Ledighet

Efter att ha slitit hund före och efter jul med ett jobbprojekt, där många andra helt enkelt tagit semester istället för ansvar, så är det nu äntligen min tur att vara ledig. Alla undrar vart jag ska. Jag säger som det är: jag ska bara vara hemma. Läsa, virka, promenera och nöta på soffan. När jag tröttnat på det efter några dagar så ska jag ägna mig åt lite home-loving samt fundera på vårsådd, vänbesök och shoppingrunda.

Idag åker maken med de sista papprena till adoptionsorganisationen (fick panik när han inte gjort det i onsdags redan) och till min semester-lista ovan ska jag lägga till ytterligare adoptionspappersfix. Men nu är det inte mycket kvar. Och något konstigt har hänt. Min otålighet och känsla av "det är för sent, det kommer inte att gå, jag kommer att förbli barnlös och jätteledsen hela livet" har lättat lite. Kan det vara att vi närmar oss och att tron på att det kommer att gå vägen börjar sjunka in och insikten komma ikapp? Kan det vara våren?

Istället för att njuta av känslan reagerar jag så här: undrar om det är sant? Kan jag testa det på något sätt? Hmm, vad ska jag utsätta mig för och se om jag mår bättre?
Visst är det helt sjukt? Men så funkar jag i många lägen. Detta ständiga ifrågasättande och testande och utmanande... så nu säger jag till mig: Ge dig miss mary. Njut av lugnet medan det varar. Gå inte och leta upp svårigheter!

 ♥ miss mary