Lilleman, den klipske, undrar var släktingen är. Varför vill hen inte träffa oss? Ehh, det är mig hen är sur på. Vad har du gjort mamma? Har du bråkat? Ni måste bli sams!
♥ mother mary
torsdag 8 oktober 2015
måndag 28 september 2015
Hur var helgen?
Jo, så där. Helt ok.
För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.
På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?
Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.
Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")
♥ mother mary
För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.
På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?
Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.
Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")
♥ mother mary
fredag 18 september 2015
Barndom
Jag kommer framåt. Med stormsteg skulle jag kunna säga. Remisser skickas, förfrågningar görs. Allt är väl utrett och klart om ett år. Om jag ens får bli utredd. Jag tillhör ju tydligen de högfungerandes skara, de som kommer i vettiga kläder (terapeutens ord), har jobb, boende och ok ekonomi och trots det ett enormt högt lidande (terapeutens ord igen).
I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)
En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.
♥ mother mary
I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)
En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.
♥ mother mary
tisdag 15 september 2015
Att vara lik
Nu börjar det.
Lilleman: Vet ni (till mig och maken), E på förskolan, han är lik sin familj!
mother mary: Jaha, hur tänker du då? Menar du på kläder eller färg på huden kanske?
L: Ja och i ansiktet. De ser ut som varandra.
mm: Det är för att E kommit ur sin mammas mage. Du är nog lik din födelsemamma… jag tror att ni kanske har samma hårfärg och samma fina mörka ögon.
L: Men… jag vet!
mm: Vad då?
L: Jag kan klä ut mig så jag blir lik er.
(mother mary gråter inombords.)
mm: Det är en bra idé, men det kan vara svårt att bli lik på samma sätt som E är lik sina föräldrar. Vi i vår familj är ju lika fast på andra sätt.
L: Vad har du för ögonfärg pappa?
(de tittar och jämför, Lilleman lämnar bordet, vi tittar oroligt på varandra, han återkommer)
L: Men sen då? Hur är vi lika?
mm+make: Ja, vi skrattar ju åt samma saker. Tycker om likadana saker. Klär oss ibland i likadana saker, vi blir liksom lite lika för vi hör ihop som familj...
I morse hade jag radat upp lillemans badleksaker i badrummet och ordnat dem efter färg. Rosa flodhästen stod med rosa Nezerilflaskan, gröna penntrollet hängde med gröna nagelborsten och gröna krabban och gröna badankan osv.
Vad gör de? undrar Lilleman.
mm: De har varit uppe hela natten och pratat om det vi pratade om igår kväll. Det där om hur man kan höra ihop och vara familj fast man inte liknar varandra.
Lilleman funderar och vi pratar vilka som skulle kunna vara vi och vi känner oss nog rätt nöjda allihopa.
Efter en lång stund pekar han på den bruna badankan och den gröna badankan och säger: De är lika fast ändå inte.
mother mary gråter inombords igen. Han är en liten tänkare, precis som jag. Jag önskar att hans födelseföräldrar kunde ta del av glädjen han ger oss. Jag önskar att världen vore en plats utan krig och brott, där adoption inte skulle behövas (eller i alla fall gå lagligt till och skötas på barnets villkor), där sjukvård var gratis och där vi alla skulle acceptera varandra. (Vi kan väl backa till Adam och Eva och göra om och göra rätt, va?!))
♥ mother mary
Lilleman: Vet ni (till mig och maken), E på förskolan, han är lik sin familj!
mother mary: Jaha, hur tänker du då? Menar du på kläder eller färg på huden kanske?
L: Ja och i ansiktet. De ser ut som varandra.
mm: Det är för att E kommit ur sin mammas mage. Du är nog lik din födelsemamma… jag tror att ni kanske har samma hårfärg och samma fina mörka ögon.
L: Men… jag vet!
mm: Vad då?
L: Jag kan klä ut mig så jag blir lik er.
(mother mary gråter inombords.)
mm: Det är en bra idé, men det kan vara svårt att bli lik på samma sätt som E är lik sina föräldrar. Vi i vår familj är ju lika fast på andra sätt.
L: Vad har du för ögonfärg pappa?
(de tittar och jämför, Lilleman lämnar bordet, vi tittar oroligt på varandra, han återkommer)
L: Men sen då? Hur är vi lika?
mm+make: Ja, vi skrattar ju åt samma saker. Tycker om likadana saker. Klär oss ibland i likadana saker, vi blir liksom lite lika för vi hör ihop som familj...
