Fastan är slut

Eller i alla fall lite slut. (Kan något vara lite slut?) För några veckor sen la jag tvärt av med facebook. Hade tänkt hålla ut lite längre, men åkte dit häromdagen. Det gör inget, för det lugn det skänkte mig under några veckor tar jag med mig och funderar över. Jag följer många flöden och hemliga grupper. Det är adoption, SN och allergier. Inlägg läses, fastnar, snurrar runt och den där dagen för några veckor sen när jag grät som en galning hos den nya psykologen, den dagen bestämde jag mig att det nog inte är så nyttigt för mother mary. Alls.

Att vilja slita av sig reflexerna och lägga sig osynlig i ett dike är ju inte den bästa sysselsättningen för en lycklig mamma i sina bästa år. Att grina på jobbet inte heller. Att inte komma ifrån jobbet för att man inte kan få ångesten att gå ner är inte heller optimalt. Att det snurrar så fort att man inte får luft. Att man ser suddigt. Får yrsel. Att man inte fattar hur någonting någonsin ska lösa sig utan att man håller koll. Att gråten ligger på lur alldeles under tungan och att man ständigt känner sig jagad. Jagad av något osynligt, jagad av skuld. Vad är detta? Varför är det så?

Första besöket gick åt till att berätta om mig själv (och gråta). Psykologen sammanfattade ödmjukt hur hon såg på saken. Jag fick erkänna att det varit lite tufft med allt med ivf, med tiden innan adoption, men tiden efter adoption. Hmm, tyckte hon. Låter ju väldigt tufft det där. Jovars, nädå, det går bra, var ju lite PAD och så, men det är ok, nu är det mest att det känns så här (se stycket ovan). Jo, tyckte hon, men jag tycker nog att du (och maken) har haft det väldigt tufft. Faktiskt. Ok då. Väldigt tufft.

Enorm lättnad över att ha fått prata med någon. Enorm lättnad över att stänga av facebook. Läste boken om acceptans och allt kändes ännu bättre.

Andra besöket höll jag ut tills hon satt sig innan jag började gråta. Verkligen fascinerande. Hon tyckte att jag skulle se alla mina måsten som ballonger som jag håller i handen. Ja, snorade jag lite ointresserat. "Och sen släpper du alla!!!" Hmm, sa jag diplomatiskt och suckade inombords. Jag har faktiskt viktiga saker (ballonger) att hålla koll på. Dem släpper man inte bara så där. Faktiskt. Hon visade vidare på en massa olika figurer, "läs bara rubrikerna" (mohahahhahaa, jag är jättesnabb och jättebra och jätteduktig, jag läser minsann allt det finstilta medans du pratar och kan lyssna också) och det föll ner en så stor polett att jag började garva. Jagad. Jag är så fruktansvärt sliten och trött att jag konstant känner mig jagad, flyktbeteendet är i full gång och det hela varvar runt. Såklart. Så logiskt. Så skönt att få en förklaring.

Hemma berättar jag för maken om ballongerna. Han stämmer inte in i mitt halvhån av teorin utan ser mest glad ut. Det är ju jättebra, släpp dem!!! Och nu har jag släppt ett gäng. Inte alla. SN-ballongen hänger där. Och några till. Men vilken lättnad. Jag har inte haft det så här lugnt i tankarna sen innan ivf-erna startade. Och psykologen hintade dessutom att de fysiska problem jag har kan ha med utmattningen att göra.

En glimrande jul och ett lovande nytt år önskar jag er alla! Mer ro i sinnet, mer lugn i själen och mer längtansbarn till de längtande! Må det nya året bli ett år av tillfrisknande!

♥ mother mary

Synd om Victoria

Vid kvällsmaten med svärföräldrarna kommer vi in på tomten och snälla barn. Lilleman räknar till elva (?) snälla barn i vår familj och svärmor berättar om prinsessan Estelle som tydligen svarat nåt charmigt på tv i dagarna. Och Madeleine är gravid igen! Jaha. Har ni inte sett/hört det? Det står ju ööööööverallt. Hmm, jo, men kanske inte mitt fokus direkt säger jag och suckar lite inombords. Jamen, undrar hur det känns för Victoria? Ehhh, varken maken eller jag följer nu logiken i resonemanget. Ja, det är ju sorgligt, förtydligar svärfar, hon kanske inte kan få fler barn.

Kompakt tystnad.

mother mary andas. Väntar. Letar febrilt efter nåt att säga. Lägligt nog föser lilleman av misstag iväg halva dukningen och jag snäser åt honom. Borde ju snäst åt de andra. Eller sagt att prat som detta gör mig ledsen. Förlåt lilleman, jag ska inte göra om det. Snäsa åt dig utan att du gjorde nåt fel, vill säga. Jag kommer kanske fortsätta med det andra. Det häpna tigandet och snabba funderandet över hur mycket fuzz jag ska göra utan att framstå som ett basket case.

