Springan hette det i min familj när jag var liten. Slida fick jag lära mig sen. Mus gjorde sitt intåg. Snippa blev jag varse i vuxen ålder (passar fint på barn). Fitta har jag aldrig sagt. Men funderar på att börja...
Jag har upptäckt en blogg som jag efter grundlig genomläsning gillar skarpt. Kanske är jag lite i äldsta laget, men saken är den att jag förra veckan var tvungen att stanna hemma från jobbet för "Kliet från helvetet". Jag visste varken ut eller in, inget verkade hjälpa och jag googlade som besatt och fastnade på sagda blogg, fick en rejäl dos med råg i ryggen och ringde närmaste gyn. Idag var jag på min bokade gyn-tid och visste precis vad jag ville ha och fick det också. Genom den coola bloggen och även gynekologen fick jag bekräftat det som länge befarats: har du svamp så använd för allt i världen inte apotekets receptfria salvor och vaggisar - de sabbar din springa, slida, mus, snippa och fitta!
Bloggen heter Fitt for fight och bli nu inte avskräckta av bilden i bannern.
Efter år av ivf-försök känns mitt underliv rätt så offentligt och det krävdes verkligen en djup inandning för att ringa och boka den där gyn-tiden. Kan även erkänna att jag googlade läkaren innan för att jag helt plötsligt fick panik ifråga om kön och ålder. (Det var en han och han var äldre än jag. Puh.)
♥ miss mary
tisdag 14 maj 2013
måndag 6 maj 2013
"Du kommer snart att bli gravid..."
Men vad är det med folk? Hög som låg, nära vän, granne eller bekant. Alla tycker de att det är ok att komma med denna floskel. Senast för en stund sen av min favoritkollega och jag orkade inte säga något. Bytte bara ämne och andades.
Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.
Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.
Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.
Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!
♥ miss mary
Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint.
Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.
Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.
Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.
Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!
♥ miss mary
Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint.
torsdag 2 maj 2013
Olika fack
Jag önskar att jag kunde säga att oro och ängslan inte är närvarande just nu, men det är de. Den ofattbara lyckokänslan över att ha "fått" lilleman ligger i ett fack, oro och ängslan i facket bredvid. När vi väl har honom kanske fackens väggar blir svagare och blandas.
Just nu gör fack 1 (lyckan) att jag ler mer, känner mig förväntansfull och sitter och pratar med lillemans foto i mobilen. Fack 2 (oro och ängslan) ger mig ångest och gör att jag grubblar över hur jag ska lösa allting. Mest är jag orolig för att han inte ska bli tillräckligt förvarnad om oss och att vi inte ska hitta massa foton på hans barnhem. (Vilket i sin tur ska göra honom deprimerad och suicidal.)
Jag har även upptäckt en sida hos en del vänner/bekanta/kollegor som är lite speciell. Vissa har ett sätt att tala om för mig hur det kommer att bli som gör att jag får en klump i magen och myror i benen. Här kommer några exempel:
Ni behöver inte fixa hans rum nu, det kommer finnas tid till det när han är hemma. Han kommer prata inom ett par månader, det gör alla barn. Han kommer bara att vilja leka med bilar, så ni ska inte köpa dockor. Ni kanske inte ska dalta med honom så mycket, risken är att han blir bortskämd. Ni måste sätta fasta regler. Barn sover bäst i egen säng. Han måste ju lära sig svenska om han ska bo i Sverige. Bärsjal behöver ni inte, han är för stor, lita på mig. Man måste skapa egentid, annars funkar inget. Biologiska föräldrar är faktiskt också oroliga över allt det där och det löser sig ju.
Kankse är lite känslig nu. Har fått dela många adoptionshistorier och inte alla är bra. Och jag (vi) förbereder oss ju så mycket vi kan därför att vi vet att det inte alltid löser sig. Man måste faktiskt jobba hårt. Ibland, inte alltid. I fack 3 lägger jag förväntan med lite oro och mycket lycka - ett blandfack!
