med till jobbet i morgon, vi har en utlåningshylla... Och hur var det nu, kommer det en uppföljare?
      Ingen tårfri kväll, men tårar är inte alltid farliga. En skvätt här och där är skönt för att lätta på trycket. Jag har väldigt nära till skratt också. Men boken berörde, det är därför jag älskar att läsa - jag vill bli berörd!

      Radera
    2. Ja, det var på ett bra sätt. Berört sätt :-) Glad att läsningen berörde på ett sätt som du ville.
      Efterföljaren är klar, och väntar på att jag ska bli frisk och orka fatta beslut om dess framtid. Temat är inte detsamma och rollfigurerna finns med, men med ett förflyttat fokus. :-)

      Radera