♥ mother mary

Vad jag gör just nu

Medveten närvaro, acceptans och "att leva ett liv, inte vinna ett krig". Det är både lättare och svårare gjort än sagt. Jag har läst böckerna förr, gjort övningarna, varit accepterande. Men, hoppsan jaha?, det är visst färskvara det där med, precis som allt annat som är nyttigt och bra för en. Frukt och grönt, motion och hudlotion.

Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.

Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!

Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.

♥ mother mary

Toagråt

Vi har rätt små toaletter på mitt jobb. Jag kan (upptäckte jag nyss) sätta mig på toalocket, vrida 90 grader, sätta upp benen ovanför hygienhinken och luta ryggen mot andra väggen, precis lagom bredvid toapappret.
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)

♥ mother mary

Lilleman funderar

mother mary: Har du haft det bra idag?
lilleman: Näääe.
mm: Varför inte det?
lilleman: Jag tycker inte om pappa.
mm: Gör du inte?
lilleman: Jag tycker om mamma!
mm: Har du saknat mamma när jag var på jobbet idag?
lilleman: Jaaa.
mm: Man kan tycka om två samtidigt. Du får säga att du haft roligt om du har haft roligt med pappa. Mamma blir inte ledsen. Jag tycker också det är mysigt att göra saker tillsammans med dig och tillsammans med pappa.

Två dagar och mycket prat senare så kom det: Jag tycker om både och! Mamma OCH pappa!

♥ mother mary

Bli gravid genom att adoptera

Då ska vi se. Har länge längtat efter att illustrera det jag nu ska försöka uttrycka i skrift. Men här är inlägget som äntligen bevisar att DET ÄR GENOM ATT ADOPTERA SOM MAN BLIR GRAVID.

Eller?

Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.

Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.

De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.

2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.

2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar.  Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.

Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.

Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.

Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.

♥ mother mary

PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS

Tillåtande

Det är ju lite typiskt att jag tillåter mig att drabbas, översköljas, förlamas av känslor. För till viss del är det ett tillåtande och jag sitter och funderar på varför en viss persons handlingar (rapport från oanande släkting om den släkting som valt att bryta med mig) ska lamslå mig, få mig att gråta, knyta mig av ångest och slunga in mig i en spiral av ömkan. Det är väl också därför jag sitter kvar i soffan och funderar, tänker att jag ska känna känslan, men inte dras med utan rida ut känslovågen och sen sätta tillbaka personen och tillhörande tankar i hörnet där hen vistas för tillfället. Hen har gjort nog med sitt beteende, inte ska jag tillåta att fler dagar blir fördärvade? Det hjälper inte vårt förhållande att jag sitter och slösar bort min tid på att älta detta. Hmm, ja just det, vi har ju inget förhållande, det var ju så det var...

♥ mother mary

Hur vi valde lilleman

Det där med att välja SN (Special Need) när man ska till att adoptera ett barn. Oj, oj. Extremt mycket surfande, sökande, läsande. Till slut såg jag bara sjukdomar och diagnoser och inte ett eventuellt barn. Vitsen med att välja är att det kan komma så mycket andra problem med ditt (adoptiv)barn att du måste försöka räkna ut hur mycket du som förälder mäktar med. Biobarn kan du inte välja, men de har oftast inte heller en massa trauman/separationer/etc med sig i bagaget att ta hänsyn till. 

Jag har länge tänkt skriva om detta. Några läsare har frågat och här är ett försök till att förklara. Självklart är det ok att fråga mera.

Vår organisation hade ingen färdig lista att kryssa i, jag kom ihåg att jag var lite bitter över det eftersom vi var tvungna att göra all research från början. När jag sansat mig efter mitt hejdlösa googlande och hade högvis med anteckningar ringade vi in diagnoserna lite, diskuterade hit och dit och hade till slut ett tiotal SN kvar. Det vi diskuterade kunde vara om det var viktigt för oss som familj att vårt barn hade fötter/armar/händer/fingrar mm. Då försökte vi tänka på om vi skulle känna oss begränsade av det. Hur ett särskilt behov skulle passa in hos oss. Var utseende viktigt för oss? Var smittorisk ok? Osv i det oändliga. Det var ett bra sätt att ringa in det på. Att tänka på de saker vi gör (inte så ovanliga direkt, vi är inte någon extrem-äventyrs-familj) och försöka se ett litet barn med oss.

För de SN som vi var mest osäkra på försökte vi få tag i läkare som kunde ge lite råd. Inte helt lätt eftersom man behöver knipa en läkare som både orkar lyssna och sen dessutom är villig att komma med spekulationer.

Vissa saker valde vi helt bort. Det var väldigt jobbigt att "välja bort" barn och jag önskade länge att beslutet skulle tas åt mig på något sätt. Vi valde, förutom att lista de SN vi var öppna för, att skriva att vi även var öppna för andra diagnoser (det finns ju så otroligt många som man inte ens vet om) och det är mitt absolut bästa tips! 