♥ miss mary
Just nu gör fack 1 (lyckan) att jag ler mer, känner mig förväntansfull och sitter och pratar med lillemans foto i mobilen. Fack 2 (oro och ängslan) ger mig ångest och gör att jag grubblar över hur jag ska lösa allting. Mest är jag orolig för att han inte ska bli tillräckligt förvarnad om oss och att vi inte ska hitta massa foton på hans barnhem. (Vilket i sin tur ska göra honom deprimerad och suicidal.)
Jag har även upptäckt en sida hos en del vänner/bekanta/kollegor som är lite speciell. Vissa har ett sätt att tala om för mig hur det kommer att bli som gör att jag får en klump i magen och myror i benen. Här kommer några exempel:
Ni behöver inte fixa hans rum nu, det kommer finnas tid till det när han är hemma. Han kommer prata inom ett par månader, det gör alla barn. Han kommer bara att vilja leka med bilar, så ni ska inte köpa dockor. Ni kanske inte ska dalta med honom så mycket, risken är att han blir bortskämd. Ni måste sätta fasta regler. Barn sover bäst i egen säng. Han måste ju lära sig svenska om han ska bo i Sverige. Bärsjal behöver ni inte, han är för stor, lita på mig. Man måste skapa egentid, annars funkar inget. Biologiska föräldrar är faktiskt också oroliga över allt det där och det löser sig ju.
Kankse är lite känslig nu. Har fått dela många adoptionshistorier och inte alla är bra. Och jag (vi) förbereder oss ju så mycket vi kan därför att vi vet att det inte alltid löser sig. Man måste faktiskt jobba hårt. Ibland, inte alltid. I fack 3 lägger jag förväntan med lite oro och mycket lycka - ett blandfack!
♥ miss mary
måndag 29 april 2013
"Ja men jag mår så himla bra..."
Vi var och träffade en kompis lilla nyfödda innan helgen. Hela havet stormar med en tvååring, middag osv. Mycket prata om bäbis, förlossning, foglossning, anpassning mm. Och självklart även prat om lilleman. Jag reflekterade för mig själv under tiden hos vännen att "det här går ju bra, jag verkar ju inte bry mig, hmm..." och i bilen på vägen hem pratade jag exalterat med maken om att det kan gå så himla fort och är det inte konstigt att det inte är någon fara alls att - och där brast jag ut i tokgråt. Ja, så fort gick det såklart inte. Nä, men i mitt snyftande fick jag ändå fram att "jag älskar ju inte lilleman mindre för att jag blir så här ledsen nu". :-)
Lördagen vad det konfirmationsdags för en ung släkting och min första konfirmation. Otroligt vacker kyrka och bra präst och allt var frid och fröjd tills tre konfirmander ställer sig upp och ska sjunga Gabriellas sång. Titeln räckte för att jag förskräckt skulle börja leta näsduk och när de började sjunga så kunde jag bara flämta till och börja storgråta. Inga diskreta tårar utan sorg- blandat med glädjetårar från allra längst in. Oj.
Lilleman har rört till en del. Han har lagt sig som spindelväv på barnlöshetssåren som förhoppningsvis bleknar, men hans blotta existens lockar fram andra känslor. Dagligen får jag/han någon att gråta. Nu när jag berättar för andra börjar jag inte grina först, utan det är de andra som blir helt tårögda, darrläppiga och behöver näsdukar när tårarna börjar rinna. Och då kan ju inte jag hålla mig heller så klart. Hoppas hoppas hoppas att han blir förberedd av barnhemspersonalen på att han ska få flytta till en mamma och pappa som längtar. Att hans sorg över att behöva lämna sin värld ska bli så mild som möjligt. Vi tänker ju skicka fotobok och be om info, men jag frammanar bilden av snäll och inkännande personal som gör det även om inte boken och förfrågan kommer fram.
