Ett sammelsurium och lite anknytning

Dagsformen på psyket hänger (tyvärr) ihop med dagsformen på lilleman. Till största del håller jag nollan, men ibland går det inte. Gråt i bilen. Gråt i köket. Gråt i tvättstugan när lilleman bitit mig i armen så det syns två små perfekta tandrader.

Vi var på besök hos vänner. Egentligen går vi inte in hos folk ännu, men vi tog ett snabbt (och oöverlagt) beslut och gick in på en spontanfika. Det ena ledde till det andra, lilleman blev rädd över en bagatell (i våra ögon) och kakan for all världens väg. Jag lyfte bort, pratade lugnt, höll lagom hårt, väjde för slag, kände ett lugn och efter ett tag så kom vi fram till att vi kanske ska tillbaka till fikabordet. När lillen väl kommit ur den första okontaktbara fasen finns det rum för kommunikation och detta utnyttjar vi. Vill inte kränka honom. Vi satte oss igen. Jag "gick på toa" och stortjöt i vännernas vardagsrum för att lätta på trycket. Väninnan är psykolog och tog mig åt sidan och nämde teorier och namn, men det fastnade inte. Det som fastnade var att hon sa att det jag gjorde var bra. Att  jag inte var en dålig mamma som misshandlade mitt barn. Utan att jag med mitt lugna sätt gjorde det enda rätta och lugnade och tröstade.

Idag vaknade lillfisen och var snorig. Detta ledde till att han tillät sig lite mer kontakt i sängen på morgonen och att jag fick trösta. Idag blev ändå en dag full av skratt, lek, prat, sång, resonerande och segrar! Inga utbrott! Vi berättar och återberättar vad som händer. Den minsta lilla sak är stor för vår lille. Att maken var borta någon timme, men ringde hem för att prata med lilleman var gigantisk. Att samme make (tillsammans med miss mary) lyckades tyda att lilleman ville ha en specifik sak ur ett specifikt skåp från översta hyllan bara med hjälp av pip och arga "nej" på språket var en historia som också den berättades flera gånger för både mig och maken.

Vi knyter an. Han knyter an. Han tyr sig till oss. Jag njöt när jag i morse fick ligga nära och gosa, trösta och hålla. Vi ser ett tydligt mönster i hans beteende. Kanske är det vanligt, jag vet inte. Här är det i alla fall med ett exempel hur det gick när min vän S kom på besök, ett av de första vi tillät i hemmet (förutom soc. och farmor/farfar):
En tydlig charmknapp på. Skrattgropar, vinkningar och små käcka "hej" och leenden under lugg. Vi får hålla honom tillbaka så att han inte går fram och är social, tar på besöket, kramas (om han ser oss kramas, vill han såklart också kramas). Han pratar, far runt, är lite extra högljudd och flamsig. Det finns inget lugn, utan bara en tilltvingad charmighet och stress. Det ser på inget sätt ornormalt ut om man inte känner honom. Vi ser att han har lagt in överväxeln. När besöket (enligt våra anvisningar) håller sig lugn, inte tar på honom, inte ger för mycket ögonkontakt och inte ger honom för mycket uppmärksamhet, så lugnar sig lilleman efter ca 10-20 minuter. Han backar in i våra famnar, håller någon av oss i handen och börjar att på riktigt se besöket. Kanske börjar han lite lätt att prata med besöket i dialogform. Kanske ignorerar han besöket medan han funderar på fortsatt drag. Han har hela tiden koll på maken och mig. Mycket ögonkontakt med oss. Han kollar hur vi beter oss mot besökaren. I Ss fall så hade vi innan talat om att S skulle komma. När allt lugnat sig presenterade vi henne igen och de hälsade. Jag räknar nämligen kallt med att de där första 10-20 minutrarna inte räknas/koms ihåg/är verkliga. De pratade, lilleman berättar saker för henne (vi översätter) och hon delar med sig till honom. Tränar på hennes namn. Kollar leksaker ihop. Hela tiden med oss i ögonvrån.
När S gått (vi vinkar hejdå, inga kramar) så pratar vi en stund om besöket. Vi letar upp hennes bild på facebook och pratar lite till samt övar på hennes namn. Två dagar senare så dyker namnet upp i en historia.

Vi har snart  varit hemma i en månad, men detta tillåter vi fortfarande inte:
- att någon annan matar, byter, lyfter eller hjälper honom
- att någon annan kramar, pussar honom (om han inte själv i ett lugnt läge tar initiativet och det är en nära familjemedlem)
- att någon tar hans hand (om han inte själv tar initiativet och det är en vän)
- att vi går in i någon annans hus (hrm, undantag, se ovan)
- besök på platser med mycket folk/turer till stan/fler utflykter per dag (ingen regel utan undantag, men har vi haft en dag med mycket aktivitet så ser vi till att det blir minst en lugn dag efteråt)
- att någon annan kör vagnen
- vi är aldrig borta från honom i mer än 2 timmar (testade idag då maken var borta ett tag)

Vi gör alltid detta:
- äter alla mål tillsammans vid bordet, undantaget är fika, då är vi utomhus för det mesta
- lägger oss tillsammans alla tre
- sjunger
- lyssnar på honom, läser av signaler, försöker tyda hans signaler
- berättar vad vi ska göra så att han vet vad som står på schemat, typ först frukost, sen borsta tänderna, klä på oss, ut och leka
- använder tecken för att underlätta kommunikationen
- leker på hans nivå, dvs mestadels golvet
- låter honom vara delaktig i allt från matlagning till städning
- håller vad vi lovar (även i de mest fåniga situationer: ja, mamma ska hämta mer mat till dig, men först måste mamma nysa färdigt)
- använder bilder, videos mm för att förtydliga
- upprepar, upprepar, upprepar
- pratar och är övertydliga (här får du den röda muggen till ditt vatten)

Han har från första  början gett ögonkontakt och efter ett tag visade han att han visste hur man gjorde vid turtagning och dialog. Han kan ge och ta. Han förstår en kompromiss. Han kan säga nej (han säger det bara på språket) och visar tydligt om det är något han inte vill. De gånger det går fel så hittar jag för det mesta orsaken hos mig eller mannen. Vi har felat. Sen är han ju nästan tre år och testar lite egna påhitt såklart. Det finns några fasta gränser, och så fyller vi på med tydliga och logiska regler. Igår hörde jag ett upprört "koooorna" (skorna) när jag sprungit in med skor för att hämta mobilen. Barnet stod snällt kvar i hallen och pekade anklagande på mina skor. Ähem. Sen är det klart att det tog mer än en dag att lära in att skor har man utomhus och i hallen. Men ändå - man blir ju kär.

Får inte tid (tar mig inte tid?) att blogga så ofta som jag skulle vilja och behöva. Ville ju skriva ett långt inlägg om anknytning (får bli senare), men det blev ett sammelsurium. Nåväl, blogginlägget speglar ju mig. Ett sammelsurium.

♥ miss mother mary

PS Ack, dessa paranteser. DS