Jag är en blödig person. Empatisk och inkännande så till den milda grad att jag ibland vill dra ner visiret (se inlägg om skörstark). Men jag vill inte vara utan mina känslor. Känslor som gör att man å någon annans vägnar kan sitta och spritta en hel dag! Jag tror att många som jag berättat om lilleman för har känt likadant. Det smittar liksom av sig.
Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.
Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)
♥ miss mary
Hellre någon som visar för mycket känslor än nån som är helt känslokall och inte visar något alls. Men förstår vad du menar med att lilleman inte ska ha en arg mamma i tid och otid - just ilska och irritation är ju något man inte vill sprida runt sig alltför ofta i fel mängd så att säga. Att själv inse det är ett stort steg mot att kunna påverka det.
SvaraRaderaTror jag vet vad glädjebeskedet i första stycket handlade om och det gör mig både glad och rörd att du är så glad för min (vår) skull <3
Stor kram