♥ miss mary
Tillägg: Sedan ca 1 timme är det ett spädbarn på besök på jobbet. Det hörs. Det gör mig inte ledsen, bitter eller sorgen, jag blir bara skitsur. Amma, använd napp eller gå härifrån, folk måste ju ändå jobba och det är lyhört. (Hoppsan, miss marys alter ego Mme M verkar ha tagit över. Väldigt bestämd dam. Tror hon kanske är i klimakteriet ellet nåt. ;-) )
Lördagen vad det konfirmationsdags för en ung släkting och min första konfirmation. Otroligt vacker kyrka och bra präst och allt var frid och fröjd tills tre konfirmander ställer sig upp och ska sjunga Gabriellas sång. Titeln räckte för att jag förskräckt skulle börja leta näsduk och när de började sjunga så kunde jag bara flämta till och börja storgråta. Inga diskreta tårar utan sorg- blandat med glädjetårar från allra längst in. Oj.
Lilleman har rört till en del. Han har lagt sig som spindelväv på barnlöshetssåren som förhoppningsvis bleknar, men hans blotta existens lockar fram andra känslor. Dagligen får jag/han någon att gråta. Nu när jag berättar för andra börjar jag inte grina först, utan det är de andra som blir helt tårögda, darrläppiga och behöver näsdukar när tårarna börjar rinna. Och då kan ju inte jag hålla mig heller så klart. Hoppas hoppas hoppas att han blir förberedd av barnhemspersonalen på att han ska få flytta till en mamma och pappa som längtar. Att hans sorg över att behöva lämna sin värld ska bli så mild som möjligt. Vi tänker ju skicka fotobok och be om info, men jag frammanar bilden av snäll och inkännande personal som gör det även om inte boken och förfrågan kommer fram.
♥ miss mary
Tillägg: Sedan ca 1 timme är det ett spädbarn på besök på jobbet. Det hörs. Det gör mig inte ledsen, bitter eller sorgen, jag blir bara skitsur. Amma, använd napp eller gå härifrån, folk måste ju ändå jobba och det är lyhört. (Hoppsan, miss marys alter ego Mme M verkar ha tagit över. Väldigt bestämd dam. Tror hon kanske är i klimakteriet ellet nåt. ;-) )
måndag 22 april 2013
Att vänta barn
Det är nervöst att vänta barn. I morgon är det två veckor sedan vi fick barnbesked och tiden har gått otroligt fort och samtidigt väldigt långsamt.
Vi tänker på honom hela tiden, varje dag, varje vaket ögonblick. Han finns som bild i både makens och mina telefoner. Han sitter inramad på frukostbordet och med en hjärtmagnet sitter han som en smäck på kylen. Han finns i våra steg som blivit så mycket lättare och i allt vi tar oss för. Vi rensar, städar, läser, letar info, pratar och monterar. Till långt in på nätterna surfar jag på sidor som kan ge oss mer information om hur han har det nu, hur överlämningen kan gå till, vad en liten kille i hans ålder känner, tänker, tycker och gör. Våra hjärnor går på högvarv.
Vi träffade guddottern (som nu kan gå!) och hennes föräldrar igår. När hon vandrade iväg med mitt finger i ett hårt grepp så tänkte jag att så här kan ingen göra med mitt barn i början. Han måste knyta an till oss först innan han kan trava iväg över gräsmattan bort från mamma och pappa. Guddottern gillar mig. Jag gillar henne. Hon har tom börjat gilla min man (=läskig kille med skägg) och igår var första gången han såg henne gå. Fick tom hålla handen och sätta henne i bilen. Det var stort. En sak som oroar mig är om vår lille kille ska tycka om oss båda från början eller bara en av oss. Eller, gud förbjude, ingen av oss.
En annan sak som oroar mig är att jag inte ska lyckas hitta tillräckligt med information om hans barnhem/uppväxt/nanny/vanor/kompisar/leksaker mm. Dels för att underlätta övergången till oss, dels för att han ska ha så mycket information som möjligt om han i framtiden frågar. Det känns som om det ligger på mig att formulera mig så att barnhemspersonalen känner att de vill svara.
