Först och främst vill jag tacka er som kommenterat min förra inlägg: tack! Tack för att ni inte dömer, utan förstår, peppar, delar med er av egna historier, är ärliga och ger mig styrka och synlighet. Jag grät när jag skrev inlägget och jag grät när jag läste era kommentarer.
Det snurrar mycket. Som grädde på moset har vi fått ett extra SN och en förälder ligger på sjukhus för stroke. Då märks det att man inte har så himla hög tröskel som vanligt.
Utbrotten minskar. Vi lär oss parera. Lilleman växer, leker och är så charmig att både maken och jag under perioder totalt glömmer omvärlden och bara "är". Det är en bra känsla. Den håller vi fast.
Det där med kärlek. Jag har längtat så länge. Mannen med. Vi varje ivf har kärleken legat där, redo att välla fram. Lite lät man den sippra fram vid barnbesked, med ett foto att klamra sig fast vid. Uppdatering och fantasier. Vi möts. Vi blir kära! Men vi vet inte i vem...det är som kärlek vid första ögonkastet, man vet att man ska vara ihop, men man känner inte personen. Alls! Det är jobbigt när personen är jobbig/arg/otrevlig och man inte vet hur man ska lösa det. Framförallt så vill man ju inget annat än att lösa problemet. Och den lilla personen genomgår ju värsta traumat. Utbrott och elakheter tär. Det är lättare att älska när det är lite lugnare. Lugnet infinner sig allt oftare och vi tycker så mycket om vår lille kis.
Det där med slag. Om en person på gatan ger mig ett tjuvnyp skulle iaf jag vråla och försvara mig, rent instinktivt. Det kan man inte göra när ens son biter en i låret. Då måste man på en millisekund ta sig samman och agera vuxet. Andas. Det blir lättare när man vet att man kan förvänta sig bett. ;-)
Det där med kärlek. Igen. Den smyger sig på. Den visar sig när jag behöver beskydda honom, när han slår sig, när han kommunicerar med mig, när han får mig att skratta, när han får mig att glömma omvärlden, när han får mig att vilja göra en poster att hänga på huset för att skryta. Jag tycker väldigt mycket om. Men gråter. Är ledsen. Orolig. Vi har ju bara varit hemma i tre veckor. Tröstar jag mig med.
Jag har ringt min väninna. Hon föreslog promenad. Jag ska samla kraft till att föreslå dag.
Jag har även virkat en liten grej. Och sytt på etiketter. Samt en applikation på lillemans mössa. Stor glädjeyra utbröt över detta.
Än en gång, tack ni fina läsare!
♥ miss mary
Att hantera ett småbarns utbrott är inte lätt, ens när man känner barnet i fråga, kan göra sig förstådd och vet att man - om det krävs - kan våga säga ifrån ganska ordentligt utan att det utlöser trauman från förr som man inte vet något om eller riskerar att skrämma barnet då relationen fortfarande är så ny. W har en månad eller så kommit in i en period då han emellanåt får fruktansvärda raseriutbrott. Förmodligen för att han vill så otroligt mycket och blir så otroligt frustrerad för att vi inte förstår vad det är han vill. Språket sitter ju inte där än, och jag kan tänka mig att det är lite som med er lilleman, fast med honom är det x 1000 då ju allt är helt nytt.Dessa utbrott är inte lätta att hantera och parera, och ibland kommer hemskt fula tankar smygande. Samtidigt gör dessa svåra stunder det på något sätt så att de mysiga stunderna är extra mysiga och man njuter ännu mer av dem (åtminstone jag).
SvaraRaderaVår situation var ju ganska annorlunda mot er, då vi inte fick hem ett "färdigt" barn, så som vi först trodde att vi skulle få. Jag inser allt mer vilken skillnad det är att få hem ett spädbarn, och hur mycket tuffare det är för både föräldrar och barn att få varandra ju längre tiden går. Däremot, det där med kärlek, även om kärleken till själva tanken på ett barn och att vara mamma och bilden man har av barnet finns där otroligt stark redan från början så är det ju precis som du skriver, att personen man får är en person man inte känner och där krävs det tid. Det tar ju tid att lära känna varandra. Föräldrarna barnet och barnet föräldrarna. Det är nog inget man kan skynda fram, utan det får ta den tid det tar. Det bästa man kan göra är att ta det lugnt, ha tålamod och förståelse. Och det har ni ju massor <3. Er lilleman hade verkligen inte kunnat få det bättre! Det kommer han också att inse när han blir större :-)
Tänker på föräldern på sjukhus - hälsa så gott!!
Stor kram till er alla
Kära Jenni, tack för dina kloka tankar! Kram! <3
RaderaÄh... hela min långa kommentar försvann när jag skulle logga in på Googlekontot. Jag är inte sams med Blogspot. Men tänker mycket på er och hade skrivit inkännande och självreflekterande saker som jag inte orkar upprepa nu. Bara att kärlek växer och landar i hjärtat så småningom. Kram
SvaraRaderaÅ så irriterande, när det händer mig så surar jag oftast och orkar inte skriva något. Tack för att du orkade!
SvaraRaderaKärleken landar... <3