I morse hade jag radat upp lillemans badleksaker i badrummet och ordnat dem efter färg. Rosa flodhästen stod med rosa Nezerilflaskan, gröna penntrollet hängde med gröna nagelborsten och gröna krabban och gröna badankan osv.
Vad gör de? undrar Lilleman.
mm: De har varit uppe hela natten och pratat om det vi pratade om igår kväll. Det där om hur man kan höra ihop och vara familj fast man inte liknar varandra.
Lilleman funderar och vi pratar vilka som skulle kunna vara vi och vi känner oss nog rätt nöjda allihopa.
Efter en lång stund pekar han på den bruna badankan och den gröna badankan och säger: De är lika fast ändå inte.
mother mary gråter inombords igen. Han är en liten tänkare, precis som jag. Jag önskar att hans födelseföräldrar kunde ta del av glädjen han ger oss. Jag önskar att världen vore en plats utan krig och brott, där adoption inte skulle behövas (eller i alla fall gå lagligt till och skötas på barnets villkor), där sjukvård var gratis och där vi alla skulle acceptera varandra. (Vi kan väl backa till Adam och Eva och göra om och göra rätt, va?!))
♥ mother mary
lördag 29 augusti 2015
Asch då
Ja. Jag tog ner mitt förra inlägg efter typ en halvtimme. Behövde skriva av mig. Insåg sen att jag inte orkade ta någon som helst annan åsikt om det jag skrev och tog ner det. Konflikträdd much?
Annars är det mycket. Jag hinner inget känns det som. Jag känner inte mycket stöd. Jag berättar för lite om HUR DET EGENTLIGEN ÄR enligt en vän. Då är det ju ingen som fattar hur jobbigt du tycker det är. Nä, ok, men va fan, kan folk inte bara TRO på mig istället? Nähä? Ok.
Efter en solig (på alla sätt och vis) förmiddag så får lilleman spel när vi måste sanera tre kilo sand innan vi går in i huset. Ett vanligt utbrott följer. Skrik, slag, spott och förödelse. Gråt och mer skrik på alla fronter. Inget ovanligt. Det måste få ta sin tid. Var började det? Självanklagelse och rannsakan. Självklart är vi bortbjudna på kvällen och maken är bortrest. Snabbt in i duschen (jag), mer tjat om allt möjligt (lilleman) och så kommer vi iväg. På festen är lilleman ett av tre barn, de andra är tio och tolv. Han går genast in i tonårsmode och säger svalt närhelst jag närmar mig "vad gör du här mamma? kan du gå nu?". Han spurtar runt, men är lugn jämfört med andra barn. Ändå suckar de äldre barnen när de ska leka att de inte orkar, att han är krävande och efter lite lek blir han ignorerad. Jag försöker, men får ju inte var med honom. Droppen kommer när en av de vuxna ber honom vara lite tyst. :-( Han är ju bara fyra och lite glad. Vi har passat, lekt, gullat och myst med deras barn (tian och tolvan) i alla år och aldrig skulle vi väl sagt nåt sånt mitt i en fest. Jag blev så himla ledsen.
Jag låter lilleman vinna en strid för att jag förstår att det känns jobbigt med detta kalas för honom. Jag backar för en andra strid av samma anledning. När det så närmar sig hemgång kan jag inte backa, inget funkar och jag måste bära ut en skrikande lilleman medans hela festen ser på. Gråtande mamma cyklar hem med skrikande barn. Snyggt.
Självklart menar de inte att dissa honom (hoppas jag), MEN jag kommer inte att gå till dessa vänner igen på länge. Jag tycker inte att de är trevliga nog för att lilleman ska behöva "lida" alternativt sitta med en läsplatta medans jag är social. Och ska jag leka med honom så kan jag göra det hemma.
Asch igen. Det går ju inte att berätta hur jobbigt allt är när man vill skydda sitt barns integritet. Då fattar ju jag också att jag får pushback och inte förståelse.
♥ mother mary
Annars är det mycket. Jag hinner inget känns det som. Jag känner inte mycket stöd. Jag berättar för lite om HUR DET EGENTLIGEN ÄR enligt en vän. Då är det ju ingen som fattar hur jobbigt du tycker det är. Nä, ok, men va fan, kan folk inte bara TRO på mig istället? Nähä? Ok.