Vi ska skicka ner en liten fotobok och ett gosedjur. Nu oroar jag mig för att det inte ska komma fram, inte ska läsas och kanske vara "fel" på något sätt. Tänkte mig en liten bok, men orden på kinesiska, engelska och svenska. Insåg just att jag omöjligt kan vara ensam om att skicka till just detta barnhem. Ska fråga vår handläggare. (Smart tänkt miss mary!)
En annan stor sak som hände i helgen var att vi spikade ett namn till vår lilleman! Efter mycket tänkande (finns nog inget som inte involverar stora tankeprocesser just nu) så klickade det till igår. På eftermiddagen åkte vi till en familj som skrivit referentbrev till oss, deras son har nämligen namnet vi valt som smeknamn och vi ville försäkra oss om att det kändes ok för dem. Det gjorde det. ;-) Så skönt att ha namnfrågan klar, vi insåg när vi satte ihop namnet och tittade på det att tillsammans med hans ursprungsnamn så kommer betydelsen att bli ungefär "liten stark kämpe". Det kändes toppen för miss mary och hennes man kan jag säga!
Ringde till min pappa för att berätta om namnet och han sa: "Du tar alltid så bra beslut. Det här gör ni så bra!" Blev alldeles varm över deras stöd. Har bett dem se till att de har Skype och kamera redo så de kan vara med trots att de bort långt bort. Enligt rapport är kamera nu inköpt, men ej monterad.
Och vad gäller svärmor som varit lite "ivrig". Hon ringde häromdagen och frågade om hon fick berätta och visa foto för sin bror som var på besök. Så klart hon fick. Jag är så glad att hon frågade, för det satt en liten ångestklump i magen för det här.
Trehjuling monterad. Tripptrappstol inköpt. Bärsjal inhandlad. Kollega med 3-åring tillfrågad om kläder. Vän med 3-årig tjej tillfrågad om kläder. Kanske kan låna vagn. Min nya vän Blocket får många besök...
Kommer ni ihåg min äldre kollega som jag bondade med för ett halvår sedan? Hon som fortfarande i 60-årsåldern sörjer sin barnlöshet? Hon tvingades välja mellan man och (att adoptera) barn. Henne berättade jag för idag och fick en lång kram. Dessutom berättade hon att det knyter sig i magen varje gång hon ser en bäbis. Jag vill gärna tro att jag hade kommit över det om jagvarit i hennes sits. Att jag med terapi försökt göra det lite mindre smärtsamt. Men samtidigt som jag vet att såret läker och bleknar, så finns ärret kvar. Vårt sår har i alla fall fått ett bandage i form av en liten stark kämpe och håller på att bli ett fint ärr.
...och just det: 2 st "nu ska du se att du blir gravid, 1 st "det är tydligen jättevanligt att man gravid när man adopterar" samt 1 st "mina grannar adopterade för flera år sedan och blev sen gravida". Låt mig formulera mig så här: åtminstone två av dem kommer aldrig att yttra något liknande igen. :-)
♥ miss mary
Vi tänker på honom hela tiden, varje dag, varje vaket ögonblick. Han finns som bild i både makens och mina telefoner. Han sitter inramad på frukostbordet och med en hjärtmagnet sitter han som en smäck på kylen. Han finns i våra steg som blivit så mycket lättare och i allt vi tar oss för. Vi rensar, städar, läser, letar info, pratar och monterar. Till långt in på nätterna surfar jag på sidor som kan ge oss mer information om hur han har det nu, hur överlämningen kan gå till, vad en liten kille i hans ålder känner, tänker, tycker och gör. Våra hjärnor går på högvarv.
