Att vänta barn

Det är nervöst att vänta barn. I morgon är det två veckor sedan vi fick barnbesked och tiden har gått otroligt fort och samtidigt väldigt långsamt.
Vi tänker på honom hela tiden, varje dag, varje vaket ögonblick. Han finns som bild i både makens och mina telefoner. Han sitter inramad på frukostbordet och med en hjärtmagnet sitter han som en smäck på kylen. Han finns i våra steg som blivit så mycket lättare och i allt vi tar oss för. Vi rensar, städar, läser, letar info, pratar och monterar. Till långt in på nätterna surfar jag på sidor som kan ge oss mer information om hur han har det nu, hur överlämningen kan gå till, vad en liten kille i hans ålder känner, tänker, tycker och gör. Våra hjärnor går på högvarv.

Vi träffade guddottern (som nu kan gå!) och hennes föräldrar igår. När hon vandrade iväg med mitt finger i ett hårt grepp så tänkte jag att så här kan ingen göra med mitt barn i början. Han måste knyta an till oss först innan han kan trava iväg över gräsmattan bort från mamma och pappa. Guddottern gillar mig. Jag gillar henne. Hon har tom börjat gilla min man (=läskig kille med skägg) och igår var första gången han såg henne gå. Fick tom hålla handen och sätta henne i bilen. Det var stort. En sak som oroar mig är om vår lille kille ska tycka om oss båda från början eller bara en av oss. Eller, gud förbjude, ingen av oss.

En annan sak som oroar mig är att jag inte ska lyckas hitta tillräckligt med information om hans barnhem/uppväxt/nanny/vanor/kompisar/leksaker mm. Dels för att underlätta övergången till oss, dels för att han ska ha så mycket information som möjligt om han i framtiden frågar. Det känns som om det ligger på mig att formulera mig så att barnhemspersonalen känner att de vill svara.

Vi ska skicka ner en liten fotobok och ett gosedjur. Nu oroar jag mig för att det inte ska komma fram, inte ska läsas och kanske vara "fel" på något sätt. Tänkte mig en liten bok, men orden på kinesiska, engelska och svenska. Insåg just att jag omöjligt kan vara ensam om att skicka till just detta barnhem. Ska fråga vår handläggare. (Smart tänkt miss mary!)

En annan stor sak som hände i helgen var att vi spikade ett namn till vår lilleman! Efter mycket tänkande (finns nog inget som inte involverar stora tankeprocesser just nu) så klickade det till igår. På eftermiddagen åkte vi till en familj som skrivit referentbrev till oss, deras son har nämligen namnet vi valt som smeknamn och vi ville försäkra oss om att det kändes ok för dem. Det gjorde det. ;-) Så skönt att ha namnfrågan klar, vi insåg när vi satte ihop namnet och tittade på det att tillsammans med hans ursprungsnamn så kommer betydelsen att bli ungefär "liten stark kämpe". Det kändes toppen för miss mary och hennes man kan jag säga!

Ringde till min pappa för att berätta om namnet och han sa: "Du tar alltid så bra beslut. Det här gör ni så bra!" Blev alldeles varm över deras stöd. Har bett dem se till att de har Skype och kamera redo så de kan vara med trots att de bort långt bort. Enligt rapport är kamera nu inköpt, men ej monterad.

Och vad gäller svärmor som varit lite "ivrig". Hon ringde häromdagen och frågade om hon fick berätta och visa foto för sin bror som var på besök. Så klart hon fick. Jag är så glad att hon frågade, för det satt en liten ångestklump i magen för det här.

Trehjuling monterad. Tripptrappstol inköpt. Bärsjal inhandlad. Kollega med 3-åring tillfrågad om kläder. Vän med 3-årig tjej tillfrågad om kläder. Kanske kan låna vagn. Min nya vän Blocket får många besök...

Kommer ni ihåg min äldre kollega som jag bondade med för ett halvår sedan? Hon som fortfarande i 60-årsåldern sörjer sin barnlöshet? Hon tvingades välja mellan man och (att adoptera) barn. Henne berättade jag för idag och fick en lång kram. Dessutom berättade hon att det knyter sig i magen varje gång hon ser en bäbis. Jag vill gärna tro att jag hade kommit över det om jagvarit i hennes sits. Att jag med terapi försökt göra det lite mindre smärtsamt. Men samtidigt som jag vet att såret läker och bleknar, så finns ärret  kvar. Vårt sår har i alla fall fått ett bandage i form av en liten stark kämpe och håller på att bli ett fint ärr.

...och just det: 2 st "nu ska du se att du blir gravid, 1 st "det är tydligen jättevanligt att man gravid när man adopterar" samt 1 st "mina grannar adopterade för flera år sedan och blev sen gravida". Låt mig formulera mig så här: åtminstone två av dem kommer aldrig att yttra något liknande igen. :-)

 ♥ miss mary