Efter en solig (på alla sätt och vis) förmiddag så får lilleman spel när vi måste sanera tre kilo sand innan vi går in i huset. Ett vanligt utbrott följer. Skrik, slag, spott och förödelse. Gråt och mer skrik på alla fronter. Inget ovanligt. Det måste få ta sin tid. Var började det? Självanklagelse och rannsakan. Självklart är vi bortbjudna på kvällen och maken är bortrest. Snabbt in i duschen (jag), mer tjat om allt möjligt (lilleman) och så kommer vi iväg. På festen är lilleman ett av tre barn, de andra är tio och tolv. Han går genast in i tonårsmode och säger svalt närhelst jag närmar mig "vad gör du här mamma? kan du gå nu?". Han spurtar runt, men är lugn jämfört med andra barn. Ändå suckar de äldre barnen när de ska leka att de inte orkar, att han är krävande och efter lite lek blir han ignorerad. Jag försöker, men får ju inte var med honom. Droppen kommer när en av de vuxna ber honom vara lite tyst. :-( Han är ju bara fyra och lite glad. Vi har passat, lekt, gullat och myst med deras barn (tian och tolvan) i alla år och aldrig skulle vi väl sagt nåt sånt mitt i en fest. Jag blev så himla ledsen.
Jag låter lilleman vinna en strid för att jag förstår att det känns jobbigt med detta kalas för honom. Jag backar för en andra strid av samma anledning. När det så närmar sig hemgång kan jag inte backa, inget funkar och jag måste bära ut en skrikande lilleman medans hela festen ser på. Gråtande mamma cyklar hem med skrikande barn. Snyggt.
Självklart menar de inte att dissa honom (hoppas jag), MEN jag kommer inte att gå till dessa vänner igen på länge. Jag tycker inte att de är trevliga nog för att lilleman ska behöva "lida" alternativt sitta med en läsplatta medans jag är social. Och ska jag leka med honom så kan jag göra det hemma.
Asch igen. Det går ju inte att berätta hur jobbigt allt är när man vill skydda sitt barns integritet. Då fattar ju jag också att jag får pushback och inte förståelse.
♥ mother mary
måndag 10 augusti 2015
Att räcka till
Läsaren Ninne delade med sig av en underbar text från Instagram. Inte nog med att det värmer med stöd, texten fick mig också att skratta. För självklart är det ju så här:
You are enough.
You are so enough.
It´s unbelievable how enough you are.
Jag vet inte vem som ursprungligen författat raderna. Någon som vet?
♥ mother mary
You are enough.
You are so enough.
It´s unbelievable how enough you are.
Jag vet inte vem som ursprungligen författat raderna. Någon som vet?
♥ mother mary
onsdag 29 juli 2015
Inte döma
Alltsomoftast glömmer jag i min vånda bort det viktigaste: att andas. Idag när molnet lyft litet så kom jag på det! Letade upp en mindfulness-video på Youtube och satte mig mitt i lillemans lego. Han är supernervös inför förskolan, att vara ensam med mig hemma, att rutinerna ändrats osv och jag har ett litet plåster. Max 1 meter, annars blir det jobbigt. Han sitter alltså kloss intill och jag trycker igång videon.
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...
Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.
Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.
♥ mother mary
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...
Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.
Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.
♥ mother mary
lördag 25 juli 2015
Jamen det var då fasen också
Hmm, har jag sagt så? Lilleman upprepar. Oj, mother mary får nog ta sig lite i akt. Projekt "lugna ner mother mary" får startas. När han dessutom spelar upp ett av de senaste utbrotten med sig som Kanin så hör jag att det inte heller låter så bra. Jäkla skit. Fast det får jag ju inte säga. Just det.
Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.
Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.
Jag som senast i morse kände att - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.
♥ mother mary
* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.
PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS
Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.
Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.
Jag som senast i morse kände att - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.
♥ mother mary
* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.
PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS
måndag 6 juli 2015
Att komma i tid
"Nu måste vi skynda oss på toa, om fem minuter blir det middag!" Jag jäktar på lilleman som tydligen uppfattat att han skulle få kolla en grej på paddan innan de 50 metrarna till mormors och morfars stuga. För att minska striderna så säger jag ok till en Youtube-diggilo, men sen måste vi skynda oss. Hojtar inåt stugan till maken som inte svarar. Han skulle ju fixa sås! Men han har somnat... Fasiken, väcker maken, stressar ut lilleman i hallen. Det ska rotas i kylskåp (maken) och packas gosedjur (lilleman). Sen ska skorna spännas på särskilt sätt (börjar de bli för små?) och jag hojtar på dem att nu måste vi iväg, mormor blir ledsen annars. Maken muttrar, lilleman skuttar iväg.
Dörren öppnas och vi anländer 6 minuter för sent. "Ni är sena!" väser min mamma. "Eh, ja, vi var på toa." "Maten var klar PRECIS i tid" kontrar mormor och jag får andas djupt. Lilleman måste på toa igen och vi går dit och lämnar maken att smöra för sina svärföräldrar. När vi är klara på toa (jag hela tiden väsande åt lilleman att sluta pilla på papiliotter mm) går vi ut och tar skyndsamt mat. Lite stel stämning.
Det är gott och lilleman äter till allas förvåning massor. Mamma tar åter upp att vi var sena. Fast lilleman behövde gå på toa invänder jag fast jag vet att vi kunde varit i tid om bara jag tagit mer ansvar för det. "Då får man planera bättre!" kontrar min mamma och maken har äntligen fått nog. "Vår son bajsar tyvärr inte på beställning."
Släkten är helt enkelt bäst. Mysigt var ordet. Mamma vägrade sen gå med på kvällspromenad, hon skulle gå en egen. Ok. Pappa muttrar i köket att hon är lite sur just nu. På promenaden frågar jag mer. "Äh", säger han, "hon är lite rastlös och så är det för varmt väder."
Livet är ett lidande, är det vad buddhismen sa? Känns ju ibland inte så konstigt att jag ibland känner mig som ett ufo. Har jag vuxit upp i det här?
♥ mother mary
Dörren öppnas och vi anländer 6 minuter för sent. "Ni är sena!" väser min mamma. "Eh, ja, vi var på toa." "Maten var klar PRECIS i tid" kontrar mormor och jag får andas djupt. Lilleman måste på toa igen och vi går dit och lämnar maken att smöra för sina svärföräldrar. När vi är klara på toa (jag hela tiden väsande åt lilleman att sluta pilla på papiliotter mm) går vi ut och tar skyndsamt mat. Lite stel stämning.
Det är gott och lilleman äter till allas förvåning massor. Mamma tar åter upp att vi var sena. Fast lilleman behövde gå på toa invänder jag fast jag vet att vi kunde varit i tid om bara jag tagit mer ansvar för det. "Då får man planera bättre!" kontrar min mamma och maken har äntligen fått nog. "Vår son bajsar tyvärr inte på beställning."
Släkten är helt enkelt bäst. Mysigt var ordet. Mamma vägrade sen gå med på kvällspromenad, hon skulle gå en egen. Ok. Pappa muttrar i köket att hon är lite sur just nu. På promenaden frågar jag mer. "Äh", säger han, "hon är lite rastlös och så är det för varmt väder."
Livet är ett lidande, är det vad buddhismen sa? Känns ju ibland inte så konstigt att jag ibland känner mig som ett ufo. Har jag vuxit upp i det här?
♥ mother mary
torsdag 2 juli 2015
Bara bråk
Jag vet inte vad jag ska göra. Allt blir en strid. Varenda liten sak. Välja mina strider? Jag har sagt att han inte får ha strumpbyxor på stranden, men backat på precis allt annat och ändå så fortsätter det.
Om två dagar har det lugnat sig som det brukar, men just nu har jag slut på idéer på hur jag ska få det lite trevligare. Skitsommar.
♥ mother mary
Edit: en natt senare. Gråt och gnissel och en mirakulös vändning efter pannkakor till frukost. Nu spelar han spel med maken och jag sitter i köket och andas och lyssnar på min lilla familj. Kanske blir en bra sommar ändå?
Om två dagar har det lugnat sig som det brukar, men just nu har jag slut på idéer på hur jag ska få det lite trevligare. Skitsommar.
♥ mother mary
Edit: en natt senare. Gråt och gnissel och en mirakulös vändning efter pannkakor till frukost. Nu spelar han spel med maken och jag sitter i köket och andas och lyssnar på min lilla familj. Kanske blir en bra sommar ändå?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)