Vi träffade guddottern (som nu kan gå!) och hennes föräldrar igår. När hon vandrade iväg med mitt finger i ett hårt grepp så tänkte jag att så här kan ingen göra med mitt barn i början. Han måste knyta an till oss först innan han kan trava iväg över gräsmattan bort från mamma och pappa. Guddottern gillar mig. Jag gillar henne. Hon har tom börjat gilla min man (=läskig kille med skägg) och igår var första gången han såg henne gå. Fick tom hålla handen och sätta henne i bilen. Det var stort. En sak som oroar mig är om vår lille kille ska tycka om oss båda från början eller bara en av oss. Eller, gud förbjude, ingen av oss.
En annan sak som oroar mig är att jag inte ska lyckas hitta tillräckligt med information om hans barnhem/uppväxt/nanny/vanor/kompisar/leksaker mm. Dels för att underlätta övergången till oss, dels för att han ska ha så mycket information som möjligt om han i framtiden frågar. Det känns som om det ligger på mig att formulera mig så att barnhemspersonalen känner att de vill svara.
Vi ska skicka ner en liten fotobok och ett gosedjur. Nu oroar jag mig för att det inte ska komma fram, inte ska läsas och kanske vara "fel" på något sätt. Tänkte mig en liten bok, men orden på kinesiska, engelska och svenska. Insåg just att jag omöjligt kan vara ensam om att skicka till just detta barnhem. Ska fråga vår handläggare. (Smart tänkt miss mary!)
En annan stor sak som hände i helgen var att vi spikade ett namn till vår lilleman! Efter mycket tänkande (finns nog inget som inte involverar stora tankeprocesser just nu) så klickade det till igår. På eftermiddagen åkte vi till en familj som skrivit referentbrev till oss, deras son har nämligen namnet vi valt som smeknamn och vi ville försäkra oss om att det kändes ok för dem. Det gjorde det. ;-) Så skönt att ha namnfrågan klar, vi insåg när vi satte ihop namnet och tittade på det att tillsammans med hans ursprungsnamn så kommer betydelsen att bli ungefär "liten stark kämpe". Det kändes toppen för miss mary och hennes man kan jag säga!
Ringde till min pappa för att berätta om namnet och han sa: "Du tar alltid så bra beslut. Det här gör ni så bra!" Blev alldeles varm över deras stöd. Har bett dem se till att de har Skype och kamera redo så de kan vara med trots att de bort långt bort. Enligt rapport är kamera nu inköpt, men ej monterad.
Och vad gäller svärmor som varit lite "ivrig". Hon ringde häromdagen och frågade om hon fick berätta och visa foto för sin bror som var på besök. Så klart hon fick. Jag är så glad att hon frågade, för det satt en liten ångestklump i magen för det här.
Trehjuling monterad. Tripptrappstol inköpt. Bärsjal inhandlad. Kollega med 3-åring tillfrågad om kläder. Vän med 3-årig tjej tillfrågad om kläder. Kanske kan låna vagn. Min nya vän Blocket får många besök...
Kommer ni ihåg min äldre kollega som jag bondade med för ett halvår sedan? Hon som fortfarande i 60-årsåldern sörjer sin barnlöshet? Hon tvingades välja mellan man och (att adoptera) barn. Henne berättade jag för idag och fick en lång kram. Dessutom berättade hon att det knyter sig i magen varje gång hon ser en bäbis. Jag vill gärna tro att jag hade kommit över det om jagvarit i hennes sits. Att jag med terapi försökt göra det lite mindre smärtsamt. Men samtidigt som jag vet att såret läker och bleknar, så finns ärret kvar. Vårt sår har i alla fall fått ett bandage i form av en liten stark kämpe och håller på att bli ett fint ärr.
...och just det: 2 st "nu ska du se att du blir gravid, 1 st "det är tydligen jättevanligt att man gravid när man adopterar" samt 1 st "mina grannar adopterade för flera år sedan och blev sen gravida". Låt mig formulera mig så här: åtminstone två av dem kommer aldrig att yttra något liknande igen. :-)
♥ miss mary
måndag 15 april 2013
TACK!
