Medveten närvaro, acceptans och "att leva ett liv, inte vinna ett krig". Det är både lättare och svårare gjort än sagt. Jag har läst böckerna förr, gjort övningarna, varit accepterande. Men, hoppsan jaha?, det är visst färskvara det där med, precis som allt annat som är nyttigt och bra för en. Frukt och grönt, motion och hudlotion.
Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.
Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!
Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.
♥ mother mary
måndag 8 december 2014
fredag 21 november 2014
Toagråt
Vi har rätt små toaletter på mitt jobb. Jag kan (upptäckte jag nyss) sätta mig på toalocket, vrida 90 grader, sätta upp benen ovanför hygienhinken och luta ryggen mot andra väggen, precis lagom bredvid toapappret.
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)
♥ mother mary
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)
♥ mother mary
onsdag 12 november 2014
Lilleman funderar
mother mary: Har du haft det bra idag?
lilleman: Näääe.
mm: Varför inte det?
lilleman: Jag tycker inte om pappa.
mm: Gör du inte?
lilleman: Jag tycker om mamma!
mm: Har du saknat mamma när jag var på jobbet idag?
lilleman: Jaaa.
mm: Man kan tycka om två samtidigt. Du får säga att du haft roligt om du har haft roligt med pappa. Mamma blir inte ledsen. Jag tycker också det är mysigt att göra saker tillsammans med dig och tillsammans med pappa.
Två dagar och mycket prat senare så kom det: Jag tycker om både och! Mamma OCH pappa!
♥ mother mary
lilleman: Näääe.
mm: Varför inte det?
lilleman: Jag tycker inte om pappa.
mm: Gör du inte?
lilleman: Jag tycker om mamma!
mm: Har du saknat mamma när jag var på jobbet idag?
lilleman: Jaaa.
mm: Man kan tycka om två samtidigt. Du får säga att du haft roligt om du har haft roligt med pappa. Mamma blir inte ledsen. Jag tycker också det är mysigt att göra saker tillsammans med dig och tillsammans med pappa.
Två dagar och mycket prat senare så kom det: Jag tycker om både och! Mamma OCH pappa!
♥ mother mary
fredag 7 november 2014
Bli gravid genom att adoptera
Då ska vi se. Har länge längtat efter att illustrera det jag nu ska försöka uttrycka i skrift. Men här är inlägget som äntligen bevisar att DET ÄR GENOM ATT ADOPTERA SOM MAN BLIR GRAVID.
Eller?
Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.
Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.
De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.
2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.
2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar. Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.
Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.
Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.
Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.
♥ mother mary
PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS
Eller?
Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.
Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.
De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.
2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.
2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar. Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.
Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.
Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.
Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.
♥ mother mary
PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS
söndag 2 november 2014
Tillåtande
Det är ju lite typiskt att jag tillåter mig att drabbas, översköljas, förlamas av känslor. För till viss del är det ett tillåtande och jag sitter och funderar på varför en viss persons handlingar (rapport från oanande släkting om den släkting som valt att bryta med mig) ska lamslå mig, få mig att gråta, knyta mig av ångest och slunga in mig i en spiral av ömkan. Det är väl också därför jag sitter kvar i soffan och funderar, tänker att jag ska känna känslan, men inte dras med utan rida ut känslovågen och sen sätta tillbaka personen och tillhörande tankar i hörnet där hen vistas för tillfället. Hen har gjort nog med sitt beteende, inte ska jag tillåta att fler dagar blir fördärvade? Det hjälper inte vårt förhållande att jag sitter och slösar bort min tid på att älta detta. Hmm, ja just det, vi har ju inget förhållande, det var ju så det var...
♥ mother mary
♥ mother mary
tisdag 28 oktober 2014
Hur vi valde lilleman
Det där med att välja SN (Special Need) när man ska till att adoptera ett barn. Oj, oj. Extremt mycket surfande, sökande, läsande. Till slut såg jag bara sjukdomar och diagnoser och inte ett eventuellt barn. Vitsen med att välja är att det kan komma så mycket andra problem med ditt (adoptiv)barn att du måste försöka räkna ut hur mycket du som förälder mäktar med. Biobarn kan du inte välja, men de har oftast inte heller en massa trauman/separationer/etc med sig i bagaget att ta hänsyn till.
Jag har länge tänkt skriva om detta. Några läsare har frågat och här är ett försök till att förklara. Självklart är det ok att fråga mera.
♥ mother mary
Jag har länge tänkt skriva om detta. Några läsare har frågat och här är ett försök till att förklara. Självklart är det ok att fråga mera.