Nu är ju det ironiska att lillemans SN är värre än det såg ut att vara och faktiskt faller under kategorin av SN som vi helt valde bort. Ibland blir jag helt kall av skräck. Tänk om vi ovetandes hade bytt bort lilleman? Fasa!

Jag jobbar fortfarande på att acceptera lillemans SN fullt ut, inte för att det är jobbigt för mig, utan för att jag är så orolig för hur han ska få det. Jag är vuxen och kan tackla det mesta. Han är ett barn, en glad, charmig, öppen och så himla snäll liten kille. Jag är så rädd för elaka kommentarer, mobbing och utanförskap. Men, som den kloke maken säger, tänk inte på det, kolla på vårt underbara barn i stället. (I det här fallet visar han sig från sin allra enkelspårigaste och manligaste sida, haha!)

I efterhand tänker jag att vi skulle stått på oss mot organisationen och krävt ytterligare läkarunderlag. Vi visste inte riktigt att vi kunde kräva det och kände oss stressade över att ta ett snabbt beslut. Hade vi varit bättre förberedda med mer underlag? Eller hade det kanske inte spelat något roll? Kanske visste inte landet om hur illa det var heller. Barnhem är ju inte direkt högprioriterade...

Även det mest oanade kan bli normalt. Det oväntande kan bli en sorts vardag. Vi har varit familj i drygt ett år, lärt känna så mycket sjukhus-, habiliterings- och vårdpersonal så det räcker för flera år. Nu har besöken tillfälligt lugnat sig och det är då vi får chansen att verkligen vara familj. Inte en familj som stressar runt med tider att passa, saker att lära sig (syftar på medicinska sådana), apparatur att handha eller strider att ta. Nej, ibland så är vi bara en ovanligt vanlig familj med ett barn som råkar ha ett speciellt behov. Inga konstigheter. mother mary, maken och prinsen liksom.

 

♥ mother mary

Defekt

Jo, det ordet kan man tydligen också använda när man refererar till barn med SN. I detta fall lilleman.  "Visste ni att han var defekt?"

Sen så var det den här diskussionen också. Om rätten att kalla chokladboll för nåt annat: "Men de kallar faktiskt oss för svennar!" Ja, det är ju onekligen upprörande att bli kallad för ett sånt extremt kränkande ord som svenne.

Jag har börjat en kurs för att kunna andas och för att kunna lugna ner mig. Första tillfället var förra veckan och var speciellt, men sååååå skönt. Det ska jag tänka på nu. För nu ska jag ta mitt perfekta barn med chokladfärgade ögon och mysa.

♥ mother mary

Jobbigt att jobba

Efter ordentligt med pre-ångest, pep-talk och förberedelser så skildes jag och lilleman åt och gick på nya äventyr. När jag kom hem med huvudvärk, tunnelseende, andnöd och yrsel efter min första jobbdag hade lilleman fått välja leksak i leksaksaffären, hälsa på en kompis och baka. Jag grinade när jag kom innanför dörren; av längtan, lättnad och hållen anda. Lilleman var glad, men vaksam. Kan man lita på att morsan kommer tillbaka?

Efter ytterligare några jobbdagar har jag börjat få (ett litet) grepp om min nya värld, och så även lilleman. Istället för att testa och vara lite avvisande så sprang* han mig till mötes när jag klev av bussen i förrgår! Jag sprang också! Hela bussen vinkade, bilar saktade in. Det som saknades var sol, stråkar och slow motion. ♥

Jag har varit rädd att skada anknytningen. Den lilla varma kroppen som trycks tätt intill min tidiga mornar är en skatt jag tar med mig hela dagen. Han vinkar av mig vid dörren i famnen på den sovande maken och trots att han nästan varje dag undrar om han inte kan få följa med, går det bra när jag går. Ibland ringer de mig på jobbet, ljuvligt med liten kvittrande stämma som undrar vem jag jobbar med, vad jag fikat, och vad jag ska göra sen.

Lilleman mår alltså ok och anpassar sig. Maken också. mother mary då? Hon försöker att dämpa sig, andas, äta, komma ihåg att gå på toa och dessutom att hejda sig för att spara på krafterna. Jobbet är av uppslukande karaktär. Som nygammal i gemet finns ingen intro, ingen uppvärmningstid, nej, pang i bygget, kör så det ryker. Men alla nya system som kommit som jag inte kan. Va, kan du inte? Eh, nej.

Andas. Skriver brev i tankarna till alla som jag borde mailat. Tänker på dem jag borde messat för att träffas. Skriver to-do-listor för att inte glömma något måste. Skiter i allt och dötittar på någon serie istället tills jag stupar i säng.

♥ mother mary


*Anna, du anade det!