Tack alla fina läsare för grattishälsningar! Ska försöka samla mig tillräckligt för ett inlägg... tänkte göra det i helgen, men panik (ja, allt är relativt, men jag antar att de som redan adopterat kan känna igen den, vad? hur? när? va???) utbröt igen och vi toksurfade istället på blocket efter allt man kan tänkas behöva. Idag har vi pratat med organisationen som lugnade oss och sa att vi kan ta det lugnt, de hjälper oss, dvs säger till när det är dags att göra vad... Det var min man som pratade med vår kontakt och andemeningen av samtalet var "Andas!"
Mina chefer har fått veta. Båda blev glada, den ene bekymrad över ersättare.
Några kollegor har fått veta. Även de grinar. Jag har ett servettförråd som går åt mycket snabbt...
Vår släkt och vänner har fått veta. Alla börjar nästan gråta. Så underbart. Även männen. Med några få fajtas vi lite över reglerna (vad vi berättar och vad vi vill hålla för oss, hur vi vill göra första tiden mm).
Min annars så underbara svärmor fått lite fasoner för sig. Hon trilskas när vi säger att vi ska isolera oss för anknytning, att de inte får krama och hålla den första tiden. Kan inte riktigt acceptera detta och igår fick min man säga till väldigt tydligt! En kompis ställde sig också lite frågande. Det som irriterar mig mest är att de tjafsar om det vilket gör att jag måste "försvara" och ta jättetydlig ställning. Vi har beställt böcker (samt häfte med information hur man gör när man "adopterar barnbarn") som ska hjälpa till. Hennes kommentar "Jaha, och hur ska ni ta er från flygplatsen?" visar att fajten inte är över. Suck.
Mina underbara föräldrar mailar dock att vi ska lita till oss själva, de gör vad vi säger och att vi ska säga till om det är något de kan göra - vad som helst. Jag mailade tillbaka att de är bäst och att jag älskar dem. (Chockad tystnad, hahahaha, sånt där säger man inte i min familj, men nu är jag (snart) mamma och jag älskar och tänker säga det också!)
Jag är mer restriktiv än min man, han berättar gärna mer, jag vill att lilleman ska ha sin egen story, ok att mor-och farföräldrar kan få veta diagnos, men sen är det tvärstopp. Ingen annan! Och ingen ska heller veta hur han kom till barnhemmet. Fotot fick fötter i svärmors händer och jag har idag agerat stoppolis (till mottagaren) och tvingat mannen att ringa till sin mamma och huta åt.
Efter den första euforin dippade jag rejält och blev en liten blöt trasa. (Har iofs pms också.) Fredagen gick i gråtens tecken. Helgen har varit orolig. Allt är så fantastiskt så att jag inte riktigt kan greppa det. Försöker hitta saker att hålla fast mig i och är så tacksam över de vänner som fattar, ger av sig själv och respekterar. Jag har fått handfasta råd under helgen som gett stabilitet till en annars förvirrad miss mary. Råd är förresten välkomna från er alla!
Lillemans språk stod ju på min lista. Tänkte inte att det skulle gå så fort. (Och deppar man in barnlöshet så är energin inte så hög.) Men idag har jag via youtube tagit min första lektion (i hemlighet på kontoret, kan inte koncentrera mig för fem öre) och ringt till maken för att konversera. Vi säger "hej" till varandra och fnissar fånigt.
Så, en liten rapport från miss marys liv.
♥ miss mary
Mina chefer har fått veta. Båda blev glada, den ene bekymrad över ersättare.
Några kollegor har fått veta. Även de grinar. Jag har ett servettförråd som går åt mycket snabbt...
Vår släkt och vänner har fått veta. Alla börjar nästan gråta. Så underbart. Även männen. Med några få fajtas vi lite över reglerna (vad vi berättar och vad vi vill hålla för oss, hur vi vill göra första tiden mm).
