TACK!

Tack alla fina läsare för grattishälsningar! Ska försöka samla mig tillräckligt för ett inlägg... tänkte göra det i helgen, men panik (ja, allt är relativt, men jag antar att de som redan adopterat kan känna igen den, vad? hur? när? va???) utbröt igen och vi toksurfade istället på blocket efter allt man kan tänkas behöva. Idag har vi pratat med organisationen som lugnade oss och sa att vi kan ta det lugnt, de hjälper oss, dvs säger till när det är dags att göra vad... Det var min man som pratade med vår kontakt och andemeningen av samtalet var "Andas!" 

Mina chefer har fått veta. Båda blev glada, den ene bekymrad över ersättare.
Några kollegor har fått veta. Även de grinar. Jag har ett servettförråd som går åt mycket snabbt...

Vår släkt och vänner har fått veta. Alla börjar nästan gråta. Så underbart. Även männen. Med några få fajtas vi lite över reglerna (vad vi berättar och vad vi vill hålla för oss, hur vi vill göra första tiden mm).
Min annars så underbara svärmor fått lite fasoner för sig. Hon trilskas när vi säger att vi ska isolera oss för anknytning, att de inte får krama och hålla den första tiden. Kan inte riktigt acceptera detta och igår fick min man säga till väldigt tydligt! En kompis ställde sig också lite frågande. Det som irriterar mig mest är att de tjafsar om det vilket gör att jag måste "försvara" och ta jättetydlig ställning. Vi har beställt böcker (samt häfte med information hur man gör när man "adopterar barnbarn") som ska hjälpa till. Hennes kommentar "Jaha, och hur ska ni ta er från flygplatsen?" visar att fajten inte är över. Suck.
Mina underbara föräldrar mailar dock att vi ska lita till oss själva, de gör vad vi säger och att vi ska säga till om det är något de kan göra - vad som helst. Jag mailade tillbaka att de är bäst och att jag älskar dem. (Chockad tystnad, hahahaha, sånt där säger man inte i min familj, men nu är jag (snart) mamma och jag älskar och tänker säga det också!)

Jag är mer restriktiv än min man, han berättar gärna mer, jag vill att lilleman ska ha sin egen story, ok att mor-och farföräldrar kan få veta diagnos, men sen är det tvärstopp. Ingen annan! Och ingen ska heller veta hur han kom till barnhemmet. Fotot fick fötter i svärmors händer och jag har idag agerat stoppolis (till mottagaren) och tvingat mannen att ringa till sin mamma och huta åt.

Efter den första euforin dippade jag rejält och blev en liten blöt trasa. (Har iofs pms också.) Fredagen gick i gråtens tecken. Helgen har varit orolig. Allt är så fantastiskt så att jag inte riktigt kan greppa det. Försöker hitta saker att hålla fast mig i och är så tacksam över de vänner som fattar, ger av sig själv och respekterar. Jag har fått handfasta råd under helgen som gett stabilitet till en annars förvirrad miss mary. Råd är förresten välkomna från er alla!

Lillemans språk stod ju på min lista. Tänkte inte att det skulle gå så fort. (Och deppar man in barnlöshet så är energin inte så hög.) Men idag har jag via youtube tagit min första lektion (i hemlighet på kontoret, kan inte koncentrera mig för fem öre) och ringt till maken för att konversera. Vi säger "hej" till varandra och fnissar fånigt.

Så, en liten rapport från miss marys liv.


 ♥ miss mary