Vår organisation
hade ingen färdig lista att kryssa i, jag kom ihåg att jag var lite
bitter över det eftersom vi var tvungna att göra all research från
början. När jag sansat mig efter mitt hejdlösa googlande och hade högvis med anteckningar ringade vi in diagnoserna lite, diskuterade hit och dit och hade till slut ett tiotal SN kvar. Det vi diskuterade kunde vara om det var viktigt för oss som familj att vårt barn hade fötter/armar/händer/fingrar mm. Då försökte vi tänka på om vi skulle känna oss begränsade av det. Hur ett särskilt behov skulle passa in hos oss. Var utseende viktigt för oss? Var smittorisk ok? Osv i det oändliga. Det var ett bra sätt att ringa in det på. Att tänka på de saker vi gör (inte så ovanliga direkt, vi är inte någon extrem-äventyrs-familj) och försöka se ett litet barn med oss.
För de SN som vi var mest osäkra på försökte vi få tag i läkare som kunde ge lite råd. Inte helt lätt eftersom man behöver knipa en läkare som både orkar lyssna och sen dessutom är villig att komma med spekulationer.
För de SN som vi var mest osäkra på försökte vi få tag i läkare som kunde ge lite råd. Inte helt lätt eftersom man behöver knipa en läkare som både orkar lyssna och sen dessutom är villig att komma med spekulationer.
Vissa saker valde vi helt bort. Det var väldigt jobbigt att "välja bort" barn och jag önskade länge att beslutet skulle tas åt mig på något sätt. Vi valde, förutom att lista de SN vi var öppna för, att skriva att vi även var öppna för andra diagnoser (det finns ju så otroligt många som man inte ens vet om) och det är mitt absolut bästa tips!
Nu är ju det ironiska att lillemans SN är värre än det såg ut att vara och faktiskt faller under kategorin av SN som vi helt valde bort. Ibland blir jag helt kall av skräck. Tänk om vi ovetandes hade bytt bort lilleman? Fasa!
Jag jobbar fortfarande på att acceptera lillemans SN fullt ut, inte för att det är jobbigt för mig, utan för att jag är så orolig för hur han ska få det. Jag är vuxen och kan tackla det mesta. Han är ett barn, en glad, charmig, öppen och så himla snäll liten kille. Jag är så rädd för elaka kommentarer, mobbing och utanförskap. Men, som den kloke maken säger, tänk inte på det, kolla på vårt underbara barn i stället. (I det här fallet visar han sig från sin allra enkelspårigaste och manligaste sida, haha!)
Jag jobbar fortfarande på att acceptera lillemans SN fullt ut, inte för att det är jobbigt för mig, utan för att jag är så orolig för hur han ska få det. Jag är vuxen och kan tackla det mesta. Han är ett barn, en glad, charmig, öppen och så himla snäll liten kille. Jag är så rädd för elaka kommentarer, mobbing och utanförskap. Men, som den kloke maken säger, tänk inte på det, kolla på vårt underbara barn i stället. (I det här fallet visar han sig från sin allra enkelspårigaste och manligaste sida, haha!)
I efterhand tänker jag att vi skulle stått på oss mot organisationen och krävt ytterligare läkarunderlag. Vi visste inte riktigt att vi kunde kräva det och kände oss stressade över att ta ett snabbt beslut. Hade vi varit bättre förberedda med mer underlag? Eller hade det kanske inte spelat något roll? Kanske visste inte landet om hur illa det var heller. Barnhem är ju inte direkt högprioriterade...
Även det mest oanade kan bli normalt. Det oväntande kan bli en sorts vardag. Vi har varit familj i drygt ett år, lärt känna så mycket sjukhus-, habiliterings- och vårdpersonal så det räcker för flera år. Nu har besöken tillfälligt lugnat sig och det är då vi får chansen att verkligen vara familj. Inte en familj som stressar runt med tider att passa, saker att lära sig (syftar på medicinska sådana), apparatur att handha eller strider att ta. Nej, ibland så är vi bara en ovanligt vanlig familj med ett barn som råkar ha ett speciellt behov. Inga konstigheter. mother mary, maken och prinsen liksom.
Även det mest oanade kan bli normalt. Det oväntande kan bli en sorts vardag. Vi har varit familj i drygt ett år, lärt känna så mycket sjukhus-, habiliterings- och vårdpersonal så det räcker för flera år. Nu har besöken tillfälligt lugnat sig och det är då vi får chansen att verkligen vara familj. Inte en familj som stressar runt med tider att passa, saker att lära sig (syftar på medicinska sådana), apparatur att handha eller strider att ta. Nej, ibland så är vi bara en ovanligt vanlig familj med ett barn som råkar ha ett speciellt behov. Inga konstigheter. mother mary, maken och prinsen liksom.
måndag 20 oktober 2014
Defekt
Jo, det ordet kan man tydligen också använda när man refererar till barn med SN. I detta fall lilleman. "Visste ni att han var defekt?"