Min annars så underbara svärmor fått lite fasoner för sig. Hon trilskas när vi säger att vi ska isolera oss för anknytning, att de inte får krama och hålla den första tiden. Kan inte riktigt acceptera detta och igår fick min man säga till väldigt tydligt! En kompis ställde sig också lite frågande. Det som irriterar mig mest är att de tjafsar om det vilket gör att jag måste "försvara" och ta jättetydlig ställning. Vi har beställt böcker (samt häfte med information hur man gör när man "adopterar barnbarn") som ska hjälpa till. Hennes kommentar "Jaha, och hur ska ni ta er från flygplatsen?" visar att fajten inte är över. Suck.
Mina underbara föräldrar mailar dock att vi ska lita till oss själva, de gör vad vi säger och att vi ska säga till om det är något de kan göra - vad som helst. Jag mailade tillbaka att de är bäst och att jag älskar dem. (Chockad tystnad, hahahaha, sånt där säger man inte i min familj, men nu är jag (snart) mamma och jag älskar och tänker säga det också!)
Jag är mer restriktiv än min man, han berättar gärna mer, jag vill att lilleman ska ha sin egen story, ok att mor-och farföräldrar kan få veta diagnos, men sen är det tvärstopp. Ingen annan! Och ingen ska heller veta hur han kom till barnhemmet. Fotot fick fötter i svärmors händer och jag har idag agerat stoppolis (till mottagaren) och tvingat mannen att ringa till sin mamma och huta åt.
Efter den första euforin dippade jag rejält och blev en liten blöt trasa. (Har iofs pms också.) Fredagen gick i gråtens tecken. Helgen har varit orolig. Allt är så fantastiskt så att jag inte riktigt kan greppa det. Försöker hitta saker att hålla fast mig i och är så tacksam över de vänner som fattar, ger av sig själv och respekterar. Jag har fått handfasta råd under helgen som gett stabilitet till en annars förvirrad miss mary. Råd är förresten välkomna från er alla!
Lillemans språk stod ju på min lista. Tänkte inte att det skulle gå så fort. (Och deppar man in barnlöshet så är energin inte så hög.) Men idag har jag via youtube tagit min första lektion (i hemlighet på kontoret, kan inte koncentrera mig för fem öre) och ringt till maken för att konversera. Vi säger "hej" till varandra och fnissar fånigt.
Så, en liten rapport från miss marys liv.
♥ miss mary
onsdag 10 april 2013
Halleluja!
Hur gick det här till? Vi som inte ens var klara med vår sn-ansökan?
VI HAR FÅTT BARN!!!
Igår ringde vår kontakt på organisationen och jag hade redan en ursäkt på tungan angående ansökan (fast varför jag skulle behöva ursäkta mig vet jag inte) som inte var klar. Nej, det var just det, sa hon, jag vet ju att ni är på gång. Och jag har sett en liten kille... Full panik utbröt :-) och mannen och jag fick akutringa runt till läkare, vimsa omkring, skratta hysteriskt och läsa rapporten med foton. Idag tackade vi ja till vår son! Jag är helt förvirrad, förtjust och nipprig. Vad hände? Fick vi just en tvåochhalvtåring?
Kan nog säga att vi befinner oss i ett positivt chocktillstånd över denna oväntade, men ack så ljuvliga, händelseutveckling.
♥ miss mary
VI HAR FÅTT BARN!!!
Igår ringde vår kontakt på organisationen och jag hade redan en ursäkt på tungan angående ansökan (fast varför jag skulle behöva ursäkta mig vet jag inte) som inte var klar. Nej, det var just det, sa hon, jag vet ju att ni är på gång. Och jag har sett en liten kille... Full panik utbröt :-) och mannen och jag fick akutringa runt till läkare, vimsa omkring, skratta hysteriskt och läsa rapporten med foton. Idag tackade vi ja till vår son! Jag är helt förvirrad, förtjust och nipprig. Vad hände? Fick vi just en tvåochhalvtåring?
Kan nog säga att vi befinner oss i ett positivt chocktillstånd över denna oväntade, men ack så ljuvliga, händelseutveckling.
♥ miss mary
Wieeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!!!
Får inte, ska inte, kommer inte att säga något, men måste få pysa lite! Å, denna vånda!
♥ miss mary
♥ miss mary
tisdag 9 april 2013
Funderingar
Fördelar med att totalt släppa alla tankar på att min kropp och jag ska bli gravida av en slump (eller ivf):
- Vi kan ligga när vi vill. Vilken dag som helst i månaden. Wow.
- Jag kan sätta in min piercing igen. Kanske tatuera mig också.
- Ångest och stress behöver inte göra mig olycklig och ångestfull. Bring it on, det spelar ändå ingen roll.
- Jag skulle kunna börja dricka kaffe igen. Och vin. Och drinkar. Och Corona.
- Träningskortet kan börja användas. Ingen risk att skada nåt. Inget behov av att vara försiktig efter ägglossning.
- Jag behöver inte oroa mig för plötslig spädbarnsdöd.
♥ miss mary
onsdag 3 april 2013
Jaha
Negativt gravtest såklart. Tårar och besvikelse såklart. Och så pallar man sig upp och tillbaka. Såklart. Fast eftersom det inte slutat blöda än pratade jag med gyn idag. De tyckte efter lite konfererande att jag ska ta ett till test på söndag (då det verkligen borde slutat blöda) för att utesluta utomkvedshavandeskap.
Dessutom ringde min syster med nyheten att en förälder åkt med ambulans till akuten och nu var inlagd. Det kom fram att den andra föräldern varit inne akut veckan innan. Men hallå! Nu väntar elkonvertering för en av dem och strokekonvalecens för den andre. Tårarna sprutade såklart mitt i blodbadet och den övriga förtvivlan. Jävla påsk. De bor en bra bit bort och accepterar endast besök med semestersyfte, de vill inte ha någon hjälp. Är det då jag ska säga att det aldrig kan vara semester för mig när jag är i en för mig främmande stad och återgår till tonårstrots? Fast jag har utvecklats. Pappa kollade genast upp biljetter till helgen. Jag tog mod till mig, var ärlig och sa som det är: vill ni inte att jag ska komma och stötta er utan att jag ska komma på "semester" så passar inte helgen för mig. Förklarade blodbadet, testen och ångesten för en pappa som jag nästan kunde höra skruvade på sig. Sa att jag gärna kommer nästa helg och att jag uppskattar att han är tydlig- för jag lägger allt åt sidan om de behöver mig! (Det senaste gav upphov till ytterligare skruvande.)
♥ miss mary
Negativt gravtest såklart. Tårar och besvikelse såklart. Och så pallar man sig upp och tillbaka. Såklart. Fast eftersom det inte slutat blöda än pratade jag med gyn idag. De tyckte efter lite konfererande att jag ska ta ett till test på söndag (då det verkligen borde slutat blöda) för att utesluta utomkvedshavandeskap.
Dessutom ringde min syster med nyheten att en förälder åkt med ambulans till akuten och nu var inlagd. Det kom fram att den andra föräldern varit inne akut veckan innan. Men hallå! Nu väntar elkonvertering för en av dem och strokekonvalecens för den andre. Tårarna sprutade såklart mitt i blodbadet och den övriga förtvivlan. Jävla påsk. De bor en bra bit bort och accepterar endast besök med semestersyfte, de vill inte ha någon hjälp. Är det då jag ska säga att det aldrig kan vara semester för mig när jag är i en för mig främmande stad och återgår till tonårstrots? Fast jag har utvecklats. Pappa kollade genast upp biljetter till helgen. Jag tog mod till mig, var ärlig och sa som det är: vill ni inte att jag ska komma och stötta er utan att jag ska komma på "semester" så passar inte helgen för mig. Förklarade blodbadet, testen och ångesten för en pappa som jag nästan kunde höra skruvade på sig. Sa att jag gärna kommer nästa helg och att jag uppskattar att han är tydlig- för jag lägger allt åt sidan om de behöver mig! (Det senaste gav upphov till ytterligare skruvande.)
♥ miss mary
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)