Sen så var det den här diskussionen också. Om rätten att kalla chokladboll för nåt annat: "Men de kallar faktiskt oss för svennar!" Ja, det är ju onekligen upprörande att bli kallad för ett sånt extremt kränkande ord som svenne.
Jag har börjat en kurs för att kunna andas och för att kunna lugna ner mig. Första tillfället var förra veckan och var speciellt, men sååååå skönt. Det ska jag tänka på nu. För nu ska jag ta mitt perfekta barn med chokladfärgade ögon och mysa.
♥ mother mary
Sen så var det den här diskussionen också. Om rätten att kalla chokladboll för nåt annat: "Men de kallar faktiskt oss för svennar!" Ja, det är ju onekligen upprörande att bli kallad för ett sånt extremt kränkande ord som svenne.
Jag har börjat en kurs för att kunna andas och för att kunna lugna ner mig. Första tillfället var förra veckan och var speciellt, men sååååå skönt. Det ska jag tänka på nu. För nu ska jag ta mitt perfekta barn med chokladfärgade ögon och mysa.
♥ mother mary
tisdag 14 oktober 2014
Jobbigt att jobba
Efter ordentligt med pre-ångest, pep-talk och förberedelser så skildes jag och lilleman åt och gick på nya äventyr. När jag kom hem med huvudvärk, tunnelseende, andnöd och yrsel efter min första jobbdag hade lilleman fått välja leksak i leksaksaffären, hälsa på en kompis och baka. Jag grinade när jag kom innanför dörren; av längtan, lättnad och hållen anda. Lilleman var glad, men vaksam. Kan man lita på att morsan kommer tillbaka?
Efter ytterligare några jobbdagar har jag börjat få (ett litet) grepp om min nya värld, och så även lilleman. Istället för att testa och vara lite avvisande så sprang* han mig till mötes när jag klev av bussen i förrgår! Jag sprang också! Hela bussen vinkade, bilar saktade in. Det som saknades var sol, stråkar och slow motion. ♥
Jag har varit rädd att skada anknytningen. Den lilla varma kroppen som trycks tätt intill min tidiga mornar är en skatt jag tar med mig hela dagen. Han vinkar av mig vid dörren i famnen på den sovande maken och trots att han nästan varje dag undrar om han inte kan få följa med, går det bra när jag går. Ibland ringer de mig på jobbet, ljuvligt med liten kvittrande stämma som undrar vem jag jobbar med, vad jag fikat, och vad jag ska göra sen.
Lilleman mår alltså ok och anpassar sig. Maken också. mother mary då? Hon försöker att dämpa sig, andas, äta, komma ihåg att gå på toa och dessutom att hejda sig för att spara på krafterna. Jobbet är av uppslukande karaktär. Som nygammal i gemet finns ingen intro, ingen uppvärmningstid, nej, pang i bygget, kör så det ryker. Men alla nya system som kommit som jag inte kan. Va, kan du inte? Eh, nej.
Andas. Skriver brev i tankarna till alla som jag borde mailat. Tänker på dem jag borde messat för att träffas. Skriver to-do-listor för att inte glömma något måste. Skiter i allt och dötittar på någon serie istället tills jag stupar i säng.
♥ mother mary
*Anna, du anade det!
Efter ytterligare några jobbdagar har jag börjat få (ett litet) grepp om min nya värld, och så även lilleman. Istället för att testa och vara lite avvisande så sprang* han mig till mötes när jag klev av bussen i förrgår! Jag sprang också! Hela bussen vinkade, bilar saktade in. Det som saknades var sol, stråkar och slow motion. ♥
Jag har varit rädd att skada anknytningen. Den lilla varma kroppen som trycks tätt intill min tidiga mornar är en skatt jag tar med mig hela dagen. Han vinkar av mig vid dörren i famnen på den sovande maken och trots att han nästan varje dag undrar om han inte kan få följa med, går det bra när jag går. Ibland ringer de mig på jobbet, ljuvligt med liten kvittrande stämma som undrar vem jag jobbar med, vad jag fikat, och vad jag ska göra sen.
Lilleman mår alltså ok och anpassar sig. Maken också. mother mary då? Hon försöker att dämpa sig, andas, äta, komma ihåg att gå på toa och dessutom att hejda sig för att spara på krafterna. Jobbet är av uppslukande karaktär. Som nygammal i gemet finns ingen intro, ingen uppvärmningstid, nej, pang i bygget, kör så det ryker. Men alla nya system som kommit som jag inte kan. Va, kan du inte? Eh, nej.
Andas. Skriver brev i tankarna till alla som jag borde mailat. Tänker på dem jag borde messat för att träffas. Skriver to-do-listor för att inte glömma något måste. Skiter i allt och dötittar på någon serie istället tills jag stupar i säng.
♥ mother mary
*Anna, du anade det!
söndag 28 september 2014
Antal
Jag är inte den som räknat antalet graviditeter/befruktningar/ivf/utomkved eller missfall och funderar på vad som kunde blivit av just dem. Det blev inget och det gick så otroligt kort tid att det inte kom längre än till att fantisera om namn, födelsemånad och allmänt mammiga saker. Att tänka att det för så och så många månader sen skulle blivit si och så har det inte blivit.
Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.
Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.
Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.
♥ mother mary
Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.
Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.
Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.
♥ mother mary
tisdag 23 september 2014
Ångest
Hej, jag heter mother mary och jag har ångest. Det är dags att erkänna det nu. Det är tydligen en sjukdom och eftersom jag hade ångest långt innan jag visste vad det var (ont i magen är det, hojtade miss mary till psykologen som ville skriva ut ångestdämpande, jag har ingen ångest, jag är INTE psykiskt sjuk) och det faktiskt inte upphört ännu, så gör jag en AA-grej. Med åren kan jag garva åt den envisa bruden som session efter session hävdade att hon minsann inte hade ångest. Depression, ja, det hade jag minsann läst om och jag visste (haha!) ju att jag inte var normal så allt det där köpte jag. Men ångest? Nä du.
Nu är jag ändå så gammal att jag vet att det går över. De där attackerna som dyker upp vid pms, överbelastning, stress och oro. Men när man väl står mitt i det och försöker andas, försöker att komma ihåg alla knep och tankar och sätt man lärt sig, då är man inte så kaxig. Då blir man (ok då, jag) mest panikslagen, vill ta enklaste vägen ut och förbannar psyket som inte ställer upp.
Att vara snäll mot sig själv och inte så kritisk är lättare sagt än gjort när ångesten är nära eller pågår. Då går det inte att tysta den elaka sidan av mig själv. Bra är väl antagligen att jag ser det tydligt, att jag står ut, att jag faktiskt vet att det går över (även om det under själva attacken inte känns så) och att det under åren som gått blivit så mycket mer sällsynt.
Det som triggar det nu är ju självklart pms, att jag ska börja jobba igen om en vecka och att jag är orolig för hur det ska gå. Lillemans SN-hantering har haltat lite och funkar inte alls med maken. Vi har en akuttid nästa vecka, men maken är allt annat än lugn över detta och jag är inte heller helt lugn. Nä, just det.
Det är antagligen heeeeeelt normalt att det ska kännas jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Visst är det? Vad ska jag ha med till kontoret för att inte gå sönder och grina hela dagarna? Hur ofta får man ringa hem utan att vara en galen morsa? Om det känns så här för mig, hur känns det inte då för lilleman? Lugnande kommentarer emottages tacksamt.
♥ mother mary
Nu är jag ändå så gammal att jag vet att det går över. De där attackerna som dyker upp vid pms, överbelastning, stress och oro. Men när man väl står mitt i det och försöker andas, försöker att komma ihåg alla knep och tankar och sätt man lärt sig, då är man inte så kaxig. Då blir man (ok då, jag) mest panikslagen, vill ta enklaste vägen ut och förbannar psyket som inte ställer upp.
Att vara snäll mot sig själv och inte så kritisk är lättare sagt än gjort när ångesten är nära eller pågår. Då går det inte att tysta den elaka sidan av mig själv. Bra är väl antagligen att jag ser det tydligt, att jag står ut, att jag faktiskt vet att det går över (även om det under själva attacken inte känns så) och att det under åren som gått blivit så mycket mer sällsynt.
Det som triggar det nu är ju självklart pms, att jag ska börja jobba igen om en vecka och att jag är orolig för hur det ska gå. Lillemans SN-hantering har haltat lite och funkar inte alls med maken. Vi har en akuttid nästa vecka, men maken är allt annat än lugn över detta och jag är inte heller helt lugn. Nä, just det.
Det är antagligen heeeeeelt normalt att det ska kännas jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Visst är det? Vad ska jag ha med till kontoret för att inte gå sönder och grina hela dagarna? Hur ofta får man ringa hem utan att vara en galen morsa? Om det känns så här för mig, hur känns det inte då för lilleman? Lugnande kommentarer emottages tacksamt.
♥